I måndags var det dags för Sigge att äntligen bli av med sin polyp bakom näsan och en del av sina tonsiller (halsmandlar). Tidig uppgång blev det, fick väcka en ovillig Sigge redan klockan sex och övertala honom att ta en dusch. Det gick men det var inte lätt. Någon frukost fick vi inte äta så på tomma magar körde vi till Helsingborg, parkerade i bilhuset som Sigge kallade det och traskade in på sjukhuset.

Sigge var nervös, så där lite lagom pirrig men väl förberedd. När vi kom till avdelningen fick vi ett varmt mottagande av en barnsköterska som visade i vilket rum vi skulle hålla till och vilken säng som Sigge skulle få sova i. I rummet fanns det redan en liten kille med medföljande föräldrar, en trevlig familj.

Emlaplåster i armvecken och så ett id-armband runt lilla armen. Vi hann gå en vända till lekterapin där vi la ett Pippa-pussel på etthundra bitar innan det var dags att byta om till långa strumpor och en vit op-rock. Lite lugnande medicin och sen rullade hela ekipaget ner till operation.

Sigge blev så där underbart lagom dragen på det lugnande och berättade vitt och brett om en massa roliga saker. Han var väldigt bestämd på att han skulle sitta upp hela tiden men till slut orkade han inte och då fick jag hjälpa honom att lägga sig bekvämt i sängen.

Zebran Siv var med hela tiden och trots att Sigge inte är jätteberoende av sitt gosedjur så var hon ett riktigt stöd i denna situationen. Hon hängde med in på op och anslöt sen på uppvaket igen. Sigge var nöjd med henne och mest nöjd var han med att hon uppförde sig så bra. Inte en enda gång stack hon iväg och gömde sig som hon brukar göra hemmavid.

 

Innan vi fick komma in på op-salen fick jag ta på mig en rock och en mössa. Sigge fick en blå mössa men i sitt dragna tillstånd deklarerade han högt att han inte tyckte om materialet och att den absolut inte var snygg utan att en grön skulle passa honom väldigt mycket bättre. Den lyhörda personalen försvann och återkom med en grön mössa till sonen som blev mycket nöjd. Han smekte den och godkände materialet och kände sig ursnygg med den på.

Vi blev hämtade av en narkossköterska och så fick jag lyfta över Sigge till operationssängen. Han var så lugn hela tiden och personalen var så otroligt samspelt så allt gick bra. Medan narkossköterskan satte en venflon i vänster armveck fick Sigge titta på en plansch med en massa djur på och så frågade en annan sköterska vad det var för djur han såg och om han kunde hitta någon Zebra på bilden. Vips så var venflonen på plats utan att Sigge märkte något alls.

Nästa steg var att sätta på EKG-lappar på bröstet och då fick han säga vilken färg kontakterna hade och när han sa rätt satte hon fast kablarna vid lapparna. Delaktighet är viktigt för då känner man att man har lite kontroll över situationen vilket skapar trygghet hos stora som små.

Sövningen gick bra, lite motvillig var han precis när han skulle över gränsen till sömn men så fungerar vi människor så det var helt normalt. När lillponken somnat fick jag lämna honom och det kändes helt okej. Jag hade trott att jag skulle tycka det var jobbigt även om jag har jobbat inom vården i många år, med barn och på intensiven. Jag vet ju hur allt går till och hur det fungerar men nu skulle jag ju lämna mitt barn och det är ju en helt annan sak. Men jag kände mig trygg med personalen, de var hur proffsiga som helst och läkaren som skulle operera hade vi träffat tre gånger tidigare och tyckte bra om.

Frukost blev det för min del och det smakade väldigt, väldigt gott. En timme senare blev jag kallad att gå ner till uppvaket för att sammanstråla med Sigge.

När jag kom ner sov han gott med syrgas, övervak och en svalgtub. Ganska snart vaknade han så då spottade han ut tuben och krånglade sig över på mage. Rörigt blev det med övervakningssladdar och sen blödde han ju ur näsan så det såg ut som ett smärre blodbad i sängen.

Sen gick det fort när han vaknade och ganska snart kunde jag ta upp honom i knät och det första han sa, med kvidande tjock röst, var att han var hungrig och ville ha mat. Han fick ge sig till tåls och hann tjata flera gånger om att han snart skulle svälta ihjäl innan de äntligen kom med en isglass. Gott sa Sigge, jättegott.

Två timmar var vi på uppvaket innan vi fick återvända till avdelningen.Innan vi lämnade uppvaket fick han en liten bil och ett pyttelitet labyrintspel. Jag konstaterade direkt att jag aldrig skulle ha nog med tålamod för att få den lilla kulan igenomhela labyrinten. Då tittade Sigge på mig och sa; -Nej mamma, du har inget tålamod, du måste träna på det. Smart kille och så rätt han hade sen då.

 

Väl uppe på avdelningen var den första frågan från personalen; -Vill du ha en glass? Sigge trodde nog inte sina öron men svarade ja och vips trollade de fram en till isglass. Sen dröjde det inte länge förrän Sigge bytte om till sina egna kläder och ville till lekterapin. Det är ju helt otroligt hur snabbt ungar är på benen efter att ha varit sövda. Själv skulle jag nog inte masa mig upp förrän dagen efter.

Lite bakslag blev, Sigge kräktes ett par gånger, men han återhämtade sig snabbt och hann med ytterligare två glassar under kvällen och ganska mycket saft. När det var dags att byta om till pyjamas blev han ledsen och ville hem, han kunde absolut inte tänka sig att sova över på sjukhuset för han längtade efter sin pappa.

I vanliga fall brukar man få åka hem samma dag efter en sån här operation men vi bor så långt ifrån sjukhuset och då får man vackert stanna kvar en natt för säkerhets skull. Sigge var så trött så han var inte så svårövertala att stanna kvar och ganska snart somnade han efter att ha tittat en stund på barnprogrammen på tv. Han sov gott hela natten, ett uppvak för lite saft och medicin. Själv sov jag väldigt lite där jag låg i samma säng som det snarkande barnet, jag längtade hem till min egen säng.

Frukosten var väldigt välkommen, för mig åtminstone. Sigge var inte helt nöjd där han satt med sin vita brödbit med avskurna kanter och ett glas nyponsoppa. Själv moffade jag i mig allt jag kom över för det hade blivit lite dåligt med mat dagen innan.

Inga sura miner från sonen som bara kallt konstaterade att jag verkade hungrig och att han skulle äta Pappa-flingor när han kom hem. Ganska snart skippade han sin frukost och bad om en glass istället. Det gäller ju att passa på att äta glass när det serveras hur många som helst.

 

Vi hann även med att träffa Clown-ronden som dagen till ära bestod av Dizzy och Rolf. De är så otroligt proffsiga på att närma sig barnen utan att tränga sig på. Lite sång, larvigt prat och sen närma sig stegvis. Sigge tyckte först att de inte var några riktiga clowner men ändrade sig sen när Dizzy och han hade en sten-sax-påse kamp som Sigge vann.

När Emil låg på samma avdelning när han brutit lårbenet var han livrädd för clownerna. Han var ju bara 1,5 år och tyckte att de var skräckinjagande till att börja med. Men de tog det så nätt så till slut satt de bredvid hans säng och blåste ballonger och han skrattade så han kiknade. Clownronden är helt suverän, tänk så bra barnen mår när de får skratta mitt upp i allt elände.

När vi träffat doktorn fick vi åka hem och det var så skönt att komma hem och träffa resten av ligan. De hade saknat oss och vi hade saknat oss, snacka om flockkänsla. Härligt. /Susan

Annonser