Jo men det går ju riktigt, riktigt bra…

….med tanke på att Anders är i Spanien. Men vi väntar fortfarande spänt på när och vad som ska hända för det händer ju alltid något alldeles extra när pappan i huset är på resande fot.

I måndags när jag skjutsade Sigge till Kulturskolan där han spelar trumpet meddelande han att han skulle sluta spela trumpet. Varför? För att det var inte roligt längre, kanske krävdes det lite mer träning än han tänkt sig eller så var han nöjd med en och en halv termins trumpetande. Han fick följa med upp till sin lärare och berätta att han inte ville fortsätta och så lämnade han sin lånade trumpet och så var det bra med det. Han verkade lättade medan jag tyckte att det var jättesynd att han slutade, han var ju så duktig och så hade han ju som plan att spela på vårt bröllop. Ja, ja nu får vi väl ha ett bröllop utan trumpetande helt enkelt. Svårare än så behöver det ju inte vara.

Igår, tisdag, morse utbröt ett mindre världskrig vid frukostbordet. Själv stod jag och borstade tänderna i badrummet när jag hörde världens liv från köket, gap och skrik. På mindre än en sekund var jag framme vid kombattanterna, Emil och Linus, och kunde sätta stop för vidare världskrig. Emil blödde från ett sår på näsryggen och Linus blödde från ett litet sår på handleden. Vad hade hänt? Jo så här var det förklarade Linus: – Nummer 1: (här håller han upp ett litet finger rakt upp i luften) så sa jag till Emil att han skulle tugga med öppen mun. Nummer 2: (två små fingerar åker upp i luften) sa jag att han skulle dö. Då kastade han en kniv på mig.
Ånej sa Emil, jag kastade ingen kniv jag slängde din smörgås på golvet och då kastade du en kniv som landade på min näsa så den sprack!
Men det var ett SKÄMT skriker Linus, tänker en stund och säger: -Fast inte nummer 1. Och du KASTADE en kniv på mig!!
Nej sa Emil jag kastade en kniv och en gaffeln!!

Fick plåstra om Emils näsa och upptäckte då att jag inte hade några stripes hemma, suck det ska man alltid ha om man har barn i huset. Fick improvisera för att få ihop såret någorlunda snyggt. Sen fick även Linus ett plåster på sin handled och bägge två förpassades från matbordet till sina rum där de fick klä sig för att hinna med skolbussen.

När vi gick till bussen var dock alla vänner igen och glada och skuttiga. Så skönt att deras små världskrig är snabbt övergående, lika snabbt som de blossar upp.

När barnen åkt iväg med bussen packade jag in hundarna och massa grejer i bilen och for till Loutshallen där det var hundträning för hela slanten.

Kvällen blev ganska lugn, det blev hamburgare till middag, tänkte att det var bäst att skriva det så alla ni som vet att jag inte är någon mästerkock ändå kan känna er lugna, barnen har fått kvällsmat. Sen for Emil och jag till Ängelholm, han skulle på scouterna och jag fick handla lite under tiden. Resten av barnen var ensamma hemma med förmaningen att det klockan åtta skulle byta om och borsta tänderna så de kunde hoppa i säng direkt när vi kom hem. Det blev sen läggning och de små somnade på en gång medan Emil, Sigge och jag la oss i min säng och tittade klart på filmen vi påbörjat igår. Det var Emils tur att sova hos mig så Sigge fick vackert tassa till sin egen säng när filmen var slut. Kvällsrastning av hundarna och sen somnade även jag.

/Susan

Då var det dags igen….

När man får en påminnelse från WordPress att det var över tusen dagar sen bloggen uppdaterades då får man lite dåligt samvete. Jag gillar ju att skriva men ibland, ganska ofta, tar vardagen överhand. Det är mycket som ska göras och hinnas med.

Det allra senaste som har hänt är att Fixa har valpat. Nio fantastiska Pumivalpar blev det, små men pigga, äter som bara den och frodas viktmässigt. Så nu letar vi ägare åt åtta små valpar, en tik kommer bli kvar här hemma.

Barnen har sommarlov och denna sommar blir vi hemma och tar hand om valpar. Men visst kommer vi hinna med bad när solen skiner och någon utflykt hit eller dit. För att vi ändå ska få lite semester och äventyr tillsammans drar vi iväg till Spanien i början på september. Utanför Benidorm har vi hyrt ett härligt hus med pool så jag anar att våra tio dagar i solen kommer bli alldeles fantastiska.

Emil har redan hunnit med att avverka Ungdomsflugan på Hökensås. Flugfiske för hela slanten i fyra dagar, då är han i sitt rätta element och det är trögt att få med honom hem igen.

Här skulle det vara en bild med Emil hållandes i en stor fin regnbåge men ni får helt enkelt använda er fantasi tills jag fört över mina bilder från telefonen till datorn. I höst fyller ungen ifråga 11 år och ska börja femman, fatta femman. Liten har blivit stor och de andra är bara steget efter.

Linus blir ju sex år i december vilket innebär att han i augusti börjar förskoleklass. Det innebär skolbuss, äta i matsalen, sitta i samlingen, lyssna och leka med en massa härliga kompisar. Misstänker att det kommer passa honom som tyckt att det varit ganska orättvist att han fick gå kvar på dagis medan alla andra fick åka buss till skolan.

Sigge har klarat sig igenom andra klass och trivts bra. Han är ju en relativt skötsam kille som har koll på när det är gympa och utflykter. Har han varit sjuk någon dag och inte fått åka till skolan så har han blivit både arg och besviken. Snabbt övergående dock liksom eventuell sjukdom.

Emil, Sigge och Mika har börjat bowla. En gång i veckan går de på bowlingskola i Ängelholm och jag måste säga att det är en grym sport. Alla kan vara med, det kostar inte en förmögenhet, de har en fantastisk tränare i Eva som ser alla och peppar där det behövs, jag behöver inte sälja lotter, kryddor, underkläder eller stå i kassan. Roligt är det dessutom, att från gång till gång kunna jämföra sina resultat, se om det går bättre och deppa lite när det går mindre bra. Mika är bara med varannan vecka för hon blir så trött säger hon och då får det vara så. Helst vill hon börja rida och det är väl bara en tidsfråga innan hon får som hon vill.

Jag tycker om aktiviteter som vi kan göra tillsamman, hela familjen, som tex bowling. Alla kan bowla. Agility är ju också en sport där det inte finns några åldersgränser, alla kan vara med och dessutom är det ju dödskul både på banan och den sociala cirkusen vid sidan av. Till denna sport behövs det ju lite hundar och jag jobbar på det kan man säga. Ove, vår fantastiska bc är på gång med träningen, Fixa likaså även om hon just nu är ledig för att ta hand om sina valpar och så ska vi ju behålla en valp. Danka är pensionerad, hon njuter av livets goda och vill bara busa och leka på sina egna villkor. Hm, precis som hon alltid har gjort alltså, inget har förändrats. Då har vi tre hundar och vi är sex i familjen. Ni ser att den ekvationen inte riktigt går ihop va? Det är är Anders håller på att få ett nervöst sammanbrott och för att undvika det smyger vi in en hund i familjen åt gången, sakta, sakta liksom.

Och ja, vi bor kvar i vårt lilla hus på åsen, det är fortfarande bara 63 kvm stort och vi får plats ett litet tag till. Alla barnen bor i samma rum, Emil och Sigge i varsin loftsäng och så Mika och Linus i en våningssäng. I lilla rummet bor Fixa med valparna och den stora garderoben som stod där tidigare fick vi föra in i barnens rum vilket innebar att vi fick flytta våningssängen och ställa den under Sigges loftsäng. Vips så hade vi en trevåningssäng. Barnen jublade! Varför hade vi inte gjort detta tidigare, det var ju så mysig?! Ja det kan man ju fråga sig. Barnen klagar aldrig på att de har ont om plats, de leker oftast tillsammans och vill man vara ifred kan man alltid lägga sig i sin säng.

Men vi har funderat, sen lång tid tillbaka, på att bygga ut. Sen har vi bestämt oss för att flytta. Efter det bestämde om oss och skulle bygga ut igen för att sen riva allt och bygga nytt och sen köpa ett annat hus. Suck. Det är liksom vi i ett nötskal, massor med planer men vi kan bara inte bestämma oss. Vi har varit iväg och tittat på ett par hus. Ett var riktigt bra men där var mäklaren en klant så vi fick inte ens buda på det utan det såldes precis framför nosen på oss. De flesta husen är för små eller så kostar de galet mycket. Därför har vi nu bestämt, igen, oss för att bygga ut och tagit kontakt med en arkitekt för att få lite hjälp. Vi får se hur långt vi kommer den här gången. Spännande fortsättning följer i frågan….

Vill ni se mer bilder på valparna så får ni gärna besöka kennels hemsida http://www.funfix.se

/Susan

Hund bortskänkes!

Alltså nu är jag arg, jättearg. Inte så där lite klädsamt arg utan mer oklädsamt superarg. Typ aggressiv.

Hönsen var ute i sin provisoriska bur byggd av kompostgaller med både botten och tak för att de INTE ska bli skadade av vilda djur. I kategorin ”vilda djur” räknar vi även in Ajax och Danka eftersom de är terriers som jagar, som ska jaga, typ räv och grävling i gryt eller rådjur ovan jord. Fatta att det inte ingår höns i det de ska jaga eller är tänkta att jaga. Men russllar har som många andra terriers en viss förmåga att koppla bort hjärnan och bara jaga, allt som rör sig.

Ajax har ju hälsat på hönsen på Lärkahall. En ganska gränslös och vild påhälsning enligt hönsens ägare tillika mina vänner som den gången så snällt passade Ajax. Det var något om att han klättrat rakt upp på hönsnätet och var vid tillfället helt okontaktbar. Och jag tror dem, absolut, jag tvivlar inte en sekund på deras berättelser om Ajax hönsäventyr. Men nu är det ju så att det som är bra med Ajax är att han går att stänga in, han hoppar inte över kompostgaller eller andra höga avspärrningar. Men det gör Danka och det är hon som är grymt billig just nu, helt gratis faktiskt.

Innan vi tog ut hönsen i den provisoriska utomhusburen stängde vi nogsamt in Danka och Ajax i Emils rum där de brukar husera när de inte lämpar sig att de är med övriga familjen.

Barnen badade i poolen och när de frös gick de in och duschade, alla fyra. Jag vattnade potatislandet och då, då hoppar Danka ut genom fönstret och kastar sig på kompostgallerburen med hönsen. Hon får tag i en höna/tupp tappar taget, får tag i en annan samtidigt som jag får tag i henne. När hon väl fått tag är det lögn i helvete att få loss henne, jag kan verkligen inte bända upp käkarna på henne, de sitter som berg. Jag kan bara hålla i henne och vänta tills hon tänker ta ett nytt tag och då rycka bort henne. Problemet är att hönan ifråga får panik, inte så konstigt, och drar in mot buren och det hela slutar med att Danka vinner en vinge.

I det ögonblicket skulle jag kunna slagit ihjäl henne, men jag behärskar mig naturligtvis. Hon är dessutom så hårdhudad att fysiskt våld inte skulle påverka henne nämvärt. Iställe kastar jag in henne i bilen och tittar till den skadade hönan. Kompisarna har redan börjat picka på hennes skada, hönshjärnor.

Barnen kommer ut ur duschen och undrar vad som står på och jag förklarar vilket leder till att Emil bryter ihop fullständigt eftersom det är han som öppnat fönstret när han satt vid sitt skrivbord och läste. Naturligtvis har han ingen skuld i denna historien, den enda skyldiga är Danka och ingen annan. Hennes brist på självbehärskning är slående och jag väljer att nonchalera henne resten av dagen.

Jag går och vässar yxan, Emil går in och lägger sig på sin säng och gråter, de andra barnen följer mig nogsamt. Jag tar den skadade hönan, håller henne i benen och dänger huvudet in i stenmuren. Avsvimmad lägger jag henne sen på huggkubben och nackar henne. Det går ju väldigt lugnt tillväga, ingen sprattlande höna som springer runt utan huvud och inget blod som skvätter omkring. Barnen som titta på undrar varför hönans ben skakar och då berättar jag om nerimpulserna som går ur kroppen, att alla som dör kan skaka, att det är normalt och att hönan inte känner något alls.

Vi går ner till Filippa och Mollans gravar där vi nu gräver en grav till den döda hönan. Vi lägger på lite stenar, krafsar över jorden och sätter upp ett kors av två granpinnar. Hönan var ju så liten, inget att ta tillvara på och jag kände nog att vi alla behövde en begravning som avslutning på denna hemska händelser istället för en grillfest eller hönsgryta.

Danka fick så småningom komma ut ur bilen, även om jag måste erkänna att jag snuddade vid tanken på att låta henne dö i värmen där inne, och så stängdes hon in i Emils rum igen, där hon skulle vara.

En av tupparna är också skadad, ett sår på sidan av kroppen. Han verkar inte han ont men det är ju inte bästa vädret för sårläkning just nu. Jag väntar tills imorgon innan jag beslutar om han också får ge sig av till hönshimlen.

Nu är inte Danka till salu längre, hon får bli kvar. Trots allt så  älskar vi ju det lilla kräket och de flesta av hennes sidor. Men nu kommer hon bli inlåst i stålburen med munkorg på när hönsen är ute. Det här ska INTE få hända igen.

Och så var de bara sju och i morgon kanske de bara är sex. Suck. Och varför var hon tvungen att ta vår finaste höna, vi som bara hade två hönor.

Nu ska jag äta glass, bara för att de är gott och för att jag behöver trösta mig lite.

/Susan

Emil – en fotograf med känsla för det lilla

Emil har fastnat i fotografträsket efter sin fotodebut under hundutställningen i Tvååker. Då presterade han över 800 bilder på ett par timmar. Det var hundar av alla raser, sina syskon och till och med jag fastnade på ett par kort. Nu ser man honom allt som oftast spankulera runt i omgivningarna med min kamera i högsta hugg. Han får med det mesta på bild men favoritobjekten är nog ändå små och stora vilda djur, hundarna och hönsen.

 

 

Hallonen börjar bli gula, vi har faktiskt bara gula hallon för de är godast och väldigt vackra.

 

 

 

 

 

Vårt fina tuppgäng eller i allafall en del av dem. Av våra åtta kycklingar blev det sex tuppar och två hönor, hm, det kommer inte bli något överflöd av ägg om man säger så. Och idag blev de bara sju då Danka hoppade ut genom fönstret och tryckte in truten genom kompostgallret och fick tag på vår finaste höna. Väldigt skadad blev hon så jag hade inget annat val än att ta fram yxan och avsluta hönans liv. Så nu har vi bara en höna, suck.

 

 

 

Emil har ställt upp en del av dino-gänget, läskiga varelser.

 

 

 

 

 

 

Sköldis som går under namnet Blåis är en lugnare typ, helt ofarlig.

 

 

 

 

 

 

Över till mindre djur, fortfarande i kategorin ofarliga, en husfluga i fönstret.

 

 

 

 

 

 

Och så en annan insekt som varken jag eller Emil vet namnet på.

 

 

 

 

 

 

Vackra blommor, vackra små djur.

 

 

 

 

 

 

Vackert, finns i vår trädgård.

 

 

 

 

 

 

Finast.

 

 

 

 

 

 

Bästa Border Collien Ove, sötast, snällast, knasigast och roligast.

 

 

 

 

 

Pumi-prinsessan, Show Ladyn, Fixa, den finaste.

 

 

 

 

 

 

Hönsgänget, i ursprungsupplagan, numera minus en.

 

 

 

 

 

Fotot på Titanic har Emil tagit från en bild i tidningen. Han var jättenöjd med bilden som ser ”riktig” ut. Titanic är hett just nu i Emils liv, vi har sett filmen tillsammans hela familjen och Emil kunde en hel del av storyn genom allt han läst. Han tittade intresserat och komenterade handlingen medan Sigge mest oroade sig för skådespelarna. Han undrade varför de ville vara med i filmen då de frös ihjäl på slutet och inte kunde få ut sin lön. Tja, det kan man ju undra. Barn är underhållande och man lär sig ständigt en massa saker när man tillbringar tid med dem.

Over and out.

/Susan

 

 

 

Tvååker – hundutställning för hela slanten del 1

Hundutställningar är märkliga men synnerligen trevliga tillställningar. Man anmäler i god tid, hunden ska tränas och klippas (tack snälla Inger Bjärnhag för att du fixar den saken så proffsigt) , saker ska packas, färdplan göras upp och sen iväg, packa upp allt på plats, vänta, vänta, vänta, in i ringen bli bedömd, vips så är det hela över. All denna långa väntan tar slut på bara några minuter och sen kan man förhoppingsvis njuta av resultaten en lång tid efteråt.

Tiden i utställningsringen är den kortaste och tiden bredvid ringen den längsta. Att få träffa likasinnade vänner på utställningen är nog en av de roliga komponenterna i det hela. Oj vad man kan prata minnen, framtidsplaner, skvallra, skoja och ha allmänt roligt.

I fredags morse gav jag, Fixa, Ove, Emil, Sigge, Mika och Linus oss iväg mot Tvååker. Vi kom iväg i god tid så när vi kom fram hade vi verkligen ingen brådska trots att vi fått sanera Linus som kräkts i bilen. Man kan väl säga att det inte är helt optimalt att åka bil med trasig ac när solen strålar som mest. Men det går, det gör det ju, om man måste och har en positiv inställning till det hela.

Väl framme tog vi oss relativt smidigt genom vacc-kontrollen och veterinärbesiktningen. Det är ju härligt att mötas av glada funktionärer som hjälper till och vägleder förvirrade utställare. Jeanette, en gammal arbetskamrat, var veterinär och hon godkände hundarna på stående fot. Vi letade upp ring 45 där Fixa skulle bedömas och sen hittade vi skugga i en liten dunge en bit ifrån. Praktiskt nära toaletterna placerade vi vårt läger. Linus var eld och lågor, talade med värme om vårt trädhus där han huserade hela dagen. Ja förutom då han gick på egna äventyr. En av gångerna hittade jag honom tillsammans med en dam som lovade honom att han skulle få prata i mikrofonen så han kunde hitta sin mamma. Snopet när jag dök upp och snuvade honom på chansen att prata i mikrofonen. Han hade gjort det med glädje, glad i att höras precis som mor sin. För att undvika fler äventyr med den sociala treåringen skrev jag mitt mobilnummer på hans arm.

När vi var helt installerade var det dags att äta! Matsäcken är väldigt viktig och bör förtäras så fort som möjligt tycker barnen. Är det utflykt så är det. Fika fick det bli.

För att alla ska vara nöjda under en lång utställningsdag så gäller det att hitta på bra aktiviteter. Sigge och Linus hade tagit med bilar och bilmattan så de var upptagna med sin lek. Mika satt och ritade av Fixa och Emil läste Kalle Anka. När Emil tröttnade lånade jag ut min kamera till honom och sa att han kunde gå runt och fota fina hundar. Jag förmanade honom att ta det lugnt och fråga hundägarna innan hon fotograferade. Vad jag kanske också skulle ha sagt var att han inte behövde ta så många kort. Resultatet blev över 800 kort på hundar, folk, naturen, soptunnor och annat som en annan aldrig skulle komma på tanken att fotografera ens. Spännande att se utställningen från ett barns perspektiv. Emil fick massor av vänner under dagen och de flesta var bara positiva när han frågade om han fick fota deras fantastiska hundar.

 

Sigge var inte sämre han, kanske något mer behärskad bara. Han fick låna kameran av Emil och tog några bilder under vår shoppingrunda. Alla barnen förälskade sig i hundstatyerna och hade de bara haft med sig pengar så hade några fått följa med hem. Den hårda mamman ville dock spara pengarna till andra inköp.

Varmt var det, solen sken och ibland kom det en sval fläkt som gjorde att det var tämligen behagligt. Bedömningen i vår ring var försenad på grund av en sjuk domare så vår domare fick lov att döma ett gäng collies. Men så småningom, efter en lång väntar, var det Pumisarnas tur att äntra ringen.

Det känns när det drar ihop sig till bedömning, ett lagom pirr i magen, några köttbullar, en härlig hund och sen in i ringen. Barnen var duktiga och höll sig utanför ringen och störde varken mig eller Fixa. Linus tröttnade och gick till vårt skogshus i dungen, jag såg honom inte men bestämde mig för att han hade det bra och om han skulle ge sig ut på äventyr så fick vi efterlysa honom. Han är ju en social typ som gillar att snacka med folk så han kan roa sig länge på egen hand. Att någon skulle kidnappa honom var jag inte orolig för eftersom Linus kan låta som en mistlur när det är något han motsätter sig. Så jag koncentrerade mig på Fixa och vår stund i ringen.

 

Fixa är en fantastisk hund på alla sätt och vis, hon kan dessutom konsten att visa upp sig. Så hon gjorde bra ifrån sig i ringen och domaren verkade ju nöjd med henne. Hon fick Excellent och ck vilket jag nu lärt mig är det bästa och jag stegade inte ut ur ringen, som i Hässleholm, och trodde att jag var utvisad när domarsekreteraren visade det röda kortet. Ånej även jag lär mig ett och annat då och då. Två i juniorklassen kom bästa systern Edda.

Lite väntan och sen skulle tikarna in igen. Motståndet var i form av Lara som kommer från samma kennel som Fixa och en veterantik som var nordisk champion. Vi ställde upp, vi sprang runt i en ring, vi sprang fram och tillbaka och sen placerade domaren Lara först med cert, Fixa tvåa med reservcert och veterantiken som trea. Duktiga, duktiga hundar.

 

Uppfödargruppen som fick Excellent och Hp. Från vänster Malte (Valentino), Lara, Loke och Fixa (Frigga).

Vilket fantastiskt gäng! Vilka härliga ägare. Man blir glad när hundarna får fina bedömningar men man blir lika glad av att umgås med den härliga Pumi-familjen.

Fotograf är Emil och det kommer nog bli fler foton av honom framöver så kul som han tyckte det var att agera hundfotograf.

 

 

 

Fixas kritik, väldigt bra tycker jag även om jycken ifråga tycker att det var märkligt att domaren inte skrev att hon var en Show Lady. Suck, vissa kan då aldrig vara helt nöjda. Själv var jag väldigt, väldigt nöjd.

Planen var att vi skulle in i finalringen med Uppfödargruppen men Marie och Lara kunde inte stanna så det blev inget med det. Synd för det vore ju roligt att få visa upp våra hundar i finalen. Är man inte med kan man ju aldrig placera sig tänker jag.

Efter bedömningarna var avklarade gav vi oss av på en shoppingrunda jag och alla barnen. Vi träffade Dumles uppfödare Helen och Maria, alltid lika kul och vi träffas alldeles för sällan. Lite shopping blev det allt fast de flesta pengarna la vi på Fixas rosetter. Barnen tyckte att vi skulle köpa alla rosetter vi fick och det gjorde vi, här ska man inte snåla inte. Sen fick vi välja en sak på prisbordets vänstra del, Mika och Linus förälskade sig i en liten silvrig ask på ben med ett lock som gick att öppna. Jag frågade om den ingick i det vi fick välja mellan men mannen svarade att det gjorde den inte men så tittade han upp och fick se barnen och då flyttade han asken och sa att den visst ingick. Så Linus och Mika tog den lilla silvriga asken och glädjen var stor. Man blir som mamma väldigt glad åt människor som kan rucka lite på reglerna för att glädja andra.

Så var det då dags att packa ihop vilket gjorde Linus bekymrad, han ville inte alls lämna sitt lilla hus i skogen. Efter viss övertalning fick vi med honom till glasskiosken och när vi shoppat loss där gav vi oss mot bilen, den varma bilen, som stod mitt i solen. In med all packning och in med alla hundar och barn. Sen plockade jag fram en ask med godis som barnen delade på, jag körde och efter en timme var vi hemma. Duktiga, underbara barn som stod ut i den varma bilen, de är värda alla rosetter och pokaler i världen.

 

Efter en hel dag på en hundutställning i gassande sol  är man ganska trött, nöjd men trött. Barnen hoppade i poolen, Fixa och Ove lekte en stund i trädgården, Ajax och Danka var glada att vi var hemma igen och ganska snart kom Anders hem från jobbet. Familjen var samlad igen.

Ove hade skött sig exemplariskt hela dagen och när kvällen kom däckade han fullständigt på sin dyna eller nästan på sin dyna i alla fall.

/Susan

 

 

Hökensås – semester med Kungen och Silver Sara del 2.

Måndagen kom och vädret var skapligt, sol och svala nordliga vindar, barnen cyklade omkring och vi såg dem bara då och då. Hundarna tycker väl att camping är så där kul och Fixa har lovat sig själv att aldrig mer åka till ett NATURRESERVAT. Det innbär bara elände om man är hund eftersom man måste hållas kopplad hela tiden. Fast Fixa fuskade då och då, traskade runt lös men skötte sig exemplariskt.

Vill man ha nya vänner ska man campa! Leif träffade vi redan förra sommaren och det blev mycket fiskeprat. Nu var hans barnbarn med på Ungdomsflugan för sista året och Leif kunde fiska själv under tiden. Han förbarmade sig över Anders och tog med honom så han fick öva att flugfiska. Men någon fisk drog han inte upp, fast kasttekniken blev nog bättre med tanke på hur mycket han övade.

Fortfarande inga livstecken från Emil som tydligen var helt uppslukad av flugfisket. Genom sprotfiskeaffären fick vi höra att Emil var så liten så det inte fanns några vadarbyxor till honom, istället hade de fått fixa och trixa för att få ihop vadarstövlar så han kunde fiska i Baltak.

Måndagseftermiddagen fick vi tillbringa i Tidaholm där vi fyllde på matförrådet och så pratade jag i Radio Kristianstad. Jag var veckans sommarrapportör och eftersom det är omöjligt att få någon uppkoppling på Hökensåsk fick vi ge oss ner till civilisationen.

 

Veckan gick och vi fick hämta hem Emil från fiskekursen. Oj vad han var trött och lycklig. Han kom släpandes på en stor fin Regnbåge och undrade om jag ville se flugan han fångat fisken på. Ja sa jag och så ropade han på Johan Klingberg och bad honom visa flugan. Johan vände upp sin högerhand och där sitter flugan! Stackars Johan hade hjälpt Emil kroka av fisken och drog till så ordentligt så kroken fastnade i hans hand. Lite senare skulle han fara till vårdcentralen för att få hjälp att ta ut den. Jag erbjöd mig naturligtvis att ta ut den och lovade att jag skulle göra det kvickt och i princip smärtfritt. Johan bleknade något och tackade nej, förklarade att han var något blödigare än han kanske såg ut att vara.

Midsommar kom och barnen drog iväg på förmiddagen för att hjälpa till att klä midsommarstången. Emil berättade att det nästan inte var några som hjälpte till men de fick stången pyntat och så småningom rest på en äng bakom Sportfiskeaffären. Efter en god lunch, vissa åt lite längre än andra men jag nämner inga namn, stack barnen iväg för att dansa runt stången och jag efter för att åtminstone få några bilder på jippot. Jag glömmer oftast att fotografera, gillar att uppleva saker här och nu.

 

Tack vare Ungdomsflugan lärde vi känna Rickard och Åsa, föräldrar till Nelly som också var med på fiskekursen och hennes bror Mattis. Vilken underbar familj! Och vilken lycka att just vi fick lära känna dem. Rickard var med Anders och Leif ut och fiskade och i Åsa fann jag en riktigt god vän, oj vad vi hade mycket gemensamt. När hon berättade om sitt kändes det som att höra om mitt eget liv.

Hela familjen flugfiskar och har gjort så länge och de kunde binda flugor. Emil hade fått lära sig grunderna på Ungdomsflugan och en kväll fick även Anders prova på att binda flugor under Rickards pedagogiska ledning. Vi andra ägnade oss åt att fika, en nog så viktig aktivitet skulle jag vilja säga.

Anders flugor fick en något rockig look skulle man nog kunna säga, kul hade de allihopa och Emil visade sig vara en riktig flugbindartalang. Den lilla sprallungen, koncentrerad och jobbade på som bara den. Jag är imponerad, djupt imponerad faktiskt.

Kärleken drabbade Linus som ett blixtnedslag från en klarblå himmel. Nelly, en fantastisk ung tjej, och Linus fann varandra. När Linus la sig på kvällen förklarade han att Nelly och han var vänner och är man vänner är man kär i varandra. Sen somnade han gott med ett lyckligt leende på läpparna.

Sen såg vi inte så mycket av Linus, han drog till Nelly och där åt han skinkmacka, jordgubbar och isglass. Han njöt av sina nyvunna vänner för även Mattis blev en god vän. Linus är ju en go och glad kille men envis till tusen och han kramar inte alla. Ånej han är väldigt restriktiv med sina kramar men när han finner någon han gillar då strösslar han med kramar och gos.

 

När semestern började närma sig slutet infann sig en viss stress över att Anders inte fått landa någon firre. Därför åkte vi allahopa ut för att han skulle få ytterligare en chans att få napp. Till Linus lycka hängde även Nelly och Mattis med föräldar med till sjön. Linus hängde med Nelly medan resten av gänget fiskade och fiskade och fiskade. Martin kom förbi och frågade mig varför inte Anders lyckats dra upp någon fisk än. Kanske för att han är Hammarbyare? Kanske för att han har fel attityd? Kanske för att han har lite otur? Kanske för att….. Spekulationerna var många men vi kom faktiskt inte på något riktigt bra svar på frågan.

Fisket avlöstes med grillade hamburgare, jättegott vilket förvånade mig som inte tycker om färdiga, frysta hamburgare. Men vid sjön, när de grillats, smakade de ljuvligt.

Mika bottenmetade, hon lånade Linus fiskespö och grön Powerbait av Sigge. En oslagbar kombination kan tyckas men någon fisk drog hon inte upp. Fast det gjorde inte Mika något, hon hade lika kul ändå. Det ska bli kul att se hur hon reagear när hon äntligen drar upp sin första fisk. I vilket fall som helst så trodde hon att den uteblivna fisken berodde på att Powerbaiten var grön. Hon löste problemet dagen efter då hon inhandlade rosa Powerbait istället.

Årets storfiskare blev Emil, utan konkurrens, han drog upp fyra Regnbågar och tjänade även mest pengar. En dag hade han köpt ett rör chips som han bjöd sina kompisar på och även några som satt och fikade utanför cafét. De fikande tillhörde de som klätt midsommarstången och de tyckte att Emil inte skulle behöva betala för chipsen och bjuda alla. Så eftersom han varit så duktig att klä midsommarstången gav de honom femtio kronor så han skulle kunna köpa mer chips.

Emil berättade hela historien och gav mig femtiolappen. Han var lite besvärad över det hela och sa att han inte hade behövt ha några pengar av dem. Sen ryckte han ut när en förtvivlad fiskare stod utanför den stängda Sportfiskeaffären och inte kunde köpa Powerbait, ett måste att ha vid bottenmete. Emil löste det hela genom att erbjuda sin halva burk gul Powerbait från förra året, den luktade verkligen illa,  och mannen betalade etthundra kronor för burken som kostar 65 kr för en ny full burk! Emil hade tänk ge honom den men fann sig plötsligt vara rik som ett troll och vad gör man då om inte anordnar en FEST!!

 

När jag anlände till Kungen fann jag alla barnen i full färd med att dricka saft och äta chips och godis, innan den planerade maten som av naturliga skäl fick senareläggas något. Vilken fest det blev. Stämningen var hög och härlig. Emil var nöjd och det var även resten av gänget kan jag lova.

 

 

Kvällen innan vi skulle packa ihop och fara hemåt gick Mika och jag tillbaka till barndammen. Hon ville försöka dra upp den där stora fisken som hade gäckat dem tidigare. Mika är ju en galet duktig fiskare med tanke på att hon inte är så gammal. Men hon tar det inte på så stort allvar utan ser till att njuta av stunden också.

Vi satt och pratade och summerade semestern på Hökensås. Vi var rörande överens om att vi haft det jättebra och att de nya vännerna Rickard, Åsa, Nelly och Mattis var fantastiska.

Trots den rosa Powerbaiten nappade inte fisken, men det tyckte inte Mika var något större problem.

Hon drog upp reven, satte på en ny kula Powerbait och kastade ut igen. Vilade lite, njöt, pratade och fikade.

När hon slutligen tröttnade packade hon vackert ihop sina saker och begav sig tillbaka till Kungen. När vi lagt tillbaka alla fiskesaker frågde vi var Emil var och då visade det sig att han gått och köpt ett fiskekort för att fiska med oss i barndammen. Så jag fick ta med lite grejer, låna hans cykel  och ge mig av dit igen.

 

Emil skulle bottenmeta, kastade ut och blev väl inte helt nöjd med kastet och började veva in. Då fick han napp!! Vissa har då tur, han drog upp en Regnbåge som vi uppskattade till ca 400-500 gram så den krokade vi av och la tillbaka i dammen. Förhoppningsvis hinner den växa till sig lite innan den blir uppfiskad igen.

Ett till hugg blev det men inte heller Emil lyckades dra upp storfirren så om ingen annan drar upp den är den kvar där än. När knotten blev för påstridiga gav vi oss av för att äta kvällsmat.

Måndagen var en ledsam dag. Vi packade ihop och sa hej då. Det är aldrig roligt att säga hej då och Emil och jag är nog extremt dåliga på det. Anders fick äran att köra Silver Sara hem medan Emil och jag tog den andra bilen. Emil, som hängt den mesta tiden i Sportfiskeaffären kramade om killarna där och sen gav han Martin, han allra bästa vän, en stor kram innan han sprang till bilen. Hela vägen till Jönköping grät han så han skakade, i Vaggeryd somnade han och i Värnamo stannade vi till för att invänta husvagnsekipagen så vi kunde äta tillsammans.

Summa summarum så hade vi en härlig semester på Hökensås. Och när fiskarna minst anar det så återkommer vi och då ska Anders dra upp några fina firrar och så ska Mika dra upp jätten i barndammen!

/Susan

Hökensås – semester med Kungen och Silver Sara del 1.

Äntligen! Äntligen! Äntligen! Det är ju så härligt när man äntligen kommer fram till ett ställe som varit så saknat och som man längtat så efter.

Fredagen den 13:onde (av alla datum!) gav vi oss av mot Hökensås. Jag körde Silver Sara som snällt drog Kungen och som medpassagerare hade jag Emil, Sigge, Linus, Fixa, Ajax och Danka. Hej vilket härligt gäng! Samtidigt for Christian i sin namnlösa bil med sin nydöpta (av mitt gäng) husvagn Tuppen och som medpassagerare hade han tjejligan som bestod av Emilie och Mika. Anders jobbade och körde direkt från jobbet så han kom fram bara en liten stund efter oss.

Ove inkvarterade sig hos goda vänner och de trivde så bra med honom så jag var rädd att inte få tillbaka honom. Tyvärr blev en av deras pojkar allergisk mot Ove så vi fick tillbaka honom. Men de kommer vilja träffas framöver ändå och det kan man förstå så go som Ove är. Tack snälla Sofie och Frippe för hjälpen.

Väl på plats, tack Christian för att du hjälpte mig att få Kungen på plats, var det dags för kvällsmat och sen skulle barnen i säng.

På lördagen började semestern på riktigt, vi var lediga och tillsammans allihopa, härligt. Emil och Anders skulle på en dags utbildning i flugfiske med Martin Ångnell. Sagt och gjort, de fick börja att torrfiska på gräsmattan bakom sportfiskeaffären. Långa linor, kastteknik, uttrassling av linor och annat fick de lära sig för att sen ge sig iväg till Kvigsjön för att dra upp de största firrarna.

Den här korta fiskekursen var en del av vår 50-års present till Anders och tanken var ju att han skulle fastna för flugfiske och man kan väl säga att han svalde både krok och bete. Men någon fisk drog han inte upp. Storfiskaren Emil däremot drog upp en Regnbåge på ett kilo.

 

Har man semester på Hökensås så fiskar man, allihopa, oavsett ålder. På söndagen överlämnade vi Emil till Johan och Martin som var ledare på Ungdomsflugan, en flugfiskekurs för ungdomar från 11-16 år. Ja nu är det ju så att Emil är åtta år eller åtta och ett halft år och egentligen skulle han inte få vara med på den här fantastiska kursen. Men han lyckades nästla sig in genom att imponera på Martin när vi fiskade med honom förra året. Det var nervöst att lämna Emil, jag hjälpte honom att bädda sängen och lägga in lite kläder i garderoben men sen skulle han stå på egna ben. För säkerhetsskull informerade vi ledarna att Emil antagligen skulle vilja sova med oss i Kungen och det skulle inte vara något problem alls. Det visade sig att vi inte hörde ett ljud från ungen under de fyra dagarna kursen pågick! Vi ömma föräldrar och syskon var helt bortglömda, flugfisket hade vackert utmanövrerat oss vilket i och för sig var häftigt men väldigt ovant.

När Emil var överlämnad drog vi andra till barndammen för att fiska. Sigge och Emilie tillhör den yngre och lite bekvämare generationen så de satt i varsin solstol och fiskade. Linus lekte mest men fick efter en stund en viktig uppgift som fiskvaktare.

Första fisken drog Emilie upp, en jättefin Regnbåde och lyckan gick det inte att ta miste på.

 

Så här fin var firren och så här glad var Emilie. Det var inga problem att dra upp fisken. Pappa Christian fick assistera med håven, avkroka och avliva.

Stämningen höjdes rejält efter fångsten! Nu skulle alla barnen dra upp den stora fisken som gäckade dem genom att nafsa på krokarna men inte hugga ordentligt utan bara plaska runt mitt i barndammen.

 

Linus, som tog sin uppgift som fiskvaktare på fullaste allvaret, höll koll på fångsten. Fisken skulle inte få en chans att ta sig ner i vattnet igen.

Mika är riktigt, riktigt duktig på att kasta, hon använde sitt nya teleskopspö med hasspelrulle och efter lite inkörningsproblem gick det fint att fiska. Men något napp fick hon inte. Lika glad var hon för det och njöt av fångsten som Linus vakade över.

 

Nästa fisk som skulle dras upp fick Sigge på sin krok. Vilken lycka! Första Regnbågen som han rullade upp så skickligt.

Stoltare fiskare får man leta efter. Bättre blev det lite senare på kvällen för då grillade vi barnens fiskar och det var riktigt smaskigt.

Den där jättefirren drog ingen upp den här eftermiddagen, den fick vara kvar så länge. Knotten var nämligen väldigt närgångna och trots knottnät över huvudena lyckades de komma åt ställen att hugga på. Hualigen, de var verkligen på hugget.

 

Fiskvaktaren Linus hade fullt upp, han blev så trött så han fick låna en stol att sitta på. Koncentrationen var det inget fel på, han lämnade inte fiskarna med blicken en sekund.

Sen kväll blev det, som alltid när man campar, middag, gott var det, trötta var allihopa och så småningom kom barnen i säng och vi utmattade föräldrar kunde glida ner i varsin stol och bara njuta av lugnet.

/Susan

 

 

 

 

Fixas första utställning

I lördags var Fixa och jag ute på äventyr i Qpoolen i Hässleholm där det var valputställning. Mycket att packa, inget fick glömmas och så iväg i god tid. Catja var inhyrd som barn- och hundvakt eftersom Anders samma dag flög till Spanien för att springa en halvmara med sina springkompisar.

Det var fyra Pumisar anmälda, två hanar och två tikar. Utställningen blev en familjeangelägenhet eftersom alla Pumisarna var helsyskon. Så överst till vänster ser ni Loke och till höger Hrapp. På bilden där alla valparna är med sitter först Edda, sen Fixa, Hrapp och Loke.

Hundutställningar är en långsam tillställning som tar tid, lång tid. Vi var tvugna att vara på plats innan klockan 11 för att funktionärerna skulle kontrollera vaccinationsintygen. Vad funktionärerna gjorde efter klockan 11 har jag ingen aning om. Fixa och jag var på plats redan klockan 10, för säkerhetsskull liksom. Sen fick vi vänta och som tur var hade vi ju härligt sällskap så vi pratade vilt om allt mellan himmel och jord. Annica som äger valparnas mamma Kiwi kom också för att vara med på utställningsdebuten. Enligt våra uträkningar skulle det vara vår tur att ändra ringen vid tolvtiden. Men så blev det ju inte, suck, klockan halv två blev det vår tur. Domaren var jättetrevlig, säkerligen noggrann och väldigt långsam.

 

 

Lång väntan och så in i ringen och visa sig och hualigen så fort det gick över. Tycker att Fixa skötte sig exemplariskt, hon stod fint både på golvet och på bordet. När hon skulle gå hade hon lite bråttom men de kan jag ha överseende med.

Nu var det bara Fixa och Edda i ringen och bägge två fick Hp (hederspris) och så vann Edda för hennes bröstkorg var bättre just denna dagen.

Fixas kritik: Mycke trevlig helhet, bra proportioner, långsträckt vackert huvud med feminint intryck, mörka vackra ögon, bra hals, stark rygg, bra djup och längd på bröstkorg, mkt passande benstomme, snabba kvicka rörelser, visar upp sin attityd, välvisad, bra temperament.

Vinnarsyrran Edda! Och visst är hon fin. Fixa och Edda är väldigt lika fastän de har olika färg, de är lika coola och kan verkligen konsten att koppla av i stökiga miljöer. När vi väntade på vår tur låg tjejerna och sov medans grabbarna höll koll på vad som hände runt omkring.

Fin rosett blev det för Edda som blev BIM vilket innebär Bäst i motsatt kön. För vinnaren i Pumigänget blev Hrapp!

 

Så fin han är killen, brorsan, BIR bäst i rasen. Fast han har även en annan sida har vi hört skvallras om. Det var något om att rymma med en hundtjej på ett år, hm, man undrar ju vad de två pysslade med ute i skogen. Men vacker är han pumikillen Hrapp.

Jag tror att vi alla fick lite blodad tand vad det gäller hundutställningar, visst var det lång väntan men sen var det ju lite kul i ringen trots allt. Nästa utställning är i Malmö och då har Fixa och jag anmält oss till en handlingskurs helgen innan så oj vad vi kommer visa oss fint i ringen.

Tack alla pumikompisar för en trevlig dag i Hässleholm, nu ses vi i Malmö om inte förr.

/Susan

Fixas funderingar!

Jag hatar, avskyr och ogillar att åka bil. Det är så förnedrande för jag mår illa, blir åksjuk och hur jag än kämpar emot så bara måste jag kräkas. Det är så äckligt och jag vill bara dö där och då. Tänk om någon såg mig! Dreglig och kräkig. Usch hemska tanke. Matte är ju så gräsligt positiv och säger att de går över. Jag undrar det jag. Hon är ju jättegammal och jag vet, hon har sagt det själv, att hon vägrar sitta i baksätet för då kräks hon. Men hallå!!! Går över snart!?? Vilken verklighet lever hon i egentligen. Jag bara undrar.

Idag fick jag följa med till Stora Blå Havet, det heter så säger Linus för det har hans storebror Emil lärt honom. På vägen dit kräktes jag inte men jag mådde sjuk illa och dregglade som värsta St Bernhardshunden. Och det handlar om en hel del dräggel kan jag lova.

Väl på plats fick jag komma ut och dra in lite frisk luft i nosen, mådde genast mycket bättre.

Sanden var så härlig och luktade så gott. Jag nosade upp en massa spännande saker som jag faktiskt inte har en aning om vad de var för något. Linus var också med men han höll sig till snäckorna. Svammlade om att han hörde havet i dem och grävskopor. Jag har ju väldigt utvecklad hörsel så jag hörde både havet och grävskopan utan snäcka.

Jag grävde en jättegrop åt Danka för hon älskar alla former av hål i marken. Påstår att det bor djur där, små goda varelser. Själv har jag inte sett några små varelser och jag är inte så säker på att jag skulle vilja äta dem heller om jag nu fick syn på en.

Stora Blå Havet är ju som en gigantisk vattenskål kan man säga. Men hualigen vad äckligt vattnet var! Den vattenskålen borde diskas bums och vattnet bytas ut det var ju odrickbart! Kändes som om någon tappat saltkaret i det. Blä, på riktigt blä.

Vi var inte helt ensamma på stranden, det promenerade lite löst folk där också och jag skällde på dem. Men se det fick man visst inte göra utan då kallade matte in mig och så fick jag träna kontakt med henne. Hon börjar bli riktigt, riktigt bra på att hålla ögonkontakt nu men så har jag tränat henne ganska mycket också. Det kom en man som pratade med matte och gick förbi oss flera gånger för att jag skulle få träna på att uppföra mig som de tyckte att jag skulle uppföra mig. När han irrat runt en stund och de var nöjda med min insats satte han sig ner och så fick jag hälsa på honom. Han hade jätteroliga öron, fluffiga och flygiga precis som mina. Han sa att det inte var hans öron utan hans mössa. Vem bryr sig!? Han var ju urcool för han kunde ta av sig sina öron! De satt liksom fast i ett hår som var avtagbart. Hur häftigt som helst. Jag är impad av den gubben kan jag säga. Ta av öronen det är inget som jag kan inte.

Sen åkte vi hem i Silver Sara, vår stora bil heter så, och då kräktes jag precis när vi åkte upp på vår lilla väg hemmavid. Jag kämpade för att låta bli men det gick inte. Måste skaffa en helikopter!

Klart slut för nu är det lunch!

…….och innehållsrik!

Igår tog Linus och jag en tur till metropolen Örkelljunga för att inhandla spear ribs och pulled pork på Coop. De hade nämligen ett vansinnigt bra pris på dessa varor för medlemmar och det gäller ju att fylla på förråden så de inte sinar fullständigt. Själva shoppingen gick bra, Linus åkte i en bilvagn som jag tappert puttade genom hela affären. När vi kom till kassan tog det en mindre evighet då kassörskan var tvungen att springa iväg för att hitta pris på en ost. Linus började helt klart tröttna men satt tappert kvar i bilen. Han kunde inte få av sig bilbältet så han hade egentligen inget annat val än att bli kvar på plats så att säga.

Vi tog oss ut till bilen med varorna och gick tillbaka in i affären för att lämna bilvagnen på sin plats. Det är då Linus drabbades av det stora trotset på allmän plats för första gången. Intressant upplevelse må jag säga.

Vi kom precis ut ur affären när han får för sig att han absolut måste bäras. Och det är här konflikten tar sin början då jag anser att han absolut INTE behöver bäras. Han lägger sig på marken och jag sätter mig intill och frågar vad han pysslar med. Linus skriker och gapar och jag väntar och väntar och väntar….

Linus reser sig upp och stapplar in i affären igen, de har en ganska stor entréhall och där blir han sittande på golvet SKRIKANDES. Jag går efter men sätter mig på en bänk istället. Det passerar massor av folk och några säger att det är ovanligt med en mamma som har tid att ta sig igenom barnens trots. De är lite impade av mitt lugn och att jag inte tar ungen under armen och släpar ut honom till bilen. Plötsligt vill Linus åka leksaksbilen, klättrar upp i den och börjar skrika efter en peng. Funkar inte det heller.

I det här läget är det helt meningslöst att försöka avleda honom, först måste han ta sig igenom sitt skrikande. När han lugnar sig något lyfter jag upp honom i famnen och håller om honom så där hårt och tryggt som vi mammor och pappor är så bra på. Han skriker lite till men ganska snart kan vi börja prata om bilar, gula bilar och om hur många poäng han egentligen har eftersom han samlar på gula bilar. Som ett under passerar en gul bil affären och Linus jublar och inser att han har tio gula bilar. Sen pratar vi lite om Fixa som sitter hemma och väntar på oss. Och så pratar vi om farmor som snart kommer ner och hälsar på. Linus älskar farmor och ringer ofta till henne, ibland är hon inte hemma och kan inte svara vilket Linus tycker är dåligt. Vi hinner faktiskt avhandla hur mycket hushållspapper det går åt när Mika spiller juice på bordet också. Sen tar vi varandra i hand och går till bilen, jag lyfter upp Linus i bilstolen och då kramar han om mig och säger: -Jag älskar dig mamma. Och så får jag en stor puss rakt på munnen och en klapp på kinden. Det är härligt att vara mamma, en utmaning många gånger men alldeles underbart för det mesta.

Idag åkte Linus, Fixa och jag till stora blå havet. Det heter så i vår familj, stora blå havet, för det bestämde Emil när han var riktigt, riktigt liten. Antingen åker man till ett litet hav, en sjö alltså eller så åker man till stora blå havet. Halt var det men vi halkade ner till havet och där var det ju helt underbart i solen. Ja ni läste rätt, solen har varit på besök både igår och idag.

Linus hittade en snäcka och tryckte den mot sitt öra: – Mamma, jag hör havet!

Sen övergav han snäckan en stund för att hitta fler, ännu finare. Det var ju helt magiskt vackert vid havet, blåste inte mycket alls och så soligt. Vi bara njöt allihopa.

 

Sen hittade Linus en annan snäcka: -Mamma, jag hör en grävskopa!

Det arbetade en långarmad grävskopa på stranden eller i vattnet rättare sagt. Det är väl sanden som stormen svepte ner i havet som ska upp igen tror jag.

Fixa tyckte att det var härligt att låta tassarna känna på sanden, hon grävde och luktade och luktade och luktade. Hon strosade runt och skällde när de kom någon stackars människa gående. Men det går bra att kalla på henne och få hennes uppmärksamhet. Vi mötte på en jättetrevlig man som tyckte Fixa var så duktig, han hade haft egna hundar tidigare men nu var han pensionär och de vet vi väl alla hur upptagna de är med golf och resor så någon ny hund hade det inte blivit. Han gick förbi oss ett par gånger så jag kunde träna Fixa och till sist fick hon hälsa på honom också. Underbart att träffa sådana hjälpsamma människor, de finns faktiskt där ute, men det krävs lite tur för att träffa på dem tror jag.

 

Sen bar det av hemåt till de andra hundarna som inte fått föja med. De var minsann lite sura men det är ingen hit att ha med sig Ajax och Danka som ska jaga som galningar medan jag ska försöka lära Fixa lite hyft. Nej de får följa med en annan gång. Så får det bli.

/Susan