Äntligen tillbaka. Vet ni hur lite datatid jag har?! Toklite. Antingen är datorn upptagen eller så gör vi något annat.

Först vill jag berätta att jag är helt frisk, mitt ben är helt läkt och det gör inte ont alls. Matte är fortfarande lite kinkig när hon släpper mig lös. Så fort jag springer för fort håller hon för ansiktet och skriker. Ganska kontraproduktivt för då springer jag bara fortare. När jag sprang ner för en backe, ut på en sten och kastade mig ut i luften för att landa en halvmeter ner på Skåneleden höll hon på och dö. Svimmade gjorde hon i allafall, minst. Men jag sa bara aj och sen sprang jag vidare. Aj sa jag bara för jag råkade bita mig lite i tungan, benet gjorde inte ont alls men det var nog det matte trodde.

001002

003När jag var som allra sjukast, nästan döende, inte helt men nästan och det kan vara illa nog om man är en Pumiprinsessa. Hur kul tror ni det är med ett gipsat ben? Man har ju ingen Prinsesshållning precis utan rör sig mer som en trebent hundpensionär. Mardrömslikt.

Men när jag då var som allra sjukast fick jag ett stort paket! Det stod på det att det var till mig från min Pumisyrra Edda, den bästa syrran man kan ha. Matte fick hjälpa mig att öppna paketet för jag var så svag och vet ni vad som fanns där i? Nej det kan ni ju inte veta men jag ska ju berätta det nu så håll i er. EN ORANGE GUMMI FLODHÄST!!! som pep! Jag bad matte tacka syrran och hennes matte som säkerligen hjälpt till lite med det praktiska men än en gång vill jag säga TACK SYS du är den bästa! Snart måste vi träffas och leka. Jag har jättemycket snö här så du är välkommen när du vill eller så kan jag tvinga min matte att skjutsa mig hem till dig.

Sen har ju livet gått vidare, jag kom upp ur sjukträsket och det däringa tunga, obekväma gipset plockades bort och byttes ut mot ett bandage som sedan togs bort och benet var befriat  igen. Härlig känsla, i början gick jag lite försiktigt man vill ju inte bryta sig igen.

Istället för att fara runt som en galning fick jag ägna mig åt viktiga arbetsuppgifter av den lite lugnare kvalisorten.

005 (3)001 (3)Ibland kommer det en liten trollunge och lägger sig i storkorgen och då gäller det att han inte fryser. Det är alltså min uppgift att hålla ungen varm annars kan han ju frysa ihjäl tänker jag. Han heter Linus och är tre år gammal, en snäll och ganska busig kille. Vi gör mycket roliga saker ihop, tränar och leker. Men det är jag som bestämmer, eller kanske inte. Mysigt har vi i allafall. Fast för det mesta sover han i sin egen säng och där får jag inte vara på natten. Jag sover ju i min valphage eller gjorde rättare sagt. Russllarna har alltid fått sova i storkorgen, varje natt, djupt inbäddade under duntäckena. Jättemysigt. Matte och husse sover också i storkorgen och så småningom fick jag komma upp och sova en stund där på kvällen innan jag hamnade i valphagen. Men en kväll somnade matte innan hon förpassat mig till valphagen och va skönt det var att sova hela långa natten i storkorgen. En dröm.

Nu försöker inte russinbullarna äta upp mig heller om jag råkar lägga mig på någon av dem. En viktig regler hade de dock och det är att de sover under duntäcken och jag ovanpå. Inte mig emog. Har ni försökt sova under ett duntäcke med huvudet? Man får ingen luft! Efter max tre minuter dör man av syrebrist. Det är nog därför russinbullar blir så gamla för de lever liksom bara halva dygn, på nätterna stängs alla vitala funktioner ner förutom att hjärtat slår då antar jag. Men andas kan de inte göra, det är jag helt säker på.

Jag har börjat på kurs eller en livslång utbildnig som matte kallar det. Som om jag skulle behöva utbilda mig ett helt liv. Jag är ju en klok och väldigt duktig Pumiprinsessa så jag misstänker att det räcker med ett par träffar så kan jag allt jag behöver.
I vilket fall som helst åkte vi till Lotushallen vilket tog en evighet för mig som fortfarande mår lite illa när jag åker bil, tänk om vi hade en egen helikopter istället, vilken dröm. Väl där visade det sig att vi var tre stycken idag, nästa gång tillkommer två till, och vi fick visa vad vi kunde. Mycket prat var det också, hon som ska lära våra mattar allt de behöver kunna, Mona Kjernholm, var väldigt noga och pedagogisk. Vi fick nosdutta på handen, jättelätt, locket, jättelätt, kontaktövningar, jättelätt, svänga runt en pinne, hoppsan det hade visst min matte missat men det funkade ganska bra ändå. Till sist skulle vi komma på inkallning, hur svårt kan det vara? Då visade det sig att Mona lagt ut en jättehund, typ mitt ivägen! Hur tänkte hon där? Han var så stor, hette tydligen Marwin och var en bordercollie, som om det gjorde någon skillnad om man skulle råka bli uppäten. Kan ju kvitta vems mage man hamnar i då tänker jag. I vilket fall som helst så höll en människa i mig och sen gick matte och då tänkte jag springa till henne men det tänkte minsann inte människan som höll i mig. Nej här fick man inte slita och dra för att komma till matte utan det skulle sittas stilla och lugnt innan man fick klartecken att komma. Ingen vidare startträning inför kommande race inte.

Roligt hade jag i allfall men matte tog inga kort, hon bara antecknade en massa och det blir ju inte så roligt att visa på bild. Kameran var ju med men hon verkade totalt ofokuserad och allmänt förvirrad. Fast jag gillar henne ändå, jättemycket.

Danka och jag leker ganska mycket nu, äntligen har russintanten tinat upp så vi kan ha dragkamp om min apa. Jag brukar bjuda in henne till min skattkammare under köksbordet. Där samlar jag allt som jag får tag på som bestick, strumpor av alla storlekar och färger, tv-kontroller, leksaker, skor. You name it och jag har det i min skattgömma kan man säga.

Igår fick jag besök av min bästa vän. Fast det visste jag ju inte då eftersom vi aldrig träffats tidigare. Matte har varit tämligen restriktiv med hundlek för min del men nu har hon slappnat av lite och då blir det lek till tusen. Tyckte dock att matte höll sig ganska lugn, duktigt.

043065

Liv heter min nya bästis och hon är en Berger och bor inte jättelångt ifrån mig så vi ska få leka fler gånger framöver säger matte. Vi hade verkligen jättekul. Hon är lite mindre än mig, som har perfekt storlek, men så är hon bara en bebis också till skillnad från mig som är nära på vuxen vilken vecka som helst kan man säga.

002008Vi turades om att anfall varandra och sen sprang vi fort i snön som är jättedjup på honungsberget. Bra träning säger matte som ser så konstiga saker som träning i vår roliga lek.

För övrigt är livet väldigt bra. Russllarna retar mig fortfarande för att jag inte kan äta som hund, de tycker jag är petiga och allmänt galen som plockar i maten och inte kastar i mig den. Som om det vore normalt, russinbullarna smakar inte på maten och jag misstänker att de inte ens tuggar den faktiskt. Äckligt. Jag är ändå en Pumiprinsessa och ingen Pumislyngel.

Jo den där kursen ska göra mig till en elitlydnadshund säger matte, fast då måste vi träna en del också. Spännande, Alfred akta dig för snart kommer jag och utmanar dig på lydnadsplanerna. Ser du en blixt så bli inte rädd, det är bra lilla jag.

/Klart slut från Fixa

Annonser