Vidare till Maskrosen, Sigges dagis, där vi skulle lämna presenter till Lotti för hon ska sluta vilket är trist. När vi kom dit hade de precis ätit lunch och satt och mumsade i sig glass. Vi blev inbjudna att äta glass och det tackade vi naturligtvis ja till. Så där satt vi och åt glass och hade jättetrevligt. Linus åt en hel glasspinne och njöt något enormt, han höll hårt i sin glass med båda händerna och bara smaskade i sig. Mika hamnade mellan två av dagiskillarna och de var så gulliga mot henne, de tog papper och hjälpte henne att torka sig runt munnen och pratade snällt med henne. Mika som alltid ska klara allt själv tog emot all hjälp hon kunde få och verkade väldigt nöjd med hela situationen. Sigge satte sig i knät på sin fröken Marie, där trivdes han riktigt bra.

På vägen hem somnade Linus, som väntat, i bilen. Min tanke var att väcka och hälla i honom en flaska välling och sen dumpa honom i sängen. Men det var helt omöjligt att få honom att vakna så det blev till att lägga honom i sängen direkt utan någon mat i magen. Men tydligen kan man sova riktigt gott med morgonvälling, en liten frukostsmörgås och en glass i magen. Lunchen serverades när de andra åt mellanmål men Linus klagade inte.

Våra barn är ju otroligt härliga men något märkliga. De äter antibiotika utan att klaga, Linus tar sprutan och suger girigt i sig medicinen och ser butter ut när den är slut. Sigge tycker att det är synd om honom som får så lite och ännu mer synd om sig själv som inte får något alls. Märkliga men väldigt bekvämt för vi har ju aldrig behövt bråka med någon av dem när de ska ha medicin och som tur är har de inte behövt det så många gånger heller. Sen har vi ju det här med grönsakerna också. Många är de gånger vi sitter vid matbordet och får säga: Ät inte bara grönsaker, ät maten också!  När man hör vad man säger så blir man full i skratt och tänker att problemet egentligen inte är något problem.

Emil åkte till sin kompis My direkt efter skolan så när vi ätit mellis och Linus lunch så for vi dit för att hämta hem honom. Mika var ju inte så pigg  och jag var ju också hängig men vi blev inbjudna på lite fika och det var så mysigt. Jättegod paj och sen satt Mys mamma och jag och pratade länge och väl, härligt var det.

Kvällsmaten blev sen och så fort den var avklarad nattade vi Mika och Linus.

Sen var det fredagsmys med storkillarna framför tv:n där Wild Kids pågick. Spännande värre var det och det gick riktigt bra för Lejonen som jag och Sigge hejar på. Anders och Emil hejar på björnarna men de fick se sig slagna.

Jag var helt slut, febrig och allmänt trött så det tog inte så lång tid innan jag sov gott i soffan. Sigge somnade visserligen före mig men det var nog inte många minuter som skilde oss åt.

Emil och Anders tittade på På spåret och hade nog riktigt trevligt. Själv vaknade jag när Anders nattat killarna, diskat efter middagen och rastat hundarna. Kan inte klaga, absolut inte.

Nu är det mer C-vitamin som gäller för att skrämma iväg alla baciller och virusar. Mika har haft feber av och till hela dagen och jag bara vägrar bli sjuk. Har inte tid, vill inte, vägrar fullt och fast.

Mådde skapligt i morse när jag vaknade, startade med ett glas brusande C-vitamin för att ge kroppen en skjuts i rätt, frisk riktning. Emil och jag var på karateträning på förmiddagen och det är fortfarande superkul. Vi tränade på den första katan idag och det var riktigt rörigt emellan åt, vi hamnade åt fel håll och i fel position. Men alla har varit nybörjare och instruktörerna intygar att vi kommer få ordning på allt så småningom. De borde ju ha rätt med tanke på att de har svart och brunt bälte.

Eftermiddagen flöt på fint här hemma, Emil var på kalas och Anders fick äran att storhandla. Linus sov middag, helt utslagen medan Sigge, Mika och jag roade oss med Wii-fit. Vi cyklade och jagade flaggor, balanserade ner bollar i hål och hoppade backhoppning. Kul hade vi ända tills det var dags att väcka Linus för då ville han också vara med och det funkade dåligt.

Måste bara visa några fina bilder på Linus när han dricker filmjölk alldeles själv. Han kan nämligen både äta och dricka helt själv det är bara ibland det brister och det mesta hamnar helt fel.

Ganska mycket filmjölk hamnade i håret och på hela lilla kroppen. Men Linus var glad, nej han var lycklig och det är så underbart att få uppleva den enorma glädjen över ett glas filmjölk.

Anders var inte lika lycklig för han fick ta hand om rengöringen av både lillebror och omgivningen. Till saken hör att han verkligen avskyr filmjölk. Hans morfar berättade för honom, när han var liten, att filmjölk inte var något annat än rutten mjölk. Knasig morfar säger jag. Anders är helt övertygad om att det är omöjligt att äta filmjölk och att korna som producerat den måste vara sjuka eller stått ute i solen för länge. Själv kunde jag inte hjälpa till alls för jag skulle ju åka till karateträningen……

Kvällen avslutade Anders och jag med en Plank-utmaning. Vi skulle göra en planka i sextio sekunder och vila sextio sekunder osv tills en av oss inte orkade mer. Sex stycken plankor blev det innan jag gav upp och då gav Anders också upp, fast han sa att det inte var jobbigt alls (big time lie) så ingen vann.

Får se hur plankutmaningen går i morgon. /Susan

Men så fort jag lagt ned huvudet på kudden insåg jag att det skulle vara helt omöjligt att få en blund i ögonen, Sigge snarkar nämligen högre än min egen Pappa och han snarkar jättehögt. Hoppas vi får en tid till Öron-näsa-hals snart för så här kan han ju inte ha det lillponken. Klättrade ner igen och smög tillbaka ut i vardagsrummet där jag fick kämpa lite för att få plats i sängen. När jag väl somnade sov jag riktigt, riktigt gott.

Emil kom iväg till skolan med skolbussen men Sigge fick vara hemma från dagis. Visst var han kry men vi andra hade verkligen ingen större lust att lämna hemmet. Det fick bli en hemmadag med ett kort avbrott för att på eftermiddagen hämta Emil på skolan.

Trots feber och ont i öron så måste man ju ändå hålla fast vid de dagliga rutinerna. Så gott man orkar med åtminstone. Linus är så lycklig för han kommer fint upp på pallen och numera når han tandborstarna och tvålen som är på handfatet. Sur blir han när han inte får på vattnet men där finns det ju gott om syskon som gärna ställer upp och hjälper till.

I morgon blir det en tur till VC igen, Linus ska ta ett nytt CRP och så ska det tittas i öronen. Därefter ska det beslutas om det behövs antibiotika eller inte.

När vi hämtat Emil i skolan satt vi igång med det stora stolbytar projektet. Sigge har nämligen överlåtit sin Tripp-Trapp-stol till Linus, själv sitter han på en vit stol med en dyna som har guldtyg på sig. Fint ska det vara om man heter Sigge.

För att Linus skulle kunna sitta på TT-stolen behövdes bygeln och den låg ute i Farmors Stuga. Inte helt lätt att hitta den för nu är där fullt med ärvda kläder igen. Det står kassar högt och lågt, behöver bara lite tid att sortera upp dem för att återskapa ordningen. Till sist hittade vi bygeln och kunde återvända in för att sätta igång och få stolen i ordning.

Sigge var chef, som vanligt, men den här gången fick han minsann skruva lite också. Det tog ett tag innan allt var på plats, sitsen behövde flyttas upp och fotbrädan likaså. Linus var väldigt engagerad, mest genom att klättra på stolen som inte var ihopskruvad ordentligt. Livsfarlig unge det där.

När allt var klart hjälpte vi Linus på plats och han var så lycklig över sin nya fina stol. Stor puss fick han av Sigge och det gillas alltid.

Mika var också med på pusskalset, en stor blöt puss placerade hon pricksäkert på Limpans tjocka, goa kind.

När alla pussats färdigt behövde vi göra lite omplaceringar vid matbordet. Tripp-Trappstolarna kan bara stå på mittplatserna på bordets långsidor så Sigge behövde byta plats. Efter många om och men så blev det så att Anders, Mika och Sigge sitter på ena sidan av bordet och jag, Linus och Emil på den andra. Tror det blir bra även om Emil tycker det är lite halväckligt att sitta bredvid Linus. Det är inte för att han inte tycker om sin lillebror däremot ogillar han skarpt när Linus kladdar med maten. Fast snart är den tiden över och lillebror kommer äta utan att kladda han med.

Så här glad blir man när man förflyttats från bebisstolen på bordets kortsida till en Tripp-Trapp-stol på bordets långsida, den rätta platsen för en liten kille.

För övrigt har det inte hänt så mycket här hemma. Vi städade skrubben ordentligt på förmiddagen, hängde upp alla kläder, sorterade alla skor och stövlar, dammsög golvet och alla skohyllor. Snyggt blev det och Emil var jättenöjd när han kom hem och upptäckte att han inte behövde snubbla över Anders stora stövlar som han av någon anledning alltid ställer precis innanför skrubbdörren.

Roligaste igår var nog Sigge när han skulle gå och lägga sig. Anders stod vid hans garderob och frågade vilket pyjamas han vilel ha. Sigge svarade: – Pappa jag vill ha den där pyjamasklänningen! Kul va? Han menade ett randigt nattlinne, lila och vitt, som han ärvt av sin bästa kusin Alma. Tycker att pyjamasklänning var ett riktigt fint och beskrivande ord.

Jag var nyss inne hos Emil som grät där han låg upp i sin loftsäng. Frågade varför han var så ledsen, om han drömt eller hade ont någonstans. Fick då svaret; -Nej mamma, jag är bara så förvirrad! Det är ju det jag säger att det måste vara riktigt jobbigt att vara sex år gammal. Förvirrad, det tillståndet är inte att leka med kan jag lova. Nu sover han dock gott igen./Susan

Först var det bäddsoffan som skulle bäddas ihop. Det går ju inte för sig att låta den stå bäddad hela dagen även om det vore både bekvämt och mysigt. Jag hade lagt två kuddar i skinnsoffan, tänkte att de skulle vara framme tills Mika och Sigge skulle vila lite mitt på dagen. Men se det tyckte inte Linus som klättrade upp och plockade ner kuddarna för att sen, med mycket möda och stort besvär, knö ner dem i bäddsoffan.

Efter en hel del klättrande upp och ner fick han äntligen ner kuddarna i bäddsoffan. Sen var det bara att skjuta ihop den och det hjälptes vi åt att göra.

Emil var befriad från dagens städning för han var i skolan, Anders klarade sig också eftersom han var på jobb.

Mika och Sigge klarade sig också från städningen för de flydde in i duschen och tränade simning.

Väldigt viktigt är att ha rätt simkläder på sig för annars funkar det liksom inte. Sigge älskar en randig simdräkt han ärvt av kusinen och Mika, som har massor av simkläder att välja bland, hade för dagen valt en rosa badräckt med volang.

Linus fick fortsätta städningen på egen hand och det var golven som föll på hans lott. Själv fick jag städa ur kylskåpet och det var inte så kul det heller.

Nu låter det kanske som om vår dag varit väldigt tråkig men så är det inte alls. Vi hade väldigt kul medan vi städade, gör man något tråkigt tillsammans så blir det ofta väldigt roligt.

När jag sen vände ryggen åt Linus, bara en ynka sekund, så hann han smita från jobbet. Han klättrar ner i mellan sofforna där Anders lagt att sladdar och kontroller till Wii-spelet. Sen sitter han där i godan ro och leker med allt han kan hitta.

Det gäller ju att hitta sin egna lilla vrå när man bor så trångt som vi ändå gör.

Eftersom jag hittade honom fick han följa med och fortsätta städa. På turordningslistan stod det att skafferiet skulle städas. Sagt och gjort. Linus plockade ut grejerna, jag torkade och så fick jag plocka in allt igen. Han gillar att riva ut, plocka ner, söndra och så får jag gå efter och reparera, plocka  upp, sätta ihop och lappa. Så ser vår arbetsrutin ut nuförtiden.

Igår när vi åkte till Karateträningen upptäckte Emil att han tappat en tand. Det var två tänder som var jättelösa så det var ju ingen direkt nyhet att de skulle trilla ut när som helst. Problemet var bara att han inte visste var själva tanden tagit vägen. Oron var stor för hur gör man med tandfen om man inte har någon tand att visa upp? Troligen skulle det inte bli någon guldtia då.

Idag hittade jag Emils borttappade tand och la den i ett glas för att den inte skulle komma bort igen. Så hämtade vi Emil vid skolbussen och då hade han tappat den andra tanden med. Den låg fint inlindad i lite folie i skolväskan. Den hade ramlat ur när han låtsatsbråkat med några tjejer i klassen. Kvickt räknade han ut att tandfen borde betala honom två guldtior och då skulle det bli en tjugolapp. Och hade han en tjugolapp skulle han kunna handla en till gummihand, en sån där liten kladdig historia, till Sigge, då skulle de ha varsin.

Han är så rar som tänker på sin lillebror, att han också skulle vilja ha en likadan gummihand som Emil köpte i veckan för sina egna pengar.

Emil var tvungen att ha på sig sin nya karatedräkt när han kom från skolan för han skulle visa den för Linus, Mika och Sigge. Mycket noga förklarar han att hans bälte var vitt för att han var nybörjare. Sen kan man få en massa färger på bältet, rött, organge, blått, brunt och svart. Får man svart bälte är man bäst och det ska Emil bli säger han.

Sigges svar på Emils utläggning om bältesfärgerna; – Finns det inga rosa?!

Ja det får man nog ändå anse som en skandal att det inte finns något rosa.

Kvällen avslutades, för storkillarnas del i alla fall, med lite Angry Bird spel på våra telefoner.

De är så roliga för de sitter och jämför banor, tittar och beundrar varandras framgångar och lider tillsammans när de missar. Kul har de och det tog ett tag innan de kom i säng.

För min del avslutades kvällen med en överraskningsmiddag som Anders ordnat. Shushi och ett gott öl, mums vad gott det var. Tack snälla älskling, du vet precis vad jag behöver en onsdag mitt i veckan när jag mest städat hela dan.

För övrigt tycker jag det är riktigt spännande med det socialdemokratiska valet av ny partiledare. Vem kommer det att bli och när? Kommer de att kunna arbeta ihop sin politik och komma tillbaka till någon slags arbetarpolitik eller kommer de fortsätta i samma spår som nu, ett mer moderat light alternativ?

/Susan

Så måndagen går till historien som en trött och trist dag med en mamma som hade rekordkort stubin. Avslutade dock dagen med ett boxpass på Friskis och Svettis tillsammans med Nina. Det var skönt att slå av sig lite surhet och aggressioner och komma hem som en ny mamma/sambo/matte.

Emil hade den goda smaken att ta skolbussen till skolan idag, det underlättar för mig som slipper köra honom.

Jag fick äta frukost i lugn och ro för barnen hade ätit tidigare, så där satt jag och mumsade i godan ro och läste tidningen. Det du Anders! Barnen lekte i deras rum och jag hörde att de hade riktigt roligt. Smög på dem och upptäckte att de hade en utflykt eller något liknande. Tog ett kort i smyg eller nästan i alla fall, Linus upptäckte mig.

Det visade sig att det var Linus födelsedagskalas och Sigge bakade tårta och Mika ordnade saft. Sen sjöng de för Linus som var mycket nöjd med att befinna sig i händelsernas centrum.

Innan vi lämnade av Sigge på dagis passerade vi vårdcentralen där vi träffade vår doktor Marina. Hon skulle kolla Linus öron och de var ju inte så bra, men vi bestämde oss för att avvakta med antibiotika. Ska tillbaka och ta nytt CRP på fredag för att se om det går upp mer eller om det går ner. Sigge fick också finna sig i att bli undersökt. Resultatet blev en remiss till Öron-Näsa-Hals för bägge killarna. Polyper i näsan är nog Sigges diagnos, han snarkar som bara den och andas nästan alltid med öppen mun. Får se om det behöver åtgärdas eller inte.

På vägen hem dumpade vi Sigge på dagis, lunch hemma för oss andra och sen låg Mika och jag i soffan och tittade på Makka Pakka, hennes favoritprogram just nu. Lugn eftermiddag med våfflor till mellis, det var Sigges förslag. Kanske inte så smart eftersom vi skulle äta pannkaka och ärtsoppa på kvällen men så kan det bli ibland.

Nu blev det då ärtsoppa vilket alla barnen åt med god aptit men ugnspannkakan brände vi riktigt ordentligt så den gick inte att äta. Det var visst någon som inte hörde äggklockan och som var lite för upptagen av intressanta diskussioner med barnen. Så kan det också bli. Emils lösning var att de skulle äta flingor och mjölk. Varför inte? Vi hade ju redan varit så onyttiga så det var väl bara att fortsätta i samma spår. Barnen tyckte det var helt ok så de slevade i sig en frukost till fast på kvällen då.

Anders kom hem lite tidigare så Emil och jag kunde åka på vår karateträning. Det var verkligen lika kul denna gången. Härligt är det när man får till några rörelser utan att snurra till allting. Emil var väldigt koncentrerad och jag har ju bestämt mig för att inte säga till honom vad han ska göra, det är instruktörernas jobb. Dessutom behöver jag koncentrera mig på mig själv så jag inte slår ihjäl mig eller någon annan.

Emil har verkligen bestämt sig för att fortsätta med karaten och då fick jag ju köpa en riktig dräkt till honom också. Så fort vi kom hem bytte han om för att visa Anders. Vi fick gå in på You-Tube för att begripa hur man skulle knyta skärpet, det fanns väldigt bra instruktionsfilmer där.

Emil går hos en talpedagog i skolan med och vi kommunicerar genom Pratboken där hon skriver vad de arbetar med och vi föräldrar kan skriva om vi undrar något eller bara vill lämna en kommentar. Idag läste jag att hon hade gjort en test på vilka ljud som Emil har svårt för och vilka han klarar utan problem. Hon skrev att han även kan r men att det än så länge är lite diffust men låter som ett fram-r. Sen fick vi en fråga; Vilka r har ni hemma?

Det tog ett tag innan jag fattade vad hon menade, sen blev jag full i skratt eftersom vi bor i Skåne men kommer från Stockholm och således inte talar skånska. Fick meddela att vi hade fram-r vilket vi var fullt nöjda med. Här i Skåne är det bak-r som gäller och i Halland, där både Anders och jag jobbar, har de inga r alls.

Ganska roligt egentligen. Hur har du det med bokstaven r? Har du fram- eller bak r eller inga alls? /Susan

Anders hade vikt en massa tvätt men kände att han hade svårt att lägga in det i rätt garderob. Mika, som har bra koll på det mesta, ställde upp och berättade vem kläderna tillhörde. Tror hon hade rätt i det mesta, det var några av de nyärvda kläderna hon inte riktigt visste vem de tillhörde.

När alla kläder var inpackade började det stora påklädningsracet. Emil bestämde sig för att vara arg och sur, varför visste han inte och det gjorde ingen annan heller. Så arg var han att det första han gjorde när han kom ut var att knuffa omkull snögubben och stampa sönder huvudet på den. Sigge kom in till mig med tårarna sprutande och berättade vad Emil gjort. Jag blev skogstokig och sprang ut med Linus under armen, fångade Emil, drog med honom in och tog av honom ytterkläderna och förpassade honom till sin säng där han kunde lugna ner sig.

När alla andra kommit ut smög Emil ut ur barnens rum och kom till mig och bad om ursäkt. Sen klädde han på sig och bad de andra om ursäkt och lovade att bygga upp snögubben igen. Allt var frid och fröjd så vi begav oss ut i bokskogen där man kan åka pulka på Danskarnas lilla väg upp till deras stuga.

Emil föredrog att åka skidor så han sprang till Vita Huset och letade upp sina gamla laggar. Väldigt mycket för korta skidor men det bekymrade honom inte det minsta. Glad i hågen skidade han på och när vi kom fram till bokskogen körde han rakt ner bland blåbärsriset och tränade hopp. Han hade sett på tv hur man kunde snurra och till och med göra volter. Tack och lov höll han sig till hopp med lite snurr och skippade volterna.

Linus älskar snö, han är så otroligt lik Emil som också alltid trivts bra utomhus oavsett väder. Jag minns när jag precis fått Sigge och satt och ammade innanför altandörren medan jag höll ett öga på Emil som satt ute i sandlådan. Där kunde han sitta hur länge som helst och leka även om det hällregnade. Inget gnäll om dåligt väder där inte.Pulkaåkning tyckte Linus om, först åkte han med mig några gånger och sen åkte han för egen maskin. Det killade nog skönt i magen för han skrattade gott.

Innan vi återvände hem passade jag på att ta ett kort på alla barnen. Först stod de bara rakt upp och ner, såg så där lite halvsura ut. Men sen tog Anders tag i det hela och fånade sig bakom mig och då kom de där härliga skratten som man så gärna vill ha med på bild.

Sigge tog över skidorna på hemvägen och han skidade på riktigt bra. Skidorna och stavarna passar honom bättre än Emil så det blir väl till att hasta iväg och införskaffa ett nytt par till Emil. När man har så många goa ungar som vi har så kan man köpa nytt åt Emil och så får de andra ärva. Gissa om vi kommer få höra sen när de blir äldre hur eländigt det var att alltid få ärvda grejer och inget nytt. Sånt är livet.

Efter lunch förskansade vi oss i soffan och tittade på en Pippi-film vilket alla barnen uppskattade. Ja alla utom Linus för han låg i sin säng och sov middag. Själv slumrade jag friskt i soffan ända tills det knackade på dörren och Moster Mia anlände. Hon är poppis i det här huset och nu var det länge sen hon var här och hälsade på. Mycket snack blev det och så mumsade vi gladeligen i oss den goda kladdkakan hon hade med sig.

Kan avslöja att Anders och jag åt resterna, inte allt dock, av kladdkakan till kvällsfika och det var lika gott då. /Susan

Det blev till att uppsöka en talpedagog som förklarade att Emil hade en uttalsförsening som var ganska unik. Han bytte nämligen inte ut bokstäver regelbundet utan totalt oregelbundet. Han kunde säga tatt istället för katt, men nästa gång kunde han lika väl säga latt eller datt. En spännande utmaning för talpedagogen kan man lugnt säga.

Nuförtiden pratar Emil väldigt tydligt, han hör om han säger fel och frågar mer än gärna hur något ska uttalas. Han har alltid älskat att prata, liksom mig, vilket har varit en förutsättning för att han skulle kunna lära om och rätt. Hans nuvarande talpedagog säger att Emil är en drömpatient för han är alltid så arbetsvillig och kommer med egna förslag på ord och ljud han vill träna på.

Lite jobbigt har det varit för Emil när folk inte förstått honom och ännu värre när de inte ens orkat lyssna och värst när de inte lyssnat men ändå svarat, tokfel. Då skulle ju vem som helst kunna bli galen och frustrerad. Att ta till knytnävarna är en vanlig lösning på problemet och så gjorde även Emil.

När Emil började i förskoleklass i höstas så blev det lite konflikter och de har hängt med en tid. Trist för alla inblandade och speciellt Emil som är allt annat än en slagskämpe. Pedagogerna har dock jobbat på bra och konflikterna har minskat betydligt så det går åt rätt håll.

Men för att få till det sista, att helt sluta slåss och gå till lärarna istället om någon jagar eller bråkar för mycket med honom, så har jag faktiskt mutat honom. Egentligen gillar inte jag mutor men det har funkat riktigt, riktigt bra.

Om han inte slogs på två veckor så skulle vi åka och köpa en äppelskalarmaskin till honom. Hans ena fröken har en sån och hon har haft med den i skolan och Emil ville verkligen ha en egen här hemma. Istället för att slåss skulle han tänka på maskinen, andas och om det behövdes gå till en av fröknarna.

Efter samtal med pedagogerna i skolan så visar det sig att Emil inte slagit till någon de två senaste veckorna och därför blev det till att åka till Väla och köpa en alldeles egen äppelskalar- och skivarmaskin. Nu har Emil och jag en ny muta på gång, för att inkassera den krävs det att han inte slåss på tre veckor. En rejäl utmaning men jag är helt säker på att han fixar det.

Vi började dagen på  vår karateträning, svårt att få ihop alla rörelser men det kommer väl antar jag eller hoppas jag i alla fall. Sen ner på stan, Ängelholm, för ett besök på Synsam. Jag skulle hämta mina nya linser och de satt som smäck, härligt. Däremot hävdade jag med en dåres envishet att Susanne, min optiker och vän, hade helt fel när det gällde mitt behov av läsglasögon. Jag såg ju jättebra med de nya linserna. Men så hivar hon fram några andra glas och då ser jag, vilket var svårt att erkänna, ännu bättre. Jag fick kräla en stund i stoftet på mina bara knän och erkänna att hon delvis haft rätt. Jag ser bättre med läsglasögon, det är ju en sak. Men jag behöver inte några, och det är ju något helt annat. Så egentligen hade vi rätt båda två.

Med en ny syn på omgivningen for vi vidare till Väla där vi startade med lite lunch på Den Gyllene Bågen, mums men onyttigt. När vi kommer till Cervera tar Emil själv en nummerlapp, väntar tålmodigt på sin tur, går själv fram till kassan och berättar vad han vill köpa. Följer med försäljaren till den rätta hyllan där de hittar den åtråvärda maskinen och berättar sedan att hans mamma ska betala för att han har slutat slåss. Han är så fantastiskt härligt som fixar allt själv. Jag betalade, med glädje, och stolt bar han sedan kassen resten av vår shoppingtur.

Vi kastade oss in på Kapp Ahl också för Emil hade sett en Mario Kart-tröja som han hemskt gärna ville ha. Och när Emil äntligen vill ha några kläder då gäller det att passa på. Han hittade sin tröja, köade och så fick jag betala. Det känns som om han har fattat meningen med shopping, han shoppar och jag betalar. Smart upplägg.

En kort tur på IKEA blev det också för inköp av en en halkskyddsmatta till duschen och en hylla till badrummet. Vi avslutade med varsin mjukglass och det var både roligt och gott. Det roliga var att man fick ta en strut, gå till en maskin och sätta in struten där. Sen var det bara att trycka på en knapp och så åkte struten upp en bit och fylldes med glass. Kul liksom.

Lång tid tog det att åka hem för det vräkte ner snö! Underbart!!

In för att byta från shoppingkläder till snökläder och sen ut igen. Emil, Sigge och Mika hängde på med glädje. Vi skottade hela uppfarten och hade snöbollskrig, gjorde snöänglar och hemska fotspår i hela trädgården. Snön gör hela livet ljust och glatt. Förstår mig inte på människor som ogillar snö, antar att den främsta orsaken är att de har fel klädsel och kanske har de även tappat lite av sitt barnasinne.

Det gäller att njuta ordentligt av snön när den nu äntligen har kommit. Ingen människa vet ju hur länge den stannar kvar.

Jag passade på att ta en massa kort när vi var ute och mörkret kom smygande. Någon mästerfotograf är jag verkligen inte och det är dessutom omöjligt att vara med den kameran vi har.

Men den här bilden på vår snöiga tall tyckte både barnen och jag blev cool.

Ja det här var det korta inlägget i bloggen med få bilder. Tycker ni att jag lyckades? /Susan

Det blev en tur till distriktssköterskan igen för att kolla upp Emils infekterade mollusk. Något penicillin behövdes minsann inte för svullnaden hade gått ner och inte hade han feber heller. Skönt för alla inblandade.

Vi fortsatte till vår lilla Ica butik där jag, utan att tveka en sekund, släpper lös alla självgående barn med varsin liten varuvagn. Jag läste i någon Mamma-tidning när jag var på BVC hur man ska överleva om man måste handla med sina barn. Det skulle vara mutor, hot och silvertejp i princip. Men det allra bästa var om man kunde hiva över barnen till någon barnvakt så handlingen kunde ske i lugn och ro. I mina öron låter det mer som döden, lugn och ro alltså, varför då?

Idag handlade vi ganska mycket eftersom det var så gott som tomt i skåpen därhemma.

Här följer då några tips om hur man handlar med fyra barn under sex år;

Se till att den minsta sitter stadig i kundvagnen, en stor overall och tunga kängor är perfekta för att barnen ifråga inte ska kunna klättra ur vagnen.

Se till att alla de övriga, självgående barnen, har tillgång till varsin liten kundvagn.

Samla alltid hela gänget innan ni börjar handla och gå igenom vilka regler som gäller; inte köra på någon, prata lagom högt och fråga vem som helst om det är något man inte hittar.

Sen kan man antingen skriva listor till varje barn (de behöver inte kunna läsa) och så får de på egen hand gå runt i affären och hitta ”sina” varor och hittar de inte så får de fråga sig fram, eller så ger man löpande uppdrag under själva inköpstiden.

Det positiva att handla med många små barn är att det är roligt, man har kul tillsammans, barnen lär sig var alla saker finns, hur alla grönsaker ser ut och så lär de sig konversera på ett trevligt sätt med övriga kunder i affären.

Belöna barnen med en given belöning, våra barn får alltid stanna till på leksaksavdelningen en stund när allt är inhandlat och vi är på väg mot kassan.

OM någon eller några inte sköter sig, ha ett allvarsamt samtal, peka med hela handen och tala om hur viktig den lilla personens hjälp är, att ni verkligen inte klarar er utan den. Var tydlig, förklara att det först ska handlas och sen tittas på leksaker.

Så, nu kan alla handla med några stycken små glada barn, svårare än så här är det faktiskt inte.

Snön ligger så fint på marken och på hustaken, lyser upp och vi njuter. Visserligen var det tre varma grader mitt på dan och det töade på bra men snön kämpar på. Än så länge står det 1-0 mellan snön och töandet.

Jag passade på att skotta gången till huset, det är en otroligt trevlig aktivitet tycker jag. Önskar mer snö, vill skapa skarpa kanter och virvlande gångar. Det är nog det närmaste konstnärlig jag kommer om man bortser från min besatthet av att göra snöänglar när det kommer snö, oavsett var jag befinner mig.

Vi har inte gjort någon värst nytta idag heller, det bara flyter på. Linus är ju världens soffpotatis, han somnar så fort jag sätter honom i bilstolen. Så nuförtiden tar han sig två korta lurar på förmiddagen trots att jag berättat att han bara ska sova en lång lur mitt på dagen. Struntar han fullständigt i och jag förstår honom, det är ju urskönt att sova i en varm bil när det pratas hög och lågt runt omkring.

Mat tycker han väldigt mycket om men det gäller att han ska få äta själv och det får han naturligtvis. Resultatet är något blandat än så länge kan man väl säga.

Turkisk yoghurt är bra på många sätt, det mättar, det är gott och så stänker det inte över hela huset när Linus äter. Men visst är det härligt att ha en liten unge som gillar mat, den mesta maten i alla fall.

Emil gnällde lite över en ond arm på eftermiddagen och där var en till infekterad mollusk, svullet och rött. Han fick ta en lång, varm dusch så jag kunde pilla bort mollusken och klämma ut pus vilket han naturligtvis inte gillade. Sen blev det alsolkompress och vila. Satte på en på benet också, pillade lite där också och fick ut ännu mer pus. Får väl se hur det artar sig till på måndag, blir det inte bättre så är väl antibiotika ett bra alternativ.

Kvällen avslutades med en mycket sen middag för hela familjen. Molluskutrotningen tog sån tid och sen skulle jag hjälpa Mika med simkläderna, hon och Sigge lekte simskola, och Linus ville gosa och…. Ja ni vet kanske hur det är, alla vill ha ens tjänster mest hela tiden. Kul att vara poppis men det tar lite tid från själva matlagningen och då blir middagen väldigt sen. Nåja, ingen svalt ihjäl och Mika och Linus kom i säng när Wild Kids precis börjat.

Emil och Sigge hade fredagsmys med oss, vi tittade på Wild Kids, åt popcorn och drack av mormors goda saft. Sigge somnade så småningom i soffan bredvid mig, det verkar ha blivit en fredagsvana för honom. Men han är så söt så det är helt okej.

Nu ska jag hänga upp lite tvätt och passera duschen och skutta i säng. I morgon är det en hektiskt dag som börjar med en timmes karateträning.

/Susan

Igår hade jag en sur dag igen, måste nog skärpa till mig. Kan bara skylla mitt usla humör på för lite sömn så det blir till att krypa till kojs lite tidigare. Men trots den sura mamman hade vi ganska kul när vi var ute. Emil tog med sig sin hund Ajax och Sigge tog med Danka på vår promenad. Precis utanför vårt hus finns det en underbar backe med bokträd, honungsberget säger barnen och där sprang de runt och gömde sig för Ajax. Han fick jobba riktigt hårt för att hitta alla barnen men han hade riktigt roligt och fick springa många och långa rundor. Inte en enda gång tänkte han ge sig ut på kaninjakt, han hade helt enkelt inte tid, viktigast var ju ändå att hålla ordning på flocken.

Barnen var helt tokiga, de gömde sig i hålor, bakom träd, under löv och sen bytte de hela tiden plats med varandra och yrade runt lite allmänt. När vi skulle fortsätta promenaden rullade de nedför honungsbacken så de blev yra i huvudet och det killade i magen.

Väl hemma gav de sig i kast med papperskonst. Först klippte de snöflingor i alla möjliga former och färger. Därefter gällde det att klippa så små pappersbitar som det bara gick. Mika är riktigt flink med saxen, samtidigt som hon klipper mumlar hon; -akta fingrarna, akta fingrarna.

Jag och Linus, som inte fick klippa m och var ganska sur för det, förflyttade oss in i barnens rum och byggde med duplot istället.

När vi försvann flödade kreativiteten och vi hörde hur Mika, Sigge och Emil skrattade ute i köket. Till slut blev vi så nyfikna så vi var tvungna att gå ut och titta vad de hittat på.

De hade upptäckt att om man slickade på pappret, urk, så det blev riktigt blött så kunde man sätta fast det i ansiktet. Finurligt va? Det hade jag aldrig kommit på själv.

Emil blev en elefant och Sigge en riddare. Sen följde många skratt innan alla små papper skulle plockas upp och slängas. Pust, det tog lång tid men vi hjälptes åt allihopa, även Linus fast han bara åt upp en massa små pappersbitar. Snacka om att ha dålig smak.

Idag har jag varit pigg och glad, en god natts sömn gör ju susen som bekant!

Emil däremot mådde inte så bra på morgonkvisten, lite varm och hängig. Det visade sig att en mollusk som han hade på låret hade blivit infekterad och jättesvullen. Först tänkte jag plocka den själv och tömma ut puset och lägga på en alsolspritskompress men sen insåg jag att det inte är mammor som gör sånt utan distriktssköterskor. Så vi drog iväg till vårdcentralen hela gänget och där fick Emil stå ut med lite smärta, han skrek men blev på något bättre humör när puset var borta och alsolspritskompressen på plats.

Sen hände det inget mer idag. Jo det gjorde det väl men vi var mest lata faktiskt, och det är vi bra på barnen och jag.

Den 30 januari ska jag vara med i radion, i radio Kristianstads föräldrapanel. Oj vad det ska bli kul, måste bara behärska mig så jag inte tar över hela programmet. Ni som känner mig vet ju vilken förkärlek jag har för mikrofoner, bara jag slipper sjunga vill säga.

Dags att sova. /Susan

Det hanns med lite lek i väntrummet innan det var dags för alla tester. Mika skulle göra sin 2,5 år kontroll och Limpan skulle vägas och mätas. Bägge två skulle få sina vaccinationer också, för Linus del var det den andra vaccinationen och för Mikas del var det 1,5 års vaccinationen. Vi drar ju lite på sprutandet i den här familjen, man behöver inte ha så bråttom om man inte ska ut på någon långresa eller barnen går på dagis. Känns bättre att vaccinera när de är lite äldre för att avstå helt och hållet är inget alternativ för oss.

Mika fick visa att hon kunde stå på ett ben och hoppa jämfota. Sen tog vår härliga BVC-sköterska Kerstin fram sin lilla väska med saker hon vill att barnet ifråga ska säga vad det är. Mika visste vad alla sakerna hette, vad de hade för färg men hon vägrade säga KOU! Fick påminna Kerstin om att  våra barn faktiskt inte pratar skånska så de säger hellre Kossa eller Ko vilket Mika kan säga. Det är så roligt för alla våra barn har protesterat högljutt mot att säga Kou, de vet ju att så heter det minsann inte. Vaccinationerna gick bra, lite ledsna blev de bägge två men det är ju inte undra på, det gör ju ont att få en spruta. Men det tog inte lång tid förrän de var glada igen och ingen av dem tyckte att Kerstin var dum på något vis.

Mika, 2 år och 8 mån, vägde 12, 7 kg och var 92 cm lång och Linus, 13 mån, vägde 11,2 kg och var 79 cm lång. Fast jag tror att Limpan var lite längre egentligen, han ställde sig mot väggen och skulle absolut mätas på samma sätt som sin storasyster. Visst stod han skapligt bra men jag tycker nog att han knäade lite, det är svårt att sträcka på sig ordentligt när man samtidigt vill titta upp för att se vad som händer där.

På eftermiddagen hämtade vi Emil på skolan och Sigge på dagis och sen for vi hem och åt lite mellanmål. Jag hade lite att städa undan och ingen ville hjälpa till utan alla var fullt upptagna av olika lekar.

Mika och Linus packade bussen, Sigges säng, och for till Hembygdsparken. De höll på jätte länge och var så sams och hade roligt. Mika körde bussen, Linus fick åka med och så var dockan Hejhej en som åkte med men som sov i bussängen.

Fantasin har verkligen inga gränser och det gäller att inte lägga sig i utan låta barnen hållas. De kan verkligen roa sig, ensamma eller tillsammans.

Arbetsmiljön för busschauffören var inte den bästa men det fick gå ändå. Mika klagade inte utan körde snällt sina passagerare till Hembygdsparken. När de hade varit där körde de vidare till Moster Mia för att fika.

Anders fick komma hem lite tidigare från jobbet idag  för Emil och jag skulle åka till Karateklubben som ligger i Munka Ljungby. Det var information och prova-på-träning för nybörjare.

Om det var kul? Nej det var jättekul. Det roligaste jag gjort på länge faktiskt och Emil tyckte detsamma. Vi fick prova på lite övningar och det var inte helt enkelt men man lär sig väl. Bäst av allt är att gruppen består av både barn och vuxna så här slipper man sitta på läktaren eller bassängkanten medan barnen tränar. Nu kan man träna tillsammans och det ska bli jättekul. Vi ska träna på lördagar och tisdagskvällar framöver så får vi se om vi fastnar riktigt ordentligt eller om vi tröttnar. Jag tror på det förstnämnda för min del och misstänker att även Emil kommer gilla det riktigt ordentligt. Det var han som kom med förslaget att vi skulle börja träna karate så motiverad är han allt.

Nu blir det dusch, lite förberedelser inför morgondagen och sen i säng. Vi har en tid hos Emils talpedagog 8.30 inne i stan så det blir till att strama upp morgonbestyren om vi ska hinna dit i tid. /Susan

Den där tvätten som skulle vikas hann jag bara med hälften, får vara nöjd med det så länge.

När vi kom hem från skolan och dagis möttes vi av en massa kassar med kläder utanför dörren. Underbara Renée hade tröttnat på att jag aldrig kom och hämtade alla killkläderna så hon såg till att de forslades till min dörr. Barnen blev tokglada och de gick igenom och provade vartenda plagg och det var en hel del. Emils oslagbara kommentar var; -Mamma, det bästa med mina nya kläder är att de är använda!

Han ogillar nya kläder, köper man något nytt så tvättar man det och viker in i garderoben utan att säga något. Sen tar man fram det och låtsas som ingenting och ifrågasätts plagget säger man att Tim eller Dennis har haft det tidigare. Nu börjar det dock förändras lite, Emil vill till och med ut och handla en tröja med Mario Kart på som han sett när vi varit och handlat lite kläder till mig. Han börjar bli stor även om jag är helt nöjd med att han föredrar återvinningsalternativet.

Mika som älskar kläder, har gärna fler än tre tröjor på en gång, hittade även hon en massa fina tröjor som hon gladeligen drog på sig. Det blev som klänningar men det bekymrade inte henne det minsta.

Sigge var lite purken för de flesta kläderna var lite för stora för honom, men Emil passade det mesta. Orättvist tyckte Sigge tills han hittade en jättefin keps och alla skärp. Då blev även han nöjd.

På kvällen drog jag hemifrån, träffade Nina och så boxades vi på Friskis och Svettis. Skönt att komma igång igen efter alla höstens sjukdomar. Men det är tuff träning, 75 hårda minuter med styrka och box. Men sen kommer belöningen, 2 min avslappning i dunkelt ljus till skön musik. Det är den optimala belöningen, det är så obeskrivligt skönt.

Men nu är jag hemma igen, har hunnit dricka lite te och äta några smörgåsar och sett Rolf-Göran Bengtsson vinna Jerring-priset. Härligt!

/Susan