Om man söker på nätet efter Hallands Väderö finner man en tjusig hemsida med en massa bra information på. Det står bland annat att man bör förboka båtbiljetter före klockan 21 kvällen före resan ska ske. Sen ska man trycka på en länk och så är nog tanken att man ska hamna på en bokningssida men se det gör man inte alls. Istället hamnar man på en tom sida med en liten ynka rad som berättar att denna tjänst ska aktiveras inom kort. Tjohej vilken service! Ringer bokningskontoret och möts av en automatisk telefonsvarare, ringer ett mobilnummer där ingen svarar men jag pratar in ett meddelande om hur många biljetter vi vill förboka. Antog helt kallt att det inte skulle fungera vilket det inte heller gjorde visade det sig dagen därpå.

 

Så här i semestertider är det överfullt med folk i Torekov så vi delade upp oss när vi kom fram, Anders köpte parkeringsbiljetter, Bosse hämtade ut pengar, jag höll reda på de flesta barnen och packade ur bilen medan Nina köpte biljetter till båten.

Att köpa biljetterna var en spännande uppgift för det visade sig för deras kortmaskin var sönder vilket inte alls verkade bekymra biljettförsäljarna. De hade inte heller hört talas om att det skulle finnas någon möjlighet att förköpa biljetter, det var bara att köpa en biljett och så köa till båten med  förhoppningen att komma med.

Vi återsamlades i kön till båten, en kö som var ganska bred och väldigt lång. Men solen sken så vi var inte så bekymrade över själva köandet.

 

 

Barnen skötte sig riktigt bra, de lekte med varandra och såg till att njuta av stunden.

Ingen av oss hade varit på Hallands Väderö tidigare så det var ett riktigt äventyr för alla inblandade. Själv var jag mest orolig för jag visste att det gick djur och betade på ön. Inte vilka djur som helst heller utan kor eller ungdjur av märket ko vilka jag starkt ogillar. Koskräck är ordet och jag har valt att inte åka till ön tidigare för att slippa konfronteras med de lössläppta djuren. Sån är jag.

Men nu föll det sig så att utflykten skulle gå just till Hallands Väderö så det var bara att gilla läget.

 

Båten var gigantisk och så la den till så landgången hissades ner i mitten på den långa och breda kön. Detta gjorde att de som stod först i kön inte kom på först eftersom alla som stod närmast landgången rusade ombord först. Taskigt eftersom de som var först i kön säkerligen hade spetsat på platserna uppe på övre däck men se dem blev de snuvade på.

Linus och jag stod ute på akterdäck med dubbelvagnen medan resten av gänget satte sig inomhus. Tror Linus och jag valde rätt men det var ingen av de andra som klagade så det nog helt ok om än något varmt.

 

 

Sötkusinerna! Alma och Mika hängde ihop som ler och långhalm. Mika deklarerade att Alma var hennes bästa vän och pappa och Milla. När jag frågade om jag också var hennes bästa vän skakade hon på huvudet och sa ett bestämt nej. Efter lite funderande kom hon fram till att jag var världens bästa mamma och det får man väl vara nöjd med ändå.

Båtturen tog bara 20 min vilket jag tyckte var riktigt lagom med tanke på att jag inte bara lider utav koskräck utan blir otroligt åksjuk av allt som gungar och överhuvudtaget rör på sig.

Väl framme på ön kollade vi in kartan om kom överens om att vi skulle gå bort till fyren som låg på andra sidan. När vi gått en liten, liten bit kom vi fram till en grind där det klart och tydligt stod att man var tvungen att hålla grinden stängd eftersom det innanför den fanns betande djur. Hej och hå, jag protesterade och tyckte att det nog inte alls var någon bra idé att passera grinden med tanke på att jag inte ville ha min familj och vänner utplånade av galna djur av kosorten.

Resten av gänget var dock positiva till att ge sig in i dödens hage och lovade att beskydda mig. Först mötte vi fårspillning och sen några får som lojt låg och sov i skuggan under ett träd. Därefter såg jag kospillning vilket de andra snabbt förklarade för mig att det var några får som blivit dåliga i magen och ställt sig med sina rumpor mot varandra och skitit samtidigt. Gick inte riktigt på den förklaringen men det var ju snällt att de ändå försökte.

Två små svarta halvbusiga hästar passerade vi utan problem, hästar vet jag hur de fungerar och agerar och hästskräck lider jag verkligen inte av. Sen kom vi fram till fyren och upptäckte att där minsann inte fanns någon direkt strand utan bara klippor så vi bestämde oss för att gå tillbaka till stranden som låg precis bredvid hamnen och utanför dödens hage. Vi vände och började gå och mötte sex eller om det var sju stora djur av arten ko. Hemska! Jag fick gå en omväg med dubbelvagnen för att passera dem utan att bli anfallen samtidigt som jag hoppades att resten av gänget också klarade sig vilket de gjorde.

Svettigt värre var det men vi kom fram till grinden och kunde ta oss ut i levande skick vilket jag tackar min, ja jag vet egentligen inte vem jag ska tacka. I vilket fall som helst kommer jag ALDRIG gå in i den hagen igen. ALDRIG!

 

Barnen badade och jag doppade mig faktiskt med fastän det var riktigt kallt i vattnet. Begriper inte varför jag blivit en sån badkruka. När jag var liten var jag först i och sist ur sjön när vi var på Åland, det gick knappt att få upp mig och jag badade oavsett väderlek.

Emil hade tagit med sig massor med klädnypor och fiskelina för han skulle fiska krabbor. Som bete hade jag bidragit med gårdagens grillkorv som blivit över men det visade sig att krabborna inte alls var speciellt sugna på den.

Emil, som alltid ser till att få nya vänner, fick en hel räka av några andra barn som satt och fiskade. Han kämpade på länge, länge innan han fick utdelning. Det lyckorus som drog genom Emils hela lilla kropp när han fick upp en ganska stor krabba är helt obeskrivligt. Men han greppade krabban i ena bakbenet och sprang över hela stranden samtidigt som han skrek för full hals att han fångat en krabba! Alla skrattade åt honom och blev glada över han gränslösa lycka över sin fångst.

 

Något bra foto på själva krabban fick vi inte men så här stor var den. Muggen den ligger i är en mellanstor kaffemugg av papp. Där fick krabban tillbringa lite tid plaskandes i lite vatten medan Emil fortsatte fiska krabbor. Han fick ett par till men de var så små så han släppte i dem igen. Alma lyckades också fånga en krabba och när vi sen skulle åka hem skulle Emil absolut ha hem dem för att äta upp dem.

Efter viss övertalning gick han med på att släppa ut dem i havet igen, de skulle ju inte överleva hemresan och inte gå att äta upp.

Efter sol och bad tog vi färjan tillbaka till Torekov där hela vårt gäng på tio personer gick på restaurang och åt riktigt god mat. Vi går inte ut och äter så ofta så när vi väl kommer iväg är det härligt. Så skönt att få maten serverad och sen bara kunna betala och gå utan att behöva tänka på att duka av och diska.

Barnen var riktigt trötta när vi kom hem så det blev dusch, kvällsmacka och sen i säng efter en härlig dag.

/Susan

Annonser