Det är precis så som det känns; vi överlevde! Vi var riktigt, riktigt sjuka när Anders var i Göteborg på kurs. Här hemma låg vi utspridda i stora sängen och så tittade vi på tv och ibland orkade vi köra lite Mario Kart. Som variation konsumerade vi glass, väldigt lite lagad mat, smörgåsar, juice och febernedsättande. Fördelen var nog ändå att vi var lika sjuka allihopa så det funkade fint att bara ligga i storsängen och försöka överleva.

Linus var nog den av barnen som mådde allra sämst. Det hör ju inte till hans normala beteende att sitta still i sängen och titta på tv precis. Dessutom så somnade han när man minst anade det. Jag trodde han satt upp och hade koll på de andra men så puttade jag på honom och då trillade han omkull för han hade somnat. Snacka om att somna på sin post.

Hög feber slogs han mot en hel veckan, det var en riktig kamp som svängde hit och dit. Slutligen stod lillebror som vinnare men det tog på krafterna och det dröjde  flera dagar innan han började äta ordentligt och var sitt vanliga busiga jag.

Märkligt är att man ändå saknar hans fullständigt livsfarliga klättringar på bord och stolar, hans lek med glasburkarna som ska stå säkert i ett skåp, hans totala ovilja att ha någon som helst hjälp när han klättrar upp i sin Tripp-Trapp stol och hans obekymrade sätt att ta sig fram genom livet.

Nu har han dock mognat något, kanske tack vara influensans influenser, så han känns inte lika mycket som en självmordspilot utan mer som en ettåring på väg mot tvååringens hav av visdom.

 

 

Trots feber så kunde Linus inte hålla tassarna ifrån min Iphone, som han anser tillhör honom, utan smög iväg och använde den fast den var på laddning. Kolla in sladden på bilden och den helt oskyldiga blicken. Mer avslöjande var nog ändå att det var mycket musik som spelades på relativt hög volym från telefonen. Svårt att dölja det.

När Anders återvände från Göteborg fick han ta hand om familjen, som började kvickna till, medan jag fortsatte in i influensakoman. Flera dagar gick utan att jag hade någon som helst koll på tillvaron, mitt enda mål var att bli frisk och det verkade stundtals fullständigt omöjligt.

Hungrig var jag men kunde inte äta för orken och lusten saknades. Utan mat försvinner man så småningom och kilona rasade i rask takt. En otroligt effektiv bantningsmetod för det krävs absolut ingen aktivitet av något slag. Man behöver inte ut i ur och skur och motionera och man behöver absolut inte äta nyttig mat. Det enda som krävs är influensan vilket innebär hög feber, hosta (som sekundärt tränar magmusklerna på ett effektivt sätt) och ont i kroppen.

 

 

Eftersom vi alla var sjuka så fick vi dela på sysslorna och barnen är ju ena riktiga hejare på det mesta som ska göras här hemma så det var inga problem.

Vår diskmaskin behagade att avlida så vi fick ägna ganska mycket tid till handdisk. Lagom kul tycker jag medan barnen uppskattar den arbetsuppgiften. Anders lyckades inte få liv i diskmaskinen innan han for men när han kom hem så hittade han tydligen felet för sen behagade den återvända till familjen och återuppta sina arbetsuppgifter.

Jag mådde bättre under ons-, tors- och fredagen så Anders for iväg på jobb och vi tog oss fram här hemma i en ganska långsam takt. Emil återvände till skolan, vilket han uppskattade, och vi andra höll ställningarna på hemmaplan vilket innebar mycket tv-tittande och Mario Kart-körning.

 

Äntligen lördag! Våren hade anlänt under vår sjuktid och nu skulle vi ut och avnjuta den, ordentligt! Frisk luft skulle skrämma bort de sista läskiga små virusarna som ställt till det så för oss.

Vi pysslade lite i trädgården, krattade, Anders sågade ner lite grenar på ett träd, vi flyttade lite brädor. Inget hårt arbete utan mest diskussioner om vad vi borde, ville och kunde göra.

När vi kommer in blir jag riktigt, riktigt sjuk igen! Feber går i topp, 40,2 grader och jag får återigen krypa till kojs. Riktigt läskigt var det för jag hade svårt att andas, ont i huvudet och hela kroppen och febern ville inte alls gå ner. Överlevde natten och på söndagen var jag nästan feberfri och kände att detta måste nog varit den sista peaken på influensan. Och så var det faktiskt. På måndagen var jag trött men fixade allt som skulle fixas även om Mika inte kunde få gå på Alla-kyrkis, det orkade jag bara inte. Men hon var inte så ledsen för hon kände sig också sjuk i pannan som hon uttryckte sig. Hon frågade om jag ringt hennes kyrkisfröken och berättat att hon var sjuk i pannan och det sa jag att jag naturligtvis gjort. Mika nöjde sig med detta och kände sig genast mycket bättre.

Nu är vi helt friska allihopa och Emil och jag var på karateträning ikväll. Om det var skönt? Ja det var det verkligen, härligt att ta i lite även om krafterna inte var så häftiga än, blev svettig och helt slut men lycklig.

/Susan

Annonser