För det första måste jag be om ursäkt om detta inlägg blir lite virrigt men jag är fortfarande lite snurrig i huvudet efter olika sprutor jag fått den senaste tiden.

Allt började i söndags, igår alltså fast det känns som en evighet sen, med 012en härlig morgonpromenad i bokskogen tillsammans med Russinen. Danka och jag fick springa lösa medan Ajax tvingades gå i koppel eftersom matte är så säkerhetsmedveten. Hon vill inte att bägge Russinen springer lösa med mig ifall farten skulle bli för hög. Som om jag inte skulle behärska hög fart! Fnys.

I vilket fall som helst hade Danka och jag kollat en massa spännande hål där det eventuellt skulle kunna finnas små levande djur. Vad vi skulle göra om vi fick tag på ett levande litet djur vet jag faktiskt inte så jag frågade Ajax, han som vet allt, och vet ni vad han svarade? DÖDA DET! Vad läskigt. Russinbullar är inte riktigt kloka skulle jag vilja säga men det är bäst att jag låter bli, för min egen säkerhet.

Danka blev kvar med nosen i ett hål så jag kom före henne, men hon är snabb så hon sprang ifatt mig och passerade mig samtidigt som hon puttade till min bakdel. Jag sa AJ! men sen sprang jag vidare för det var ju ingen större skada skedd.

Jag for upp och ner i bokskogens härliga backar. Om ni inte har rullat i boklöv så gör det, hur härligt som helst. I slutet av promenaden när matte skulle koppla Danka och mig skulle jag bara ta mig ner för den sista bokslänten där hände det något väldigt tokigt. Jag tror, vet inte säkert för det gick så fort, att jag rullar fast och vrider till mitt ena vackra bakben. Oj, tusan vad ont det gjorde. Jag SKREK!! och matte lyfte upp mig för Russinbullarna tänkte passa på att döda mig som ändå var skadad och säkerligen inget att spara på. Matte bar hem mig och jag GRÄT högt och det får man göra när man har riktig, riktigt ont.

Väl hemma stängde matte in russinbullarna och satte ner mig på golvet. Då visade det sig att jag inte kunde sätta ner min ena baktass, det gjorde skitont. Matte drog lite försiktigt, klämde på tassen och ganska fort bestämde hon sig för att de här inte var bra alls utan det skulle bli en tur till Djursjukhuset. Matte är smart så hon gav alla våra barn frukost, packade matsäck och lite roliga prylar till våra barn och sen åkte vi. Husse och Emil, mitt största barn, var inte hemma utan i någon huvudstad för att titta på jättestora bilar som åkte runt inne i någon slags arena.

001Det var verkligen ingen rolig resa för jag hade jätteont och så var jag rädd för jag har ju aldrig varit på något djursjukhus innan. Jag har ju varit frisk hela mitt liv. Ajax hade lite snabbt berättat om något rum där man gick in och sen kom ut i en svart plastsäck om man nu kom ut överhuvudtaget. Han har jobbat många år tillsammans med matte på en djurklinik som han om någon borde ju veta. Inte undra på att jag var livrädd. Vem vill hamna i en svart plastsäck.

I två timmar fick vi vänta innan vi fick komma in till veterinären som klämde lite och bestämde att det skulle röntgas. Då blev jag riktigt rädd för det lät ju i stil med en svart plastsäck men matte lugnade mig och berättade att det var som att fotograferas, skulle inte göra ont alls. Sen vet jag inte riktigt vad som hände, ett stick i nacken och så började smärtan klinga av. Ett till stick och sen blev allt svart! Vet inte om jag ändå tillbringade en tid i en svart plastsäck!

Efteråt berättade matte att jag fick lite lugnande medicin för att de skulle kunna röntga mig utan att det gjorde för ont i mitt ben. På bilderna såg de att mitt bakben var av, jag hade alltså brutit mitt snygga ben när jag rullade ner i boklöven!

När jag vaknade nästa gång låg jag i en liten bur med ett jättebandage om benet, hur obekvämt som helst. Värst av allt var nog ändå att matte och mina barn var borta!

I morse fick jag träffa en massa veterinärer och sen fick jag sovmedicin och somnade och  denna gång när jag vaknade var mitt bakben inbäddat i ett stelt paket, lindat med en vit linda med blå tassavtryck, skitfult. De kunde åtminstone lindat om något snyggt rosa tycker jag.

Hela dagen låg jag i buren och längtade hem. Sent om sider kom  mattes nästan-syster och hämtade mig. Hon jobbar på stället men med sjuka hästar. Har ni sett hästar? De är JÄTTESTORA och säkerligen lite farliga, åtminstone i ändarna. Äntligen fick jag åka hem. Barnen och matte kramade om mig och sen har jag fått ligga hos matte i soffan. Mat har jag fått också och jag kan gå ut och kissa även om matte, hur pinsamt är det inte, får bära ut mig. Sen får jag stå och kissa som killhundarna fast utan att lyfta på benet. Man är ju glad att man bor i skogen så ingen ser en i denna pinsamma situation. Medicin får jag också, stark så jag blir lite snurrig i huvudet, men det gör inget bara det inte gör ont i benet.

002Glad är jag att jag är hemma igen, hemma är bäst. På bilden ligger jag i soffan och det vita ni ser är mitt gipsade ben, hur obekvämt som helst. Matte säger att vi ska tillbaka till Djursjukhuset på fredag för att ta fler bilder på mitt ben och byta gipset. Hon ska lämna in mig men har lovat, på heder och samvete, att komma och hämta mig så fort veterinärerna är klara med mig. Om hon inte gör det kommer jag SKRIKA så högt jag kan.

Sen säger matte att om allt går som det ska så ska jag ha det här gipset på benet i tre veckor. Ajax säger att det är en evighet vilket betyder jättemånga dagar, typ år vilket gör mig lite trött. Nu ska jag få lite medicin och sen ska jag gå (läs: bäras) ut för att kvällskissa och sen ska jag sova gott hela natten lång.

/Fixa

Annonser