…andras bloggar i någon form av utbildningssyfte. Det är ju inte så att jag tagit ut mig precis, det har min lata ådra satt stopp för men det har varit intressant läsning.

Mest imponerad är jag över hur många läsare vissa bloggar har och hur mycket saker bloggskrivaren får från alla möjliga och omöjliga företag. Har förstått att det finns regler kring dessa gåvor, det ska deklareras och redovisas vad man själv köpt och vad man fått. Verkar som om vissa inte riktigt följer lagarna men det bryr jag mig inte om faktiskt. Däremot vill jag också ha en sån där fin kaffemaskin, en sån där med några ampuller som man stoppar in och vips kommer det ut alla sorters kaffe.

Jag dricker inte kaffe men Anders önskar sig en sån även om jag ideligen tjatar om att det måste vara rena rama miljökatastrofen med alla små förpackningar som slängs hit och dit. Nåja vill han ha en kaffemaskin så ska han få en, så småningom.

Hur ska man då skriva för att få så många läsare så företagen öser prylar över en? Tja, man kan ju ha elva barn och ett tolfte på väg men den vägen känns ju körd för min del med tanke på min ålder. Det får räcka med fyra och en femte…. Ha, ha skoja bara, det är ingen femma på väg, ni kan vara helt lugna.

Svordomar verkar vara en annan väg att gå, kanske inte något för mig som redan svär som en borstbindare i verkliga livet och som ständigt biter mig i tungan för att låta bli. Häromdagen hörde jag Emil säga; – Jävla pussel. Sigge, som satt bredvid, påpekade att så fick man inte alls säga. Emil kontrade med att om jag svär så får man svära och sen öste han på så det osade om det och Sigge hakade på och plötsligt så haglade svordomarna kring köksbordet. Jag behöver väl inte nämna att Mika, som också satt vid bordet, gladeligen smakade på alla nya roliga ord. Själv stod jag i badrummet och hängde tvätt. Plötsligt såg jag framför mig vilken otrolig dålig förebild jag är för barnen, måste verkligen skärpa mig! Fan också, det är ju jättesvårt. Å andra sidan verkar det dra läsare när man är en mindre bra mamma, en sån där som låter det mesta ske vind för våg och inte har så många regler att luta sig emot.

 

I andra bloggar står det väldigt mycket om kläder, smink och frisyrer. Känner att jag kanske inte passar in där heller, inte riktigt i alla fall även om jag har kläder på kroppen och faktisk sminkar mig ibland. Det enda som jag kan vara stolt över är väl frisyren även om den inte är så tilltalande på denna bilden, men det beror ju på att jag kommer direkt ur duschen.

Ulrika, på Papiljotten i Örkelljunga, är frisören som är den absolut bästa och den enda jag kan gå till. Jag kan ingenting om hur man ska klippa eller vad jag har lust att ha för frisyr och då är Ulrika så bra för hon frågar aldrig något utan talar bara om vad hon tänkt sig just denna aktuella gång. Hon är nog den som bestämmer mest över mig, jag protesterar aldrig och är alltid nöjd när jag går därifrån. Kunde ju inte vara bättre.

Sen var det ju det där med sminket. När man aldrig haft finnar att tala om när man var ung är det ju lite trist att upptäcka att de anfaller i flock när man uppnått mogen ålder som då överstigen tjugoåtta år. Nu ligger det ju inte riktigt för mig att smeta in mig i det ena och det andra för det är jag tyvärr för lat för. Det ska gå snabbt och vara enkelt, annars får det vara.

Har provat flera olika krämer men inte hittat någon som min hud gillar eller mår bra av. Enda skillnaden är väl att plånboken tunnas ut vartefter krämerna inhandlas.

 

Plötslig hittade jag svaret på mina frågor i en artikel i Axelssons, ni vet dem som har en massa kurser i massage och annat som ökar människors välbefinnande, tidning. Artikeln handlade om ekologisk hudvård och där förespråkade de ekologisk olivolja både för att tvätta bort smink med och för att smörja in huden med.

Numera går jag till sängs och luktar som en oliv, hm. Bra eller dåligt? Det vet jag inte än, har bara hållit på ett tag så jag får väl ge det lite tid innan jag gör någon slutsummering av det hela. Anders har inte klagat, han som inte ens gillar oliver! Kanske är han bara vänlig och låter mig hållas i förhoppningen att jag snart tröttnar.

Här är då en fin bild på min fina hudvårdsprodukt. Kanske kan jag nu bli sponsrad av Zeta, det lär ju inte kosta dem en förmögenhet för produkten är ju otroligt dryg. Är rädd att innehållet hinner härskna innan jag använt upp den.

Mode, hm där skulle jag väl kunna, nej inte det heller. Sigge brukar himla med ögonen när han ser mina kläder, det är sant. Han är ju kungen av matchande kläder. En dag när Mika klätt sig, hon har mina gener och tar på sig det hon får tag på och sen är hon nöjd med det, tar Sigge henne i handen och drar med henne in på deras rum. Där börjar han rota in hennes lådor för att plocka fram några kläder som han väldigt pedagogiskt lägger på golvet och förklarar både att de matchar men också varför de gör det. Han kommer bli något stort den killen. Ut från barnens rum kommer Mika i lila klänning, lila tajts (som jag inte ens kan stava till men ni fattar vad jag menar) och lila strumpor. Förtjust förkunnar hon för oss andra att hon MATCHAR! Lycka!

 

Jag kan förstå Sigge, faktiskt så kan jag det. Hur läckert är det med en mamma iförd pyjamasbyxor med nallar på? Inte alls misstänker jag men ni anar inte hur varma och sköna dessa byxor är. Inte fryser jag på natten inte, nej då, varm och go är jag.

Helt klart är det att jag inte ska skriva några inlägg om mode såvida jag inte konsulterar Sigge.

Mat, ett hett ämne som många gillar att läsa om. Där kanske jag har min nisch. Eller kanske inte.

Jag satt uppe sent, läste bloggar och mitt omdöme måste varit något grumlat även om jag har svårt att erkänna det. Men det kom upp en annons från Milda som sökte vardagskockar som de ska använda i sin marknadsföring. Vad tror ni jag gör då? Jo jag skickar in en ansökan där jag gladeligen berättar om hur bra jag är på att dubbelpanera fisk. Jo hej, det är ju det enda jag kan laga men det avslöjade jag naturligtvis inte. Vidare skrev jag att jag lagade Hollandaisesås som barnen älskade. Heter jag, plötsligt minns jag inte namnet på märket men i vilket fall som helst så köper jag ju färdig sås. Hur kunde jag glömma det?

I tisdags ringer de från Milda och ville att jag kommer och provfilmar! Min första tanke är; Hur i hela världen ska jag kunna lära mig att göra en riktigt god och bra Holl-sås så jag inte får skämmas ögonen ur mig. När samtalet fortlöper visar det sig att provfilmningen ska äga rum i helgen, på söndag och då har vi ju kalas för Mika. HURRA! -Nej jag är HEMSKT ledsen men jag kan tyvärr inte på söndag, jag måste prioritera familjen. Så med äran i behåll kunde jag slingra mig ur det greppet.

Nej matlagningen är det inte heller någon idé att jag bloggar om, det är så tråkigt att läsa om falukorv utan sås vilket är Sigges favoriträtt.

I kommentarerna på olika bloggar kan man läsa intressanta åsikter. Många gillar att läsa om andras olycka, om hur de misslyckas och gör bort sig, om svåra sjukdomar, död och elände. Färre är det som vill läsa om lycka, om familjer som har det bra tillsammans för det är ju inte sant, sådant är ju inte livet.

Så framöver ska jag prioritera att skriva om allt elände som drabbar oss, om hur Mika ständigt lyckas snubbla över allt och slå sig så tårarna sprutar, om Sigge som blir frustrerad när han inte får som han vill, hur han pekar på sitt bröst och bestämt säger; -DET ÄR JAG SOM BESTÄMMER, om Linus som alltid slår huvudet i bordet när han kryper under det och reser sig upp, om Emil som inte klarar av att få en sticka borttagen utan lider som en döende och beslutar att behålla stickan på plats i handen eller foten tills den själv vill lämna honom.

Eller så kan jag ju bara fortsätta att skriva om vårt liv i stort och smått, och glädjas över att någon överhuvudtaget läser vår blogg. Jag ÄR glad att ni läser, verkligen, även om jag inte riktigt vet vilka alla är. Glad är jag i alla fall. Och om nu någon av er har ett företag som tillverkar kaffemaskiner så…. Äsch, jag skoja bara.

Nej jag bestämmer mig härmed, på sittande rumpa, att fortsätta som tidigare. Att dela med mig av det jag njuter av; livet, barnen, Anders, träningen, att lata mig, hundarna, mina vänner och allt annat som förgyller livet.

Jag är glad över att vi kan ha våra barn hemma, att jag kan hämta Emil efter skolan och sitta på en bänk och prata med hans lärare Markus utan att stressa. Jag är glad över att jag kan komma tio minuter för sent och hämta Sigge på dagis bara för att jag har pratat med Emils lärare. Jag är glad över att hela familjen sliter hårt för att några höns ska kunna flytta in hos oss. Jag är glad över att barnen är såna bra kompisar, även om de slåss ibland. Jag är glad över att jag lever med världens bästa man Anders och jag är glad över att jag är glad.

Hm, dessa positiva rader kommer kanske få några läsare att fly men jag kan inte rå för att jag tycker att jag har det riktigt, riktigt bra.

/Susan

Annonser