Att vara 1,5 år är ingen barnlek utan mer ett inferno av stundtals totalt ohanterliga känslor. Möjligtvis är mitt minne något grumlat när jag tycker att de andra barnens förtrots varit som en fis i havet jämfört med Linus.

Ingenting blir som han vill, allt går emot honom och det blir ju inte lättare av att syskonen kan allt och glider runt i livet som på en räkmacka.

Stundtals brister Limpans tålamod och han spottar, slår vilt omkring sig och gråter floder av ilskna tårar. Kommer någon nära honom när han är arg på livet får man räkna med att bli sparkad, klöst eller dragen i håret.

Dagarna fylls av ”klappa fint”, ”den här kudden kan du sparka på”, ”och så får du krama och säga förlåt” och ”nu får du arbeta lite för att skingra tankarna”.

Att arbeta brukar lätta upp stämningen, men det ska vara riktiga arbetsuppgifter som att skura badrummet eller plocka ur diskmaskinen. Några påhittade arbetsuppgifter är inte välkomna, de ratas bums med ett knytnävsslag i närmsta garderobsdörr.

20120706-081332.jpg

Några stunder är livet skonsamt mot oss alla och då finns det ro att spela spel eller leka med syskonen.

Livet är verkligen som en berg- och dalbana. Det går upp och ner, ibland fort och ibland sakta. Spännande är det i alla fall.

Mika lever också i ett inferno, det heter trotsålder och är ingen lek utan blodigt allvar.

Men nu ska vi äta frukost och njuta av lugnet som råder för tillfället.

/Susan

Annonser