Varför ska det gå flera år innan man äntligen träffar sina goda vänner igen? Vi bor ju nästgårds så avståndet kan man verkligen inte skylla på. Nu är det skärpning på den fronten, framöver ska det umgås med alla gamla goda vänner. Var beredda!

Vi drog iväg till den stora metropolen Örkelljunga och kom väl halvvägs innan Mika kräktes över hela sig och sin och Linus bilstolar. Sigge refererade hela förloppet med en enorm inlevelse där han satt längst bak i Silver Sara och hade bra överblick över situationen. Emil, som sitter bredvid Sigge, ropade fram till mig; – Mamma, nu tänker jag på isbjörnar hela tiden och tittar bara åt sidorna.

Han är så klen när det gäller kräks och annat småäckligt. Så fort vi hamnar i situationer som vi upplever är lite för jobbiga så brukar vi tänka på isbjörnar. Det har jag infört för det har jag alltid gjort själv. Isbjörnar är ju så svala och sköna, kramgoa (åtminstone i fantasin) och trygga på ett nallebjörnsvis.

Det blev till att stanna vid vägkanten och sanera med våtservetter, det är det paketet vi fick på BB när Linus föddes. Perfekt att ha i bilen om det kräks eller om man måste polera fälgarna. Resultatet av saneringen blev väl så där men vi hade inte långt kvar att åka så vi for tappert vidare.

Väl hemma hos Anette fick Mika låna en overall av Stina som är jämngammal med Mika, mycket praktiskt. När Mika var ombytt tog vi en promenad till den stora lekparken i byn, med var Jennica som jag inte träffat på flera år och hennes lilla sexmånaders pojk. Gissa om jag blev bebissjuk, den sjukan har riktigt bitit sig fast och verkar inte alls vilja gå över.

Mysigt var det även om all snö försvunnit och det duggregnade. Barnen lekte gladeligen i lekparken och vi vuxna hann med att avhandla de senaste tre årens händelser. Vägen tillbaka var lite jobbigare med två rejäla uppförsbackar, där fick benen jobba och eftersom all träning är bra träning så klagar jag absolut inte. Anette bjöd oss på en riktigt god lunch men som alltid går ju tiden väldigt fort när man har roligt så det blev till att bege oss hemåt igen. Linus somnade på vägen hem, han sov så gott att det bara var att dumpa honom i sängen när vi kom hem, drog av ytterkläderna utan att han ens öppnade ögonen. Trött var han, jättetrött.

Naturligtvis hade jag med mig kameran idag men inte ett enda kort tog jag. Det är så likt mig, men jag har liksom fullt upp med livet, att njuta av det live och då glöms fotograferingen bort.

Men eftersom jag blev riktigt bebissjuk så får ni se en bild på Linus, den första i hans liv. Visst är han väl ljuvligt söt den rackarn, vilket hår han hade när han föddes. Det var alldeles lent, tjockt och mörkt. Första tiden gick han under smeknamnet Luddhuvud eller Ludde men ganska snart så trillade håret av och han blev skallig. Lika söt men utan hår.

Nuförtiden är han ju en stor kille som sköter det mesta på egen hand eller med hjälp av sina syskon.

Kunde inte motstå en liten bild på bebis-Mika också där hon sover på Emils lilla arm helt nöjd med tillvaron. Hon var ju en sån liten bebis, fast ändå större än Emil när han föddes, och nu är hon en stor tjej som alltid säger; – Det fixar Mika!

Nu ska jag sluta frossa i bebis-sjukan, ta mig samman och berätta att eftermiddagen ägnades åt att köra Mario Kart, vila och pussel. Emil och Sigge la tillsammans ett pussel på tvåhundra bitar, motivet var en flygbild över Helsingborg. De samarbetade så otroligt bra och jag behövde bara vara med som sällskap och så fick jag sortera lite bitar. Kul hade de och i morgon ska de ge sig på ett femhundrabitars pussel. Ska bli spännande.

Nu har jag tränat ett hemmapass med Kettlebells och det var ganska jobbigt men efteråt är det ju skönt. Ska masa mig in i duschen och sen blir det till att sova.

Fundera på att åka in till stan i morgon och besöka brandstationen som har sportlovsöppet. Ja för all del så har de väl alltid öppet men inte för allmänheten om man så säger. /Susan

Annonser