När Emil började prata var han helt omöjlig att förstå sig på, han hade ett helt eget språk och använde väldigt mycket tecken. För oss ömma föräldrar var det inga större problem att höra vad han sa men utomstående såg ut som frågetecken när Emil berättade något för dem. Trist för Emil som hade och fortfarande har så otroligt mycket fantastiskt att dela med sig av.

Det blev till att uppsöka en talpedagog som förklarade att Emil hade en uttalsförsening som var ganska unik. Han bytte nämligen inte ut bokstäver regelbundet utan totalt oregelbundet. Han kunde säga tatt istället för katt, men nästa gång kunde han lika väl säga latt eller datt. En spännande utmaning för talpedagogen kan man lugnt säga.

Nuförtiden pratar Emil väldigt tydligt, han hör om han säger fel och frågar mer än gärna hur något ska uttalas. Han har alltid älskat att prata, liksom mig, vilket har varit en förutsättning för att han skulle kunna lära om och rätt. Hans nuvarande talpedagog säger att Emil är en drömpatient för han är alltid så arbetsvillig och kommer med egna förslag på ord och ljud han vill träna på.

Lite jobbigt har det varit för Emil när folk inte förstått honom och ännu värre när de inte ens orkat lyssna och värst när de inte lyssnat men ändå svarat, tokfel. Då skulle ju vem som helst kunna bli galen och frustrerad. Att ta till knytnävarna är en vanlig lösning på problemet och så gjorde även Emil.

När Emil började i förskoleklass i höstas så blev det lite konflikter och de har hängt med en tid. Trist för alla inblandade och speciellt Emil som är allt annat än en slagskämpe. Pedagogerna har dock jobbat på bra och konflikterna har minskat betydligt så det går åt rätt håll.

Men för att få till det sista, att helt sluta slåss och gå till lärarna istället om någon jagar eller bråkar för mycket med honom, så har jag faktiskt mutat honom. Egentligen gillar inte jag mutor men det har funkat riktigt, riktigt bra.

Om han inte slogs på två veckor så skulle vi åka och köpa en äppelskalarmaskin till honom. Hans ena fröken har en sån och hon har haft med den i skolan och Emil ville verkligen ha en egen här hemma. Istället för att slåss skulle han tänka på maskinen, andas och om det behövdes gå till en av fröknarna.

Efter samtal med pedagogerna i skolan så visar det sig att Emil inte slagit till någon de två senaste veckorna och därför blev det till att åka till Väla och köpa en alldeles egen äppelskalar- och skivarmaskin. Nu har Emil och jag en ny muta på gång, för att inkassera den krävs det att han inte slåss på tre veckor. En rejäl utmaning men jag är helt säker på att han fixar det.

Vi började dagen på  vår karateträning, svårt att få ihop alla rörelser men det kommer väl antar jag eller hoppas jag i alla fall. Sen ner på stan, Ängelholm, för ett besök på Synsam. Jag skulle hämta mina nya linser och de satt som smäck, härligt. Däremot hävdade jag med en dåres envishet att Susanne, min optiker och vän, hade helt fel när det gällde mitt behov av läsglasögon. Jag såg ju jättebra med de nya linserna. Men så hivar hon fram några andra glas och då ser jag, vilket var svårt att erkänna, ännu bättre. Jag fick kräla en stund i stoftet på mina bara knän och erkänna att hon delvis haft rätt. Jag ser bättre med läsglasögon, det är ju en sak. Men jag behöver inte några, och det är ju något helt annat. Så egentligen hade vi rätt båda två.

Med en ny syn på omgivningen for vi vidare till Väla där vi startade med lite lunch på Den Gyllene Bågen, mums men onyttigt. När vi kommer till Cervera tar Emil själv en nummerlapp, väntar tålmodigt på sin tur, går själv fram till kassan och berättar vad han vill köpa. Följer med försäljaren till den rätta hyllan där de hittar den åtråvärda maskinen och berättar sedan att hans mamma ska betala för att han har slutat slåss. Han är så fantastiskt härligt som fixar allt själv. Jag betalade, med glädje, och stolt bar han sedan kassen resten av vår shoppingtur.

Vi kastade oss in på Kapp Ahl också för Emil hade sett en Mario Kart-tröja som han hemskt gärna ville ha. Och när Emil äntligen vill ha några kläder då gäller det att passa på. Han hittade sin tröja, köade och så fick jag betala. Det känns som om han har fattat meningen med shopping, han shoppar och jag betalar. Smart upplägg.

En kort tur på IKEA blev det också för inköp av en en halkskyddsmatta till duschen och en hylla till badrummet. Vi avslutade med varsin mjukglass och det var både roligt och gott. Det roliga var att man fick ta en strut, gå till en maskin och sätta in struten där. Sen var det bara att trycka på en knapp och så åkte struten upp en bit och fylldes med glass. Kul liksom.

Lång tid tog det att åka hem för det vräkte ner snö! Underbart!!

In för att byta från shoppingkläder till snökläder och sen ut igen. Emil, Sigge och Mika hängde på med glädje. Vi skottade hela uppfarten och hade snöbollskrig, gjorde snöänglar och hemska fotspår i hela trädgården. Snön gör hela livet ljust och glatt. Förstår mig inte på människor som ogillar snö, antar att den främsta orsaken är att de har fel klädsel och kanske har de även tappat lite av sitt barnasinne.

 

Det gäller att njuta ordentligt av snön när den nu äntligen har kommit. Ingen människa vet ju hur länge den stannar kvar.

 

Jag passade på att ta en massa kort när vi var ute och mörkret kom smygande. Någon mästerfotograf är jag verkligen inte och det är dessutom omöjligt att vara med den kameran vi har.

Men den här bilden på vår snöiga tall tyckte både barnen och jag blev cool.

Ja det här var det korta inlägget i bloggen med få bilder. Tycker ni att jag lyckades? /Susan

Annonser