Jag hatar, avskyr och ogillar att åka bil. Det är så förnedrande för jag mår illa, blir åksjuk och hur jag än kämpar emot så bara måste jag kräkas. Det är så äckligt och jag vill bara dö där och då. Tänk om någon såg mig! Dreglig och kräkig. Usch hemska tanke. Matte är ju så gräsligt positiv och säger att de går över. Jag undrar det jag. Hon är ju jättegammal och jag vet, hon har sagt det själv, att hon vägrar sitta i baksätet för då kräks hon. Men hallå!!! Går över snart!?? Vilken verklighet lever hon i egentligen. Jag bara undrar.

Idag fick jag följa med till Stora Blå Havet, det heter så säger Linus för det har hans storebror Emil lärt honom. På vägen dit kräktes jag inte men jag mådde sjuk illa och dregglade som värsta St Bernhardshunden. Och det handlar om en hel del dräggel kan jag lova.

Väl på plats fick jag komma ut och dra in lite frisk luft i nosen, mådde genast mycket bättre.

009004Sanden var så härlig och luktade så gott. Jag nosade upp en massa spännande saker som jag faktiskt inte har en aning om vad de var för något. Linus var också med men han höll sig till snäckorna. Svammlade om att han hörde havet i dem och grävskopor. Jag har ju väldigt utvecklad hörsel så jag hörde både havet och grävskopan utan snäcka.

011016Jag grävde en jättegrop åt Danka för hon älskar alla former av hål i marken. Påstår att det bor djur där, små goda varelser. Själv har jag inte sett några små varelser och jag är inte så säker på att jag skulle vilja äta dem heller om jag nu fick syn på en.

Stora Blå Havet är ju som en gigantisk vattenskål kan man säga. Men hualigen vad äckligt vattnet var! Den vattenskålen borde diskas bums och vattnet bytas ut det var ju odrickbart! Kändes som om någon tappat saltkaret i det. Blä, på riktigt blä.

Vi var inte helt ensamma på stranden, det promenerade lite löst folk där också och jag skällde på dem. Men se det fick man visst inte göra utan då kallade matte in mig och så fick jag träna kontakt med henne. Hon börjar bli riktigt, riktigt bra på att hålla ögonkontakt nu men så har jag tränat henne ganska mycket också. Det kom en man som pratade med matte och gick förbi oss flera gånger för att jag skulle få träna på att uppföra mig som de tyckte att jag skulle uppföra mig. När han irrat runt en stund och de var nöjda med min insats satte han sig ner och så fick jag hälsa på honom. Han hade jätteroliga öron, fluffiga och flygiga precis som mina. Han sa att det inte var hans öron utan hans mössa. Vem bryr sig!? Han var ju urcool för han kunde ta av sig sina öron! De satt liksom fast i ett hår som var avtagbart. Hur häftigt som helst. Jag är impad av den gubben kan jag säga. Ta av öronen det är inget som jag kan inte.

Sen åkte vi hem i Silver Sara, vår stora bil heter så, och då kräktes jag precis när vi åkte upp på vår lilla väg hemmavid. Jag kämpade för att låta bli men det gick inte. Måste skaffa en helikopter!

Klart slut för nu är det lunch!

Annonser