You are currently browsing the tag archive for the ‘Jack Russell’ tag.

Alltså nu är jag arg, jättearg. Inte så där lite klädsamt arg utan mer oklädsamt superarg. Typ aggressiv.

Hönsen var ute i sin provisoriska bur byggd av kompostgaller med både botten och tak för att de INTE ska bli skadade av vilda djur. I kategorin ”vilda djur” räknar vi även in Ajax och Danka eftersom de är terriers som jagar, som ska jaga, typ räv och grävling i gryt eller rådjur ovan jord. Fatta att det inte ingår höns i det de ska jaga eller är tänkta att jaga. Men russllar har som många andra terriers en viss förmåga att koppla bort hjärnan och bara jaga, allt som rör sig.

Ajax har ju hälsat på hönsen på Lärkahall. En ganska gränslös och vild påhälsning enligt hönsens ägare tillika mina vänner som den gången så snällt passade Ajax. Det var något om att han klättrat rakt upp på hönsnätet och var vid tillfället helt okontaktbar. Och jag tror dem, absolut, jag tvivlar inte en sekund på deras berättelser om Ajax hönsäventyr. Men nu är det ju så att det som är bra med Ajax är att han går att stänga in, han hoppar inte över kompostgaller eller andra höga avspärrningar. Men det gör Danka och det är hon som är grymt billig just nu, helt gratis faktiskt.

Innan vi tog ut hönsen i den provisoriska utomhusburen stängde vi nogsamt in Danka och Ajax i Emils rum där de brukar husera när de inte lämpar sig att de är med övriga familjen.

Barnen badade i poolen och när de frös gick de in och duschade, alla fyra. Jag vattnade potatislandet och då, då hoppar Danka ut genom fönstret och kastar sig på kompostgallerburen med hönsen. Hon får tag i en höna/tupp tappar taget, får tag i en annan samtidigt som jag får tag i henne. När hon väl fått tag är det lögn i helvete att få loss henne, jag kan verkligen inte bända upp käkarna på henne, de sitter som berg. Jag kan bara hålla i henne och vänta tills hon tänker ta ett nytt tag och då rycka bort henne. Problemet är att hönan ifråga får panik, inte så konstigt, och drar in mot buren och det hela slutar med att Danka vinner en vinge.

I det ögonblicket skulle jag kunna slagit ihjäl henne, men jag behärskar mig naturligtvis. Hon är dessutom så hårdhudad att fysiskt våld inte skulle påverka henne nämvärt. Iställe kastar jag in henne i bilen och tittar till den skadade hönan. Kompisarna har redan börjat picka på hennes skada, hönshjärnor.

Barnen kommer ut ur duschen och undrar vad som står på och jag förklarar vilket leder till att Emil bryter ihop fullständigt eftersom det är han som öppnat fönstret när han satt vid sitt skrivbord och läste. Naturligtvis har han ingen skuld i denna historien, den enda skyldiga är Danka och ingen annan. Hennes brist på självbehärskning är slående och jag väljer att nonchalera henne resten av dagen.

Jag går och vässar yxan, Emil går in och lägger sig på sin säng och gråter, de andra barnen följer mig nogsamt. Jag tar den skadade hönan, håller henne i benen och dänger huvudet in i stenmuren. Avsvimmad lägger jag henne sen på huggkubben och nackar henne. Det går ju väldigt lugnt tillväga, ingen sprattlande höna som springer runt utan huvud och inget blod som skvätter omkring. Barnen som titta på undrar varför hönans ben skakar och då berättar jag om nerimpulserna som går ur kroppen, att alla som dör kan skaka, att det är normalt och att hönan inte känner något alls.

Vi går ner till Filippa och Mollans gravar där vi nu gräver en grav till den döda hönan. Vi lägger på lite stenar, krafsar över jorden och sätter upp ett kors av två granpinnar. Hönan var ju så liten, inget att ta tillvara på och jag kände nog att vi alla behövde en begravning som avslutning på denna hemska händelser istället för en grillfest eller hönsgryta.

Danka fick så småningom komma ut ur bilen, även om jag måste erkänna att jag snuddade vid tanken på att låta henne dö i värmen där inne, och så stängdes hon in i Emils rum igen, där hon skulle vara.

En av tupparna är också skadad, ett sår på sidan av kroppen. Han verkar inte han ont men det är ju inte bästa vädret för sårläkning just nu. Jag väntar tills imorgon innan jag beslutar om han också får ge sig av till hönshimlen.

Nu är inte Danka till salu längre, hon får bli kvar. Trots allt så  älskar vi ju det lilla kräket och de flesta av hennes sidor. Men nu kommer hon bli inlåst i stålburen med munkorg på när hönsen är ute. Det här ska INTE få hända igen.

255

Och så var de bara sju och i morgon kanske de bara är sex. Suck. Och varför var hon tvungen att ta vår finaste höna, vi som bara hade två hönor.

Nu ska jag äta glass, bara för att de är gott och för att jag behöver trösta mig lite.

/Susan

Annonser

Det var inte igår som jag träffade Jenny, nej jösses det var flera år sen. Men det innebär ju inte att jag inte vet vad hon pysslar med. Hon reser jorden runt och håller agilitykurser och tävlar med sina hundar. Hon är bäst, har ett individuellt Vm-guld i agility och är framgångsrik så det bara stänker om det.

Men för mig är hon en god vän och det spelar ingen som helst roll om hon är världsmästare eller ej.

20120601-132539.jpg

Med sig hade hon, förutom fem underbara border collies, en helt ljuvlig Jack Russell valp. Signe var namnet på godbiten och vi föll pladask för henne. Det finns inget coolare, gulligare och lekfullare än en JR-valp.

20120601-133737.jpg

Valpen ska Jennys mamma Eva få, hon har haft JR tidigare och precis varit tvungen att ta bort sin senaste så det är tomt nu. Som tur är har hon en handlingskraftig dotter som ser till att fylla på i JR-leden. Jag tror Eva kommer bli helt nöjd med Signe, det är en härlig liten jycke.

Vi bjöd Jenny på lunch, hon mumlade något om att hon hade lite ont om tid men det funkade inte, alla måste äta så enkelt är det. Sigge och Mika placerade Jenny vid bordet så hon satt bredvid båda två. Rättvist så det räcker och blir över.

Det var så roligt att träffas igen, nu får vi se till att det inte går flera år tills nästa gång.

/Susan

Japp, sådan är verkligheten. Filippa hunden fick somna in eftersom hon verkligen inte mådde bra längre. Kraftiga blåsljud på hjärtat ställde till det för henne, stress av barnens framfart gjorde inte saken bättre. In i det sista var hon trots allt lika busig som vanligt.

Här ligger hon i fåtöljen tillsammans med sina barn Ajax och Danka. De gillade att sova i en russellhög, varmt, gott och tryggt.

Filippa var en så otroligt speciell hund. Så säger väl alla hundägare antar jag, varje hund är ju speciell. Men vi har haft så otroligt många häftiga upplevelser tillsammans. Jag minns den gången hon rymde in i cocosbollsfabriken, eller när hon smet in på ett dagis och kröp in under filten hos ett av barnen som låg och sov, eller när hon åkte Blackeberg runt i polisbussen, eller när hon åkte SL-buss utan mig, eller när hon fick alla sina goa och galna valpar, eller när hon rymde och åt upp gammelmorfars undulat så jag fick åka och köpa en ny, eller när hon gjorde sina grytprov och var så otroligt duktig, eller när hon bara ville gosa och vara snäll.

Det var bara jag hemma när PH var är och tog bort Filippa. Hon fick somna i mitt knä och det var hon nog helt nöjd med.

Barnen var med idag när vi begravde henne. Anders grävde och la ner henne och så hjälpte barnen till att täcka över graven. De har ju en väldigt härlig inställning till döden. Emil la ner en daggmask i graven för han tyckte att den kunde göra Filippa sällskap. Sigge och Mika hjälpte till att ösa över jord och sen fick Anders och jag göra ringen av sten.

Nu ligger Filippas kropp i en liten grav bredvid Mollans grav, hennes alldeles egna älskade katt.

Själv springer Filippa  nog runt i hundhimlen och stjäl mat, sover i en skön säng, gosar med sin älskling Movitz och njuter av att må riktigt, riktigt gott igen.

Kram Susan

Kalender

december 2017
M T O T F L S
« Sep    
 123
45678910
11121314151617
18192021222324
25262728293031