Tidigare hämtning av Sigge på dagis innan vi plockade upp Emil vid skolan. Tandläkarbesök stod på schemat, fast egentligen är det en tandhygienist man får träffa och ingen tandläkare. Rätt ska va rätt.

Väl på plats borstade jag tänderna på alla tre. Mika är där för första gången men grabbarna har varit med tidigare. Fast egentligen är det inte första gången för Mika heller för sist så satte hon sig så bestämt i tandläkarstolen och vägrade gå ner förrän tandhygienisten hade pickat lite på hennes tänder och räknat dem.

Tandhygienisten, som gärna pratar och inte så gärna lyssnar, hämtade oss i väntrummet och på vägen till behandlingsrummet förklarade Emil klart och tydligt att han inte ville ha sina tänder putsade och att hon absolut inte fick sätta något gult äckligt på dem.

Emil hoppade upp i stolen och tandhygienisten protesterade och sa att hon tänkte börja med Mika. Antagligen var hennes tanke att Mika, som är minst, skulle vara oroligast men i vår familj är det tvärtom, det är Emil som är oroligast. Emil och jag tittade på varandra och så sa vi att det blir bäst om han får börja.

 

Han var så duktig, stel som en pinne och utan att andas låg han stilla i stolen medan tänderna undersöktes. Inga hål utan rena fina tänder och en 6-års tand som började tränga igenom tandköttet. Lite tandsten på insidan av framtänderna i underkäken och det skrapade tandhygienisten bort medan tårarna rann på Emil. Men han låg kvar, det hade jag aldrig gjort.

Egentligen är det ju helgalet att det är jag som går med barnen till tandläkaren eftersom jag har tandläkarskräck. Anders hade varit bättre lämpad för han går ju till tandläkaren som om det vore samma sak som att få en helkroppsmassage. Utan fruktan fast han njuter väl inte av det precis.

Men nu är det ju så att Emil är som han är och om inte jag är med så öppnar han inte munnen, antagligen hade han inte ens satt sig i stolen. Därför är jag med och samtidigt så blir det ju lite terapi för min del.

 

När Emils tandsten var bortskrapad tog tandhygienisten fram putsmaskinen och sa att hon ville putsa lite på tänderna. Med hög röst sa då Emil: – Är du döv? Jag sa ju att jag inte ville ha mina tänder putsade och då MENAR JAG DET!! Sen skuttade han upp ur stolen och jag fnissade inombords för jag tycker att han är så cool som säger ifrån. Tandhygienisten framhärdade inte men berättade med en något sur stämma att tänderna hade blivit glada och fina av att putsas. Emil brydde sig inte ens om att svara.

Nästa på tur var Sigge och han bara droppade ner i stolen, fick tänderna undersökta, putsade och nersmetade med gul fluorkräm. Inga protester, helt lugn låg han under hela behandlingen och uppskattade när han fick skölja munnen och spotta ut vattnet i spottkoppen stå det stänkte över halva rummet.

Tandhygienisten var nöjd med sin patient och sa till den föregående att han också borde få sina tänder putsade. Då sa Emil till på skarpen: – NU FÅR DET RÄCKA MED TJAT!!

Han är så härlig för han finner sig inte i att bli behandlad hur som helst. Ibland är det en bra egenskap, ibland inte.

 

Mika, dagen till ära iklädd gummistövlar trots att solen strålade, skuttade upp i stolen och bad att få åka upp och ner. Tandhygienisten, som är en ganska tråkig person, sa att hon fick åka ner en gång och sen åka upp när allt var klart för annars kunde stolen gå sönder.

Emils svar: – HAR NI SÅÅÅÅ DÅLIGA STOLAR HÄR!!!

Nåja, Mika var lika cool som Sigge, hon bara gapade och fick sina tänder räknade och sen putsade och sen fick även hon skölja och spotta i spottkoppen. Hon drack upp vattnet och sen spottade hon en spott i spottkoppen och var jättenöjd. Tandhygienisten försökte gång på gång förklara att hon bara skulle skölja munnen och sen spotta ut vattnet.

Emil: – ÄR DET SÅ FARLIGT ATT SVÄLJA PUTSMEDLET SÅ BORDE DU INTE ANVÄNDA DET!!!

Här fick jag verkligen behärska mig för att inte vika mig dubbel av skratt. Han har svar på tal den ungen.

Tandhygienisten gav upp och berättade att ingen hade hål i någon tand, att alla tänder var rena och fina och att mamman gjort ett bra jobb med tandborstningen.

Då var jag bara tvungen att säga att jag inte alls hade gjort ett bra jobb för hemma hos oss är det pappan som borstar noggrant och jag slarvborstar. Jag tror att det var ungefär nu som Tandhygienisten bara ville få ut oss därifrån för hon skickade raskt ut barnen i korridoren för att hämta sina belöningar i form av klistermärken och tryckte ett papper i min hand att fylla i. Sen sa hon hej då, vi ses om ett år, tidigast.

/Susan

 

 

 

 

 

Annonser