Jag erkänner, för er som missat det, att jag inte gillar att laga mat. Det är liksom inget som roar mig utan mest ett nödvändigt ont. Nu när huset är fullt med barn är jag ju tvungen att tillaga viss mat men utan grabbarna skulle jag stå mig slätt.

Leta fram recept som låter goda kan jag göra, handla med även om barnen hjälper mig med det med och så kan jag bistå med att plocka fram alla saker från skåpen när det väl är dags för själva tillverkningen av maten.

Sigge är ett stort stöd i processen, sanningen är att han gör ganska mycket mer än vad jag gör. Den här middagen skulle det marineras laxbitar som sedan skulle rullas runt i lite sesamfrön innan de förpassades till stekpannan. Vi hjälps åt att göra marinaden och skära laxen i lagom stora bitar, sen stjälper Sigge ner dem i marinaden och vi leker en stund.

När sen laxbitarna ska rullas i sesamfrön måste jag rycka ut och ta hand om Mika som luktar synnerligen illa. Samtidigt som jag sveper förbi med henne i famnen ber jag Sigge att vänta lite så vi kan rulla laxbitarna tillsammans. Att vänta är väl inte Sigges starka sida, kanske brås han på mig, så när jag är färdig med Mika, har tvättat mina händer och återvänder till köket så har Sigge rullat alla laxbitarna i sesamfrön! Jag hinner precis med för att dokumentera de sista rullningarna.

Mäkta imponerad var jag som funderat på hur vi skulle lösa rullandet på smidigaste sättet. Sigge ägnar inte så mycket tid åt att fundera, istället handlar han. Med en otrolig precision lyfter han upp en bit lax i taget med tången, släpper ner den i sesamfröna och rullar sedan runt den tills han är nöjd med resultatet. Vem har sagt att det är jobbigt att vara hemma med barn? Det är ju busenkelt, det hela handlar ju bara om att delegera.

När Sigge ändå var på gång så fick han göra potatismoset också. Varför ändra på ett vinnande koncept?

Emil brukar också vara med och laga mat men för tillfället var han upptagen med något väldigt viktigt så Sigge fick stå för hela kalaset själv.Vilket han inte hade något emot kan man ju lugnt säga.

Redan när Sigge var 1,5 år körde han elvispen helt själv, han var liksom aldrig mottagen för ”handen kring handen” och ”vi hjälps åt”. Han ville redan då göra allt ”alldeles själv” som han fortfarande säger när han vet att han klarar av saker och ting på egen hand. Emil har man alltid fått vara med och hjälpa, han protesterade aldrig när man skulle hjälpas åt med någonting.

Så vill ni ha lite hjälp i köket, ring Sigge!

/ Susan