Emil och Sigge har ju plockat en massa stenar och målat i regnbågens alla färger. Detta arbeta har pågått under någon veckas tid och målet har hela tiden varit att sälja stenarna. Idag var det då dags att ge oss ner till vägen för att öppna butiken.

Själv tillhör jag ju den latare delen av befolkningen så barnen får ro sina projekt i land för egen maskin. Självklart stöttar jag så där lite lagom men det är ju de som ska göra jobbet. Emil och Sigge har verkligen gjort allt från första steninsamlingen tills de kunde öppna sin butik. Jag är mäkta imponerad över deras ihärdighet, deras tålamod och att de inte gett upp utan nådde sitt mål som nu förflyttats lite framåt då de även börjat sälja målade stenar på postorder.

Det tog lite tid innan vi kom iväg för grabbarna skulle ju packa allt de behövde ha med sig på den gamla barnvagnen utan vagn.

Mika tog också det hela på stort allvar och ägnade säkerligen fyrtiofem minuter åt att välja och välja om kläder innan hon hittade de rätta. Men man får ju tillstå att hon är bedårande iförd Hello Kitty linne, rosa tights, rosa Hello Kitty gympadojjor, Hello Kitty solhat och en rosa/svart liten plastbag från IKEA.

 

Så var då äntligen vagnen packad och vi började vår promenad ner mot Gläntan som ligger vid stora vägen som egentligen är ganska liten. Jag drog Linus i dubbelvagnen där jag även packat en kylväska med mellis och en filt att sitta på. Ingen människa visste ju hur länge vi skulle ha butiken öppen och Emil är ju en kille som inte ger sig i första taget så det gällde att vara väl utrustad för alla eventualiteter.

Själva promenaden ner till vägen gick bra men när vi kom ner till Gläntan, som är vår grannstuga, så var där bara skugga. Kändes ju sådär nu när solen äntligen kommit på besök. Vi fick ha lite överläggningar och resultatet blev att vi bytte sida och satte upp butiken på grusplanen bakom brevlådorna, i solen.

Jag behövde inte gör någonting, killarna plockade upp allt och Mika och Linus hjälpte till de med.

 

 

 

Vissa dagar är Emil och Sigge i luven på varandra hela tiden men för det mesta samarbetar de riktigt bra. Kring allt som rör butiken har de varit väldigt eniga om och jobbat mot samma mål. Det är så härligt att höra deras diskussioner om hur de ska lägga upp affärerna, om de ska bjuda på vatten och hur de ska dekorera bordet med blommor. Underbara barn, såna här dagar njuter jag till fullo så det räcker även de dagar när regnet öser ner och barnen stundtals inte går att ha i samma rum.

 

När allting var uppackat var tanken att försäljningen skulle börja. Lång väntan följde innan första bilen for förbi i en rasande fart. Men de vinkade åtminstone konstaterade Emil glatt.

Det tog ett tag att organisera alla stenarna, Linus var inte till stor hjälp för han tog bara av prislapparna hela tiden. Mika däremot hjälpte till att flytta omkring stenarna på bordet men blev så småningom av med sitt uppdrag eftersom hon inte flyttade stenarna enligt butiksägarnas tillika chefernas instruktioner.

Så småningom kom nästa bil, lika fort och vinkande. Trist men så är det på småvägarna, alla kör så fort och har så brått.

 

 

Som butiksägare vill man anställa duktiga assistenter, det gäller att ha ingående anställningsintervjuer och naturligtvis provanställa. Men är det så att man inte vill betala ut någon nämnvärd lön då får man ta den arbetskraften som finns i närheten oavsett deras utbildning och erfarenhet.

Emil och Sigge överlät ansvaret för kassan och försäljningen till sina assistenter Mika och Linus som skötte det med den ära. Så fort de tyckte att de hörde en bil så ropade de på Emil och Sigge som kom springande med andan i halsen. Oftast var det ingen bil i antågande utan bara vinden som drog en repa på åsen.

Ägarna till butiken höll sig lite i vägkanten och plockade blommor för att dekorera bordet och stenarna med. Fint blev det när det var klart.

 

Ytterligare några bilar passerade och en motorcykel men ingen stannade, tyvärr. Barnen tog det hela bra och bestämde sig för att öppna butiken tidigare i morgon och då stå vid Gläntan där de ansåg att de skulle synas bättre.

 

 

När knotten började anfall och den yngsta assistenten började lukta illa bestämde vi oss för att stänga butiken, packa ihop allt och gå hem.

Utan att jag behövde tjata plockade grabbarna ner alla stenar i korgen, samlade ihop kassarna och packade på bord och stolarna på vagnen igen för att släpa hem allting.

Det var så att butiken även sålde små svarta och rosa kassar i plast som jag inhandlat på IKEA igår. Jag köpte två var till barnen för de var så söta och väldigt billiga. Ganska förvånad blev jag när de ville sälja dem, de hade ju knappt hunnit leka med dem. Emil frågade vad de kostade och jag sa att jag betalat fem kronor styck och då svarar han att de kunde sälja dem för tio kronor och så kunde jag köpa dubbelt så många kassar till dem nästa gång jag åkte till IKEA: Tror att det kommer bli något stort av den killen.

 

Uppförsbacke hela vägen hem men inget gnäll utan bara ett målmedvetet puttande på vagnen.

Varken Emil eller Sigge blev besvikna över att ingen stannade, tvärtom blev de peppade att hålla butiken öppen i morgon med. Själv tyckte jag synd om dem som jobbat så hårt och så hade ingen tid att stanna till för att handla en vacker sten.

Positivt är att så många vill köpa via postorder så i morgon blir det till att packa och skicka stenar kors och tvärs över landet. Som tur är är de flesta stenarna ganska små så det blir nog ingen kostsam historia utan bara en fin inkomst för affärsmännen.

Väl hemma körde killarna in hela ekipaget i carporten, där min bil inte får plats längre tack vare alla cyklar, grejer som ska till återvinningen och butiksinredning. Sen slängde de sig i soffan, välbehövlig vila efter hårt arbete. Själv fick jag hänga tvätt och laga middag men det ansåg Emil vara rättvist eftersom jag inte jobbat alls med butiken. Han hade så rätt, så rätt.

/Susan

 

Annonser