Sigge är familjens campingfantast, om han fick bestämma skulle vi bo i husvagnen på en camping året om. Emil är familjens fotbollsspelare vilket åtminstone inte Dennis trodde att han någonsin skulle kunna bli. När Emil föddes, fyra veckor för tidigt, vägde han knappt tre kilo och hade så smala ben så Dennis sa; med de där smala benen kommer han aldrig kunna spela fotboll. Men ack så fel han hade. De omtalade smala benen är visserligen fortfarande smala men mycket längre och väldigt muskulösa och fulla av spring.

På tisdagskvällarna tränar Emil med Rössjöholms fotbollsklubb nere i lilla byn. Det är en pappa som håller i träningarna och han är Emils nya idol, nästan lika bra som Zlatan men bara nästan.

För att förena våra stora grabbars intressen anmälde vi Emil till fotbollsskola på Förslövs IF, hans bästis T spelar där så de skulle gå tillsammans. Sen kopplade vi på husvagnen och drog till Böskestorp där vi installerade oss hos N och J, T:s mamma och pappa.

 

På fotbollsskolan var det full fart i två timmar oc Emils hängde med ganska bra. Han har ju bara spelat fotboll en termin så han har mycket kvar att lära. Orken tröt i slutet på träningarna och då satte han sig ner och tjurade ihop fullständigt. Men till hans försvar måste jag säga att han inte var den enda med attitydproblem. När han återhämtat sig och orken tilltagit anslöt han sig till träningen igen.

 

De flesta övningarna var helt nya för Emil men han gjorde verkligen sitt bästa och hade riktigt roligt.

Han såg ut som en riktig fotbollsspelare fast i miniatyr, jättesöt och sportig.

 

 

Fruktstund ingick också i konceptet och barnen samlades som ett gäng miniatyrfotbollsspelare kring fruktlådan. Emil hade tränat hemma på att sitta på ett coolt sätt och han lyckades fullständigt. För tillfället är coolt sättet man ska vara på och det är inte helt enkelt så viss träning krävs.

 

Visst var det mycket fotboll men vi hann med en massa annat skoj också. Brännbollsmatchen var spännande när vi vuxna gjorde allt för att inte slå bollen på någon liten unge. Inte helt lätt eftersom de rörde sig helt irrationellt, inte stod de kvar på sina platser inte. Fast Linus satt där han satt, mitt på planen, helt övertygad om att vi ömma föräldrar skulle skydda honom från allt ont. Kul hade vi allihopa och enligt vår poängräkning blev det oavgjort.

På lördagkvällen var det dags för den stora kräftfesten och vi övertalade Moster Mia att bli kvar och festa med oss. Sigge, Mika och Linus fick gå och lägga sig i husvagnen, ingen av dem klagade utan lommade iväg och somnade så gott. Mika och Sigge sover skavfötters  och de gillar sällskapet av varandra nästan jämt. Jag satt kvar i husvagnen, ville stanna tills de somnat, och överhörde då följande ordväxling mellan Sigge och Mika;

Sigge: – MIKA LIGG INTE PÅ MIG! GÅ BORT!!

Mika: – Mika kramas.

Sigge: Men jag vill inte kramas. Jag CAMPAR!

Sötnosar är vad de är och så småningom somnade alla små campare så gott så jag kunde smyga tillbaka in i huset där resten av gänget satt och väntade vid kräftfaten.

 

Emil och hans kompis T fick vara med och äta kräftor. För första gången åt faktiskt Emil en kräfta eller två fick han nog ner innan han var nöjd. Han tyckte att det smakade saltvatten och var ganska gott. Till slut hamnade killarna i soffan framför tv:n där de tittade på inspelade avsnitt av Fångarna på Fortet och åt popcorn. Vi andra njöt av kräftorna, N:s goda Västerbottenpaj och Anders förträffliga lax- och avocadosallad. Vi  hade det riktigt, riktigt bra och jag hann nästan lära mig en snappsvisa som N sjöng. Hade hon bara orkat sjunga så där en tio gånger till så hade jag lärt mig den även om jag själv ratade snapsen och föredrog en mer neutral dryck.

Efter en härlig helg uppe i Böskestorp drog vi på söndagen hem husvagnen igen och så fort vi kommit hem började Sigge tjata om när vi skulle campa nästa gång.

/Susan

Annonser