Heter man Emil så ska man väl leva upp till det. Det hör väl till åldern, för i dag har han testat lite grann var gränsen går. Vissa saker som en liten treåring hittar på är det svårt att inte skratta åt. Men när han hittar på något litet experiment eller får för sig att göra något så fort man vänder ryggen till så blir man lite matt. Under eftermiddagen så fick jag vara lite observant. Det var allt toapapper som skulle rullas ut, alla tomtar som vi först hade packat upp och ställt så fint lastades ned igen, i en Duplo hink, skeden fungerade fint som katapult för potatisbitar och julkyrkan fylldes med legobitar.

Något av ovanstående kan man väl förstå att man måste göra, men han tyckte ju samtidigt att det var synd om tomtarna som kunde skada sig i den trånga hinken.

Annonser