Jag var involverad i en basar på barnens Kyrkis där min del, som egentligen var ganska ringa, bestod i att sortera och prismärka allt som folket skänkt oss och sen skulle jag ha hand om själva försäljningen.

Min vapendragare Emil ställde upp och hjälpte mig, trots att han fortfarande inte var helt frisk från en envis förkylning. På lördagen när vi sorterade alla saker hittade han ett paraply med spöket Laban på som han djupt och innerligt förälskade sig i. Jag lovade att han skulle få köpa det på söndagen eftersom vi inte kunde köpa det innan själva försäljningen startat.

På söndagen gick Emil och jag först till kyrkan för att vara med en liten stund på gudstjänsten. Då råkar jag hosta varpå Emil högt och tydligt säger; MEN MAMMA KAN DU INTE HOSTA LITE TYSTARE, DU STÖR.

Spridda fnissningar hördes i kyrksalen och innan de tystat pekade Emil framåt i kyrkan och undrade om jag kände han där. Vem då undrade jag och Emil pekade igen, på första raden trodde jag, och frågade om jag kände honom. Det gjorde jag ju inte men jag sa lite käckt att vi kanske kunde prata med honom efteråt och lära känna honom om Emil ville. Då säger Emil väldigt högt och tydligt; MEN MAMMA KÄNNER DU INTE JESUS? Lite mer fnitter hördes och jag passade på att dra med mig Emil ut ur kyrkan för att ge oss iväg till församlingshemmet där basaren skulle gå av stapeln.

Emil var jätteduktig, så fort vi öppnade kastade han sig över paraplyet och langade upp en guldtia och vips var skatten hans. Sen satt han i kassan hela tiden och var så artig mot våra kunder, tog betalt och bad dem vänligt att handla lite mer

Emil var verkligen förälskad i sitt nya paraply, så till den milda grad att han duschade med det, hade det när han tittade på tv och sov tillsammans med det i flera veckor.

Till Sigge sa han; Tittis vi har bara det här paraplyet så vi får dela på det. Och sen lät han Sigge hålla i det när de satt i soffan och kollade på barn-tv. Smart va? Sigge var helt salig, tänk att få hålla i Emils fina paraply, så han var helt nöjd med situationen.

Till och med hundarna fick ära att dela platsen under Emils fantastiska paraply. De var lika nöjda som Sigge, det är ju inte helt fel att ligga i soffan och bli kramad av Emil, paraply eller inte, det kunde nog kvitta.

I flera veckor hade Emil med sig sitt paraply oavsett var vi var och var vi gjorde. Det skyddade lika bra mot regn som mot sol. En dag blev handtagspinnen lite sne så det var svårt att få upp paraplyet. Emil kom till mig och bad om hjälp att rätta till det hela och det gjorde jag ju så gärna. Först tog jag bara i lite grann och sen tog jag i lite till och då gick själva pinnen av! Eländes elände tänkte jag och förväntade mig att Emil skulle bryta ihop i en liten blöt hög. Men det gjorde han inte till min stora förvåning. I stället klappade han mig på axeln och sa att det inte alltid kunde gå så bra och att jag kunde köpa ett nytt, precis likadant paraply till honom.

Mm, visst sa jag, det skulle jag naturligtvis göra. Men det var ju omöjligt att hitta ett sådant så jag fick åka till Ladan och köpa ett annat snyggt paraply med små dinosaurier på, ett rött alldeles nytt. Emil blev helnöjd och lika glad för att Sigge fick ett likadant fast grönt. Så nu tofflar de runt här hemma med uppfällda paraplyer oavsett väder och vind.

/ Susan

Annonser