Helt galet men Danka och jag var ute och sprang i morse, innan frukost! Klockan var tjugo i åtta när vi gav oss iväg. Anders och jag hade bestämt redan igår att jag skulle springa före frukost och han efter. Erkänner villigt att jag inte kände mig så där jättehipp på morgonkvisten när jag insåg vad som väntade.

Men det var bara att bita ihop, har man bestämt så har man!

Rundan skulle bli lång och lugn enligt min plan och för en gångs skull så höll jag den. Mitt nya världsrekord lyder på 5,14 km på 36.32 min vilket innebär 7,06 min per km. Jättenöjd är jag för så här långt har jag aldrig sprungit innan och det är inte helt lätt att hålla ett lugnt tempo, det är lätt att dra på för mycket och så orkar man inte hela rundan. Men nu kände jag att det hade varit helt möjligt att springa en stund till och det är så jag vill att det ska kännas.

 

Och medan jag rände runt i skogen med lillhunden låg resten av familjen hemma och latade sig.

Visst är det ett härligt gäng. De gillar att vara nära varandra oavsett vad de håller på med. Emil spelade på telefonen men vill ändå sitta med i flocken, att vara utanför är ju inget vidare.

Tittar ni noga på bilen ser ni att Danka ligger där och sussar så gott och då förstår ni att bilden är taget vid ett helt annat tillfälle. Men jag är säker på att det var precis detta de höll på med medan jag förbättrade min kondition.

Efter dusch och frukost var det spel för hela slanten som gällde. Anders och Sigge hann med ett par stycken brädspel, Linus spelade Mexican-train helt på egen hand, jag servade Mika som spelade tårtspelet på datorn och Emil fortsatte skjuta arga fåglar på gröna grisar på min telefon.

 

När Anders och Sigge nått oavgjort i sitt spel gav sig Anders ut på en runda tillsammans med bägge hundarna. Själv tycker jag att Danka borde valt att avstå, hon hade ju ändå galopperat runt i dryga fem kilometer. Men nej då, hon skulle absolut med. Snacka om att inte veta sitt eget bästa. Dessutom glömde vi att ge hundarna någon frukost efter som de var ute och sprang hela morgonen. Detta kom vi inte på förrän det var dags för kvällsmat men de verkar ha överlevt ändå. Surare kanske men långt ifrån döende.

Tydligen hade det regnat i skogen så gänget kom hem dyblöta men nöjda med sin insats. Själv föredrar jag uppehåll när jag springer. Men ska det va så måste man välja rätt springtur den aktuella dagen. /Susan

Annonser