Att ligga i framkant är ju något som är ganska trivsamt tycker jag. Nu handlar det dessutom om joggning och inte antal kilometer jag har tillryggalagt utan om min fantastiska löpteknik.

Här har jag gått hela mitt liv och trott att jag inte kan springa för att jag inte joggar som alla andra. Ånej, här rullas det inte vackert med hälen i marken först utan jag sätter gladeligen i bakdelen på framfoten först. Fattar ni? Det blir lite mer som tåspring än vanligt spring alltså.

Så fort jag har sprungit har det hackats på mig att jag måste sätta i hälen för annars kommer benhinnorna protestera, musklerna förtvina och eventuellt fanns det väl även risk för att bli rullstolsbunden för resten av livet. Äsch, så allvarligt har det inte varit men jag har fått helt klart för mig att jag springer fel, felaktigt, jättefel.

Inte undra på att jag trott att jag inte kunnat springa.

Så började jag då på den bästa av de bästa springkurserna för nybörjare på Friskis och Svettis här i Ängelholm. De eminenta ledarna Bengt och Ingvar påstod att alla kan springa bara man vill. Tog åt mig detta och bestämde mig för att jag skulle lära mig den rätta tekniken för att ta mig fram något fortare än vanligt gå-tempo. Första träffen kommenterar en annan kursdeltagare min löpstil och säger att jag kommer…. Ja ni vet väl alla vad som kan hända om man springer på tå?

Sen kom då beviset på att jag ligger i framkant och inte alls i bakkant och att min löpteknik faktiskt leder till mindre antal skador och inte alls, som väldigt många tjatat om, till fler. Det var en artikel i AKTIV TRÄNING nr 5/2, som kom ut inför Göteborgsvarvet som Anders skulle springa, där det klart och tydligt framgick att skaderisken var halverad för löpare som landar på framfoten!!!

69 % av alla löpare landar på hälen och resterande på framfoten. Helt fantastisk läsning, jag har ju legat i framkant sen jag lärde mig gå. Inte undra på att jag aldrig varit skadad! Eller så har antalet skador, som varit lika med noll, berott på att jag aldrig har sprungit eftersom jag inte kunnat på grund av min usla teknik.

Men som genom ett trollslag så ligger jag nu i framkant vad det gäller löpteknik och det är så skönt, fantastiskt och helt underbart.

Fler bevis för detta fick jag i tisdags när vi var ute och sprang med Friskis och Svettis gänget. Nu har vi nybörjare slagit oss samman med medelgruppen som består av ett gäng karlar i olika åldrar som springer runt åtta kilometer när de träffas. Nu håller de sig till sju i ett något långsammare tempo för att vi ska hänga med och tycka att det är roligt.

Tillbaka till den fantastiska löptekniken – jag joggar och bakom mig joggar en man som ökar på och kommer upp jämsides med mig. Han frågar om jag är gammal (här protesterar jag lite) friidrottare. Jag nekar och undrar varför han trodde det. Jo det var för att jag landade på framfoten, att jag hade en så fantastisk löpteknik. Jag bad honom upprepa sig för sånt vill man ju gärna höra fler gånger och då berättade han att det nu finns speciella skor som är utformade så att man lättare landar på framfoten just för att minska skaderisken. Han kämpade själv för att ändra sitt löpsteg och var helt enkelt lite avundsjuk på min fantastiska löpteknik.

Gissa om jag gottat mig och fortfarande gör i dessa ord! Det gäller att ta till sig allt som man mår bra av.

/Susan

Annonser