…..eller är det verkligen det, ärligt talat?

Själv är jag så otroligt lat så det finns inga gränser. Om jag inte hade huset fullt med barn skulle jag ligga i soffan på min lediga tid och käka choklad och zappa på tv-n. Nu kan vi ju inte, sen två år tillbaka, zappa på tv-n för Mika roade sig med att köra fjärrkontrollen i micron och sen dess är den totalt obrukbar. Bra för konditionen för nu måste man skutta upp ur soffan för att byta kanal och orkar man inte det så ser man en massa program som man aldrig trott att man skulle se.

För att må bra måste man ju ändå röra på sig och jag kämpar verkligen mot mig själv när det gäller att träna. Det är inte lätt att få ut en latmask i springspåret, det krävs en enorm energi, så mycket att bara det kan räknas som ett helt träningspass. När jag väl kommit igång tycker jag oftast att det är skönt, åtminstone efteråt när jag får glida ner i soffan igen.

Många av mina vänner tror att jag är en riktig hurtbulle och det bevisar ju på att jag är en enastående skådespelare. Borde kanske ge mig in i teaterns värld igen, hade ju en väldigt kort karriär där i min ungdom.

Efter att ha fött fyra underbara barn på relativt kort tid så bestämde jag mig för att ta tag i motionerandet igen. De senaste åren har jag ju antingen varit gravid, haft foglossningar så jag inte kunnat röra mig nämnvärt eller suttit i soffan och ammat småtting. Numera består livet även av träning.

På måndagar brukar jag köra ett boxpass på Friskis och Svettis tillsammans med Nina och det är faktiskt roligt, mindre roligt är att jag alltid storhandlar på ICA-Maxi på hemvägen. Men det gäller att köra så lite som möjligt och då får man passa på när man ändå är i stan. Hade jag inte haft Nina som boxningspartner så hade jag nog inte kommit iväg, det behövs någon som drar lite för att få upp mig ur soffan. Sen kör jag lite karate med Emil på lördagar, jag är helt frälst och tycker det är superkul medan Emils intresse svalnat med tiden. Får se om vi kan få honom att bli lite positivare till det igen.

Konditionen behövde också förbättras och jag har ju aldrig kunnat springa så det kändes inte som något alternativ. Samtidigt så ser jag ju hur gott Anders mår när han varit ute på en springrunda. Avundsjukan ledde till att jag anmälde mig till en kurs för nybörjarlöpare på Friskis och Svettis. Visst bidrog det att kursen var gratis för att betala för att springa hade nog varit lite väl magstarkt för min del.

Om man ska springa måste man ha snygga kläder, jättesnygga faktiskt för då blir man en löpare, känner sig åtminstone som en sådan. När jag drog på mig den nya springutrustningen och de nyinköpta tuggummiblå skorna behövde jag nästan inte åka in till stan och springa, jag kände mig ju redan som en löpare och det kunde ju räcka bra så tänkte jag. Men även om jag är lat så gillar jag ju utmaningar och förutom lathet så är ju envishet även av mina positiva eller negativa egenskaper.

Nu har jag klarat av fyra träffar med löpgänget och resultatet är slående; jag har ÄNTLIGEN lärt mig springa!! Något proffs är jag inte, långt ifrån, men jag klarar att springa fyra kilometer på 28 minuter och det är världsrekord för mig. På avslutningstävlingen kom jag femma av sexton startande, sprang 2,45 på 15,16 min. Helnöjd.

Något direkt flyt i löpningen har jag väl inte upplevt än så länge och den däringa omtalade andra andningen vet jag inte om jag har känt av men jag andas, jag springer, jag lever och det känns bra efteråt.

Barnen tränar hela tiden, de rör sig och sitter nästan aldrig stilla. Några mer avancerade träningar handlar det inte om men de röjer runt i skogen och klättrar och klänger så hela kroppen får sig en genomkörare.

Emil spelar fotboll en gång i veckan och även om han är bättre på att peppa sina lagkamrater än att hantera bollen så tycker han att det är riktigt, riktigt kul.

Framöver är det några knatteknat för barnen och då ska jag göra debut i tävlingsspåren, det blir något 2,5 km lopp som jag ska klara av på en skaplig tid. Men tills dess gäller det att fortsätta träna även de dagar när motivationen är på noll och soffan lockar.

Anders har slagit vad med mig, jag ska klara en viss sträcka på en viss tid och när jag gör det ska jag få gå på Spa och ha det skönt. Det kommer nog ta ett tag innan jag klarar vadet men nu har jag gett mig den på att jag ska klara det och då kommer jag att göra det.

Att träna är roligt om man har trevligt sällskap och några saftiga mål som lockar. /Susan

 

Annonser