You are currently browsing the tag archive for the ‘Pumi’ tag.

IMG_0295.JPGNär man får en påminnelse från WordPress att det var över tusen dagar sen bloggen uppdaterades då får man lite dåligt samvete. Jag gillar ju att skriva men ibland, ganska ofta, tar vardagen överhand. Det är mycket som ska göras och hinnas med.

Det allra senaste som har hänt är att Fixa har valpat. Nio fantastiska Pumivalpar blev det, små men pigga, äter som bara den och frodas viktmässigt. Så nu letar vi ägare åt åtta små valpar, en tik kommer bli kvar här hemma.

Barnen har sommarlov och denna sommar blir vi hemma och tar hand om valpar. Men visst kommer vi hinna med bad när solen skiner och någon utflykt hit eller dit. För att vi ändå ska få lite semester och äventyr tillsammans drar vi iväg till Spanien i början på september. Utanför Benidorm har vi hyrt ett härligt hus med pool så jag anar att våra tio dagar i solen kommer bli alldeles fantastiska.

Emil har redan hunnit med att avverka Ungdomsflugan på Hökensås. Flugfiske för hela slanten i fyra dagar, då är han i sitt rätta element och det är trögt att få med honom hem igen.

IMG_0001

Här skulle det vara en bild med Emil hållandes i en stor fin regnbåge men ni får helt enkelt använda er fantasi tills jag fört över mina bilder från telefonen till datorn. I höst fyller ungen ifråga 11 år och ska börja femman, fatta femman. Liten har blivit stor och de andra är bara steget efter.

Linus blir ju sex år i december vilket innebär att han i augusti börjar förskoleklass. Det innebär skolbuss, äta i matsalen, sitta i samlingen, lyssna och leka med en massa härliga kompisar. Misstänker att det kommer passa honom som tyckt att det varit ganska orättvist att han fick gå kvar på dagis medan alla andra fick åka buss till skolan.

IMG_9820.JPG

Sigge har klarat sig igenom andra klass och trivts bra. Han är ju en relativt skötsam kille som har koll på när det är gympa och utflykter. Har han varit sjuk någon dag och inte fått åka till skolan så har han blivit både arg och besviken. Snabbt övergående dock liksom eventuell sjukdom.

Emil, Sigge och Mika har börjat bowla. En gång i veckan går de på bowlingskola i Ängelholm och jag måste säga att det är en grym sport. Alla kan vara med, det kostar inte en förmögenhet, de har en fantastisk tränare i Eva som ser alla och peppar där det behövs, jag behöver inte sälja lotter, kryddor, underkläder eller stå i kassan. Roligt är det dessutom, att från gång till gång kunna jämföra sina resultat, se om det går bättre och deppa lite när det går mindre bra. Mika är bara med varannan vecka för hon blir så trött säger hon och då får det vara så. Helst vill hon börja rida och det är väl bara en tidsfråga innan hon får som hon vill.

Jag tycker om aktiviteter som vi kan göra tillsamman, hela familjen, som tex bowling. Alla kan bowla. Agility är ju också en sport där det inte finns några åldersgränser, alla kan vara med och dessutom är det ju dödskul både på banan och den sociala cirkusen vid sidan av. Till denna sport behövs det ju lite hundar och jag jobbar på det kan man säga. Ove, vår fantastiska bc är på gång med träningen, Fixa likaså även om hon just nu är ledig för att ta hand om sina valpar och så ska vi ju behålla en valp. Danka är pensionerad, hon njuter av livets goda och vill bara busa och leka på sina egna villkor. Hm, precis som hon alltid har gjort alltså, inget har förändrats. Då har vi tre hundar och vi är sex i familjen. Ni ser att den ekvationen inte riktigt går ihop va? Det är är Anders håller på att få ett nervöst sammanbrott och för att undvika det smyger vi in en hund i familjen åt gången, sakta, sakta liksom.

IMG_0004.JPG

Och ja, vi bor kvar i vårt lilla hus på åsen, det är fortfarande bara 63 kvm stort och vi får plats ett litet tag till. Alla barnen bor i samma rum, Emil och Sigge i varsin loftsäng och så Mika och Linus i en våningssäng. I lilla rummet bor Fixa med valparna och den stora garderoben som stod där tidigare fick vi föra in i barnens rum vilket innebar att vi fick flytta våningssängen och ställa den under Sigges loftsäng. Vips så hade vi en trevåningssäng. Barnen jublade! Varför hade vi inte gjort detta tidigare, det var ju så mysig?! Ja det kan man ju fråga sig. Barnen klagar aldrig på att de har ont om plats, de leker oftast tillsammans och vill man vara ifred kan man alltid lägga sig i sin säng.

Men vi har funderat, sen lång tid tillbaka, på att bygga ut. Sen har vi bestämt oss för att flytta. Efter det bestämde om oss och skulle bygga ut igen för att sen riva allt och bygga nytt och sen köpa ett annat hus. Suck. Det är liksom vi i ett nötskal, massor med planer men vi kan bara inte bestämma oss. Vi har varit iväg och tittat på ett par hus. Ett var riktigt bra men där var mäklaren en klant så vi fick inte ens buda på det utan det såldes precis framför nosen på oss. De flesta husen är för små eller så kostar de galet mycket. Därför har vi nu bestämt, igen, oss för att bygga ut och tagit kontakt med en arkitekt för att få lite hjälp. Vi får se hur långt vi kommer den här gången. Spännande fortsättning följer i frågan….

Vill ni se mer bilder på valparna så får ni gärna besöka kennels hemsida http://www.funfix.se

/Susan

Annonser

Emil har fastnat i fotografträsket efter sin fotodebut under hundutställningen i Tvååker. Då presterade han över 800 bilder på ett par timmar. Det var hundar av alla raser, sina syskon och till och med jag fastnade på ett par kort. Nu ser man honom allt som oftast spankulera runt i omgivningarna med min kamera i högsta hugg. Han får med det mesta på bild men favoritobjekten är nog ändå små och stora vilda djur, hundarna och hönsen.

152

 

 

Hallonen börjar bli gula, vi har faktiskt bara gula hallon för de är godast och väldigt vackra.

 

 

 

119

 

 

Vårt fina tuppgäng eller i allafall en del av dem. Av våra åtta kycklingar blev det sex tuppar och två hönor, hm, det kommer inte bli något överflöd av ägg om man säger så. Och idag blev de bara sju då Danka hoppade ut genom fönstret och tryckte in truten genom kompostgallret och fick tag på vår finaste höna. Väldigt skadad blev hon så jag hade inget annat val än att ta fram yxan och avsluta hönans liv. Så nu har vi bara en höna, suck.

 

097

 

 

Emil har ställt upp en del av dino-gänget, läskiga varelser.

 

 

 

 

086

 

 

Sköldis som går under namnet Blåis är en lugnare typ, helt ofarlig.

 

 

 

 

080

 

 

Över till mindre djur, fortfarande i kategorin ofarliga, en husfluga i fönstret.

 

 

 

 

230

 

 

Och så en annan insekt som varken jag eller Emil vet namnet på.

 

 

 

 

234

 

 

Vackra blommor, vackra små djur.

 

 

 

 

181

 

 

Vackert, finns i vår trädgård.

 

 

 

 

188

 

 

Finast.

 

 

 

 

240

 

 

Bästa Border Collien Ove, sötast, snällast, knasigast och roligast.

 

 

 

 

248

 

Pumi-prinsessan, Show Ladyn, Fixa, den finaste.

 

 

 

 

 

255

 

Hönsgänget, i ursprungsupplagan, numera minus en.

 

 

 

 

 

267 Fotot på Titanic har Emil tagit från en bild i tidningen. Han var jättenöjd med bilden som ser ”riktig” ut. Titanic är hett just nu i Emils liv, vi har sett filmen tillsammans hela familjen och Emil kunde en hel del av storyn genom allt han läst. Han tittade intresserat och komenterade handlingen medan Sigge mest oroade sig för skådespelarna. Han undrade varför de ville vara med i filmen då de frös ihjäl på slutet och inte kunde få ut sin lön. Tja, det kan man ju undra. Barn är underhållande och man lär sig ständigt en massa saker när man tillbringar tid med dem.

Over and out.

/Susan

 

 

 

En härlig lördagmorgon blev det, ingen större stress för min del. Sigge var bjuden på kalas på Busfabriken i Helsingborg så Anders såg fram emot en dag där tillsammans med de andra barnen. Strålande väder, inga regnmoln i sikte, glada och pigga hundar, förutsättningarna kunde inte bli bättre.

Packade bilen, vilket gick väldigt fort eftersom det mesta låg kvar sen gårdagen. Matsäck för en person gick ju också fort att fixa, rena kläder på kroppen, rastade hundar och så bar det iväg mot hundutställningen i Tvååker. När jag körde upp på motorvägen vid Mellby slogs jag av den stora saknaden. Jag var ju helt ensam, ingen att prata med och plötsligt saknade jag barnen och Anders så gräsligt så tårarna trängdes i ögonen. Tokigt, jag vet. Det är skönt att vara iväg på egen hand men det är härligt att ha hela flocken med också. Jag hämtade mig snabbt och beslöt mig för att njuta av dagen, resten av familjen, åtminstone barnen, njöt nog i fulla drag på Busfabriken.

Halv tolv var jag framme, parkerade och packade ut alla grejer. Det är inte klokt vad grejer man måste ha med sig på en hundutställning. Hundburar, måste byta ut stålburen mot en till tygbur, matsäck, filtar, en solstol, paraply mot solen, papper på hundarna, grejer, hundgodis, utställningskoppen, extra skor till matte m.m, m.m. En snabb saknad efter barnen infann sig igen för igår hjälptes vi åt med allt och nu fick jag rodda allt på egen hand. Det gick ju det med men det är ju som sagt vad mycket att hålla reda på.

Jag styrde kosan mot ring 2 där dagens bedömning skulle ske. Loke, Hrapp och Malte var redan på plats så jag packade upp alla våra grejer och installerade hundarna. Det visade sig att ringsekreteraren var en riktigt ilsken äldre tant som domderade med järnhand och klagade högljutt om någon var det minsta sen i ringen. Snabbt bestämde vi oss för att omvända henne genom att vara på plats i god tid och med rätt hundar.

 

005Först ut i ringen var Hrapp, Fixas bror, och han gjorde riktigt bra ifrån sig. Visserligen skuttade han lite väl vilt när de skulle springa sitt varv men domaren var juste och lät honom springa ett varv till. Och det lönade sig för han placerades som etta med Excellent och ck.

Dagens domare hette Olga och hon kom från Slovenien. En ytterst elegant och sympatisk kvinna. När hon bedömt hunden satte hon sig i domartältet och så höll hon upp en tumme till utställaren om hon var nöjd. Glimten i ögat hade hon även om hon uppförde sig väldigt strikt domarmässigt.

Till skillnad från gårdagens domare Jane från Irland som också var otroligt sympatisk och duktig. Men det tog ett bra tag, när hon bedömde raserna före oss, innan jag begrep att det var hon som var domare. Hon var liksom inte uppklädd som en domare utan hade en mer avslappnad stil kan man väl säga, fin men avslappnad. Kanske berodde det på hennes efternamn som var Lawless, att hon liksom inte riktigt behövd följa klädkoden för domare. Bra var hon i alla fall och det är ju ändå det viktigaste.

 

009Tillbaka till juniorklassen för hanar där Loke, ännu en av Fixas fina bröder, fick excellent och han skötte sig utmärkt även han. Tre i klassen kom han och fick riktigt fin kritik.

Malte gick in i öppen klass och där regerande han och sen var det veteranens tur och sen, sen skulle bästa hane utses.

Spännande värre. Malte visade sig som den kung han är och Hrapp steppade upp och visade sig från sin bästa sida. Man kan inte annat än imponeras av dessa fina pumikillar.

De sprang runt och fram och tillbaka, domaren begrundade dem mycket noga innan hon äntligen bestämde sig. Malte vann! Tvåa kom Hrapp och han fick sitt första cert! Fattar ni?! Brorsan Hrapp fick ett cert! Imponerande.

 

017Här springer Maria med fina, fina Malte som heter Skallabackens Valentino i stamtavlan och är Fixas morbror.

Ringsekreteraren hade mjuknat och funnit ett väldigt trevligt humör eftersom hanarna minsann stod i ringen innan hon ens hunnit ropa in dem. Hon utbrast: – vilka fina hundar och alla är på plats! Härligt. Men hon klantade sig lite för hon glömde bort att ropa in veteranhanen som skulle bedömas innan bästa hane så hon fick skicka ut grabbarna och ta in pensionären. Alla kan göra fel och hon skrattade bort saken och bestämde sig för att behålla sitt goda humör.

Sen var det då dags för tjejerna att änta ringen. Eller tjejer och tjejer, Edda var inte anmäld för hon hade planerat att chilla på hemmaplan så Fixa fick gå in i ringen i ensam majestät med mig i snöret.

Pirrigt? Ja lite men det försvann så fort domaren bad mig ta upp Fixa på bordet, då var det bara roligt och inte läskigt alls. Tror jag börjar vänja mig lite, lite grann.

 

024Fixa gillar att visa upp sig så hon skötte sig utmärkt och jag måste nog säga att även jag var ganska bra. Jag minns när jag och Dumle (vår Tollare som inte finns med oss längre) var hos uppfödarna, Canagolds,  och skulle lära oss visning av hund. Lillebror Johan, som var juniorhandlerproffs, stod för utbildningen och när jag och Dumle gjort vårt allra bästa i över en timme sa han att det nog var bäst att han visade hunden framöver. Och så blev det, jag hade ju inte riktigt något intresse för utställning på den tiden och det var ju ruskigt bekvämt att lämna över Dumle till uppfödarna och så tog de med honom och ställde ut tvärs och kors över hela landet. Bra gick det för honom också, riktigt bra vilket inte var så konstigt när han var så fin och hade så bra handlers.

Domaren gillade Fixa och gav henne Excellent och ck vilket, jag nu verkligen lärt mig, innebar att hon skulle få komma in i ringen igen och tävla om den prestigefyllda titeln Bästa tik.

 

029Motståndet var det inget fel på idag heller. Skallabackens Lara, som igår slog Fixa och fick Certet, och den nordiska utställningschampinonen som var veteran.

Vi sprang runt, fram och tillbaka och så stod vi snyggt och inväntade domarens dom. Spännande. Jag var helt säker på att Lara skulle vinna och hoppades att Fixa skulle bli två.

Men så tänkte inte domare som placerade Fixa på första plats och gav henne sitt första Cert! Hurra! Vilken härlig känsla det var och så roligt för Fixa som skött sig så bra och som alltid visar sig från sin bästa sida.

Lite snopet för Marie som framöver kommer få klämma in ytterligare någon utställning bland alla agilitytävlingar för att knipa sitt sista cert för att bli utställningschampion. Men jag misstänker att det inte kommer ta speciellt lång tid.

Har man då blivit bästa tik (känn hur det låter, härligt, härligt, jättehärligt) så får man ge sig in i ringen igen tillsammans med bästa hanen för att domaren ska utse Bäst i Rasen, Bir. Hör ni så vant jag slänger mig med alla förkortningar och klassnamn som om jag vet precis hur det hela går till. Det är ju tyvärr inte hela sanningen men som tur är har jag ju den härliga Pumi-familjen som vänligt men bestämt upplyser mig om när jag ska in i ringen och vad som förväntas av mig och de förklarar även vad vi får för pris och vad det innebär. Snart, snart kan jag nog få kläm på det hela.

 

033Bästa Malte och Fixa visade sig riktigt bra bägge två men det var ingen tvekan när domaren sträckte fram rosetten bäst i rasen till Malte. Så Fixa blev Bim, bäst i motsatt kön. Imponerande! Jag är alla fall imponerad och väldigt, väldigt stolt över min lilla Pumiprinsessa. Hon är den finaste av alla och jag älskar henne otroligt mycket.

Men det var inte färdigt med det utan vi skulle in i ringen för uppfödarklassen också. Idag var det Malte, Hrapp, Lara och Fixa som fick äran att representera Skallabackens kennel och de gjorde de bra. Domaren gav dem Excellent och Hp, fint som snus skulle jag säga.

Idag var planen att visa gänget i finalgänget men vi hade nog varit lite oklara med det för Marie hade missat det och hade andra planer. Så det blev inga vänstervarv i finalringen idag heller vilket var tråkigt, synd och alldeles förskräckligt eländigt. Till nästa utställning får vi nog göra upp innan om vi ska in i finalen eller ej så alla är med på noterna.

 

038Så här fina var uppfödargänget, från vänster Malte, Hrapp, Lara och Fixa.

Vi pustade ut, köpte mat som vi åt tillsammans med resten av Pumi-familjen, trevligt. Glada var vi och bestämde att vi skulle stanna för att heja på Maria och Malte när de skulle in i gruppfinalen.

Men innan dess var det dags för lite shopping. Idag köpte jag en fin sax, Linda hjälpte mig och sa vilken jag skulle ha. Och tro nu inte att jag tänker börja klippa Fixa själv för det tänker jag verkligen inte göra. Det gör Inger Bjärnhag så bra så det räcker och blir över. Däremot kan jag tänka mig att putsa lite på henne då och då, klippa väldigt lite, bara ibland och absolut inte inför en utställning.

Malte var trött av värmen och dagens övningar när han skulle in i finalringen men visade sig ändå jättebra, vilken fantastisk hund! Domaren valde ut sex hundar från ett jättestort gäng och Malte gick vidare. Vi hurrade och hejade men det räckte inte riktigt ända fram. BIG-5:a blev han och det är vi stolta över allihopa. Grattis Malte och Maria! I finalringen, precis framför Maria och Malte, travade Siri med matte Emma. Grattis till BIR-titeln! Siri är min favorit Schapendoes, en jättefin och trevlig tik så domaren valde helt rätt tycker jag. Tyvärr gick hon inte vidare i gruppfinalen men hon fick komma in i finalringen och visa upp sig.

 

041Fixas kritik. Inte så många rader men oj vilken fin kritik. Och det är ju som bekant inte antalet ord som räknas utan innebörden. Domaren tyckte att Fixa var en superfin hund och Fixa var nöjd med kritiken även om det inte stod Show Lady någonstans. Kanske kan de inte skriva det om de kommer från Slovakien?

Hemresan gick fint och det var bara lite tråkigt att skiljas från Pumi-familjen, vi ska ju träffas på kennelträffen om två veckor vilket kommer bli jättekul. Varmt i bilen, men vad gör det när rosetterna och den fina kritiken ligger i sätet intill. Hundarna sov djupt hela hemresan och märkte nog inte ens av värmen.

När jag kom hem hade Busfabriksgänget redan kommit hem. Sigge berättade exalterat om kalaset, om hamburgarna, om discorummet och om kompisarna. Till och med pappan hade haft det bra, fått gratis kaffe och haft trevligt sällskap av kalasbarnens övriga föräldrar.

En bra dag för alla med andra ord. Barnen var nyfikna och ville se alla Fixas rosetter vilket de naturligtvis fick. Nu hänger de i ljuskronan ovanför köksborde, kanske inte så praktiskt men väldigt synligt, mitt i centrum så att säga.

 

042Här är rosettskörden, alla fina rosetter som man får och några som man får köpa. Men det blev inte så dyrt idag för den gröna pluppen på kritiklappen innebar att man fick en check värd 100 kr och den använde jag direkt då jag köpte rosetterna. Checkar i all ära men sånt kan jag inte hålla reda på, lika bra att utnyttja den direkt.

Kvällen till ära grillade Anders fantastiska kycklingspett som vi åt när barnen lagt sig. Ibland vill man ju bara ha lite tid för varandra och barnen klagade inte då de fick klippta pannkakor till middag.

/Susan

 

Hundutställningar är märkliga men synnerligen trevliga tillställningar. Man anmäler i god tid, hunden ska tränas och klippas (tack snälla Inger Bjärnhag för att du fixar den saken så proffsigt) , saker ska packas, färdplan göras upp och sen iväg, packa upp allt på plats, vänta, vänta, vänta, in i ringen bli bedömd, vips så är det hela över. All denna långa väntan tar slut på bara några minuter och sen kan man förhoppingsvis njuta av resultaten en lång tid efteråt.

Tiden i utställningsringen är den kortaste och tiden bredvid ringen den längsta. Att få träffa likasinnade vänner på utställningen är nog en av de roliga komponenterna i det hela. Oj vad man kan prata minnen, framtidsplaner, skvallra, skoja och ha allmänt roligt.

I fredags morse gav jag, Fixa, Ove, Emil, Sigge, Mika och Linus oss iväg mot Tvååker. Vi kom iväg i god tid så när vi kom fram hade vi verkligen ingen brådska trots att vi fått sanera Linus som kräkts i bilen. Man kan väl säga att det inte är helt optimalt att åka bil med trasig ac när solen strålar som mest. Men det går, det gör det ju, om man måste och har en positiv inställning till det hela.

770Väl framme tog vi oss relativt smidigt genom vacc-kontrollen och veterinärbesiktningen. Det är ju härligt att mötas av glada funktionärer som hjälper till och vägleder förvirrade utställare. Jeanette, en gammal arbetskamrat, var veterinär och hon godkände hundarna på stående fot. Vi letade upp ring 45 där Fixa skulle bedömas och sen hittade vi skugga i en liten dunge en bit ifrån. Praktiskt nära toaletterna placerade vi vårt läger. Linus var eld och lågor, talade med värme om vårt trädhus där han huserade hela dagen. Ja förutom då han gick på egna äventyr. En av gångerna hittade jag honom tillsammans med en dam som lovade honom att han skulle få prata i mikrofonen så han kunde hitta sin mamma. Snopet när jag dök upp och snuvade honom på chansen att prata i mikrofonen. Han hade gjort det med glädje, glad i att höras precis som mor sin. För att undvika fler äventyr med den sociala treåringen skrev jag mitt mobilnummer på hans arm.

När vi var helt installerade var det dags att äta! Matsäcken är väldigt viktig och bör förtäras så fort som möjligt tycker barnen. Är det utflykt så är det. Fika fick det bli.

007

För att alla ska vara nöjda under en lång utställningsdag så gäller det att hitta på bra aktiviteter. Sigge och Linus hade tagit med bilar och bilmattan så de var upptagna med sin lek. Mika satt och ritade av Fixa och Emil läste Kalle Anka. När Emil tröttnade lånade jag ut min kamera till honom och sa att han kunde gå runt och fota fina hundar. Jag förmanade honom att ta det lugnt och fråga hundägarna innan hon fotograferade. Vad jag kanske också skulle ha sagt var att han inte behövde ta så många kort. Resultatet blev över 800 kort på hundar, folk, naturen, soptunnor och annat som en annan aldrig skulle komma på tanken att fotografera ens. Spännande att se utställningen från ett barns perspektiv. Emil fick massor av vänner under dagen och de flesta var bara positiva när han frågade om han fick fota deras fantastiska hundar.

 

684Sigge var inte sämre han, kanske något mer behärskad bara. Han fick låna kameran av Emil och tog några bilder under vår shoppingrunda. Alla barnen förälskade sig i hundstatyerna och hade de bara haft med sig pengar så hade några fått följa med hem. Den hårda mamman ville dock spara pengarna till andra inköp.

Varmt var det, solen sken och ibland kom det en sval fläkt som gjorde att det var tämligen behagligt. Bedömningen i vår ring var försenad på grund av en sjuk domare så vår domare fick lov att döma ett gäng collies. Men så småningom, efter en lång väntar, var det Pumisarnas tur att äntra ringen.

Det känns när det drar ihop sig till bedömning, ett lagom pirr i magen, några köttbullar, en härlig hund och sen in i ringen. Barnen var duktiga och höll sig utanför ringen och störde varken mig eller Fixa. Linus tröttnade och gick till vårt skogshus i dungen, jag såg honom inte men bestämde mig för att han hade det bra och om han skulle ge sig ut på äventyr så fick vi efterlysa honom. Han är ju en social typ som gillar att snacka med folk så han kan roa sig länge på egen hand. Att någon skulle kidnappa honom var jag inte orolig för eftersom Linus kan låta som en mistlur när det är något han motsätter sig. Så jag koncentrerade mig på Fixa och vår stund i ringen.

 

631Fixa är en fantastisk hund på alla sätt och vis, hon kan dessutom konsten att visa upp sig. Så hon gjorde bra ifrån sig i ringen och domaren verkade ju nöjd med henne. Hon fick Excellent och ck vilket jag nu lärt mig är det bästa och jag stegade inte ut ur ringen, som i Hässleholm, och trodde att jag var utvisad när domarsekreteraren visade det röda kortet. Ånej även jag lär mig ett och annat då och då. Två i juniorklassen kom bästa systern Edda.

Lite väntan och sen skulle tikarna in igen. Motståndet var i form av Lara som kommer från samma kennel som Fixa och en veterantik som var nordisk champion. Vi ställde upp, vi sprang runt i en ring, vi sprang fram och tillbaka och sen placerade domaren Lara först med cert, Fixa tvåa med reservcert och veterantiken som trea. Duktiga, duktiga hundar.

 

676Uppfödargruppen som fick Excellent och Hp. Från vänster Malte (Valentino), Lara, Loke och Fixa (Frigga).

Vilket fantastiskt gäng! Vilka härliga ägare. Man blir glad när hundarna får fina bedömningar men man blir lika glad av att umgås med den härliga Pumi-familjen.

Fotograf är Emil och det kommer nog bli fler foton av honom framöver så kul som han tyckte det var att agera hundfotograf.

 

 

 

040Fixas kritik, väldigt bra tycker jag även om jycken ifråga tycker att det var märkligt att domaren inte skrev att hon var en Show Lady. Suck, vissa kan då aldrig vara helt nöjda. Själv var jag väldigt, väldigt nöjd.

Planen var att vi skulle in i finalringen med Uppfödargruppen men Marie och Lara kunde inte stanna så det blev inget med det. Synd för det vore ju roligt att få visa upp våra hundar i finalen. Är man inte med kan man ju aldrig placera sig tänker jag.

Efter bedömningarna var avklarade gav vi oss av på en shoppingrunda jag och alla barnen. Vi träffade Dumles uppfödare Helen och Maria, alltid lika kul och vi träffas alldeles för sällan. Lite shopping blev det allt fast de flesta pengarna la vi på Fixas rosetter. Barnen tyckte att vi skulle köpa alla rosetter vi fick och det gjorde vi, här ska man inte snåla inte. Sen fick vi välja en sak på prisbordets vänstra del, Mika och Linus förälskade sig i en liten silvrig ask på ben med ett lock som gick att öppna. Jag frågade om den ingick i det vi fick välja mellan men mannen svarade att det gjorde den inte men så tittade han upp och fick se barnen och då flyttade han asken och sa att den visst ingick. Så Linus och Mika tog den lilla silvriga asken och glädjen var stor. Man blir som mamma väldigt glad åt människor som kan rucka lite på reglerna för att glädja andra.

Så var det då dags att packa ihop vilket gjorde Linus bekymrad, han ville inte alls lämna sitt lilla hus i skogen. Efter viss övertalning fick vi med honom till glasskiosken och när vi shoppat loss där gav vi oss mot bilen, den varma bilen, som stod mitt i solen. In med all packning och in med alla hundar och barn. Sen plockade jag fram en ask med godis som barnen delade på, jag körde och efter en timme var vi hemma. Duktiga, underbara barn som stod ut i den varma bilen, de är värda alla rosetter och pokaler i världen.

 

768Efter en hel dag på en hundutställning i gassande sol  är man ganska trött, nöjd men trött. Barnen hoppade i poolen, Fixa och Ove lekte en stund i trädgården, Ajax och Danka var glada att vi var hemma igen och ganska snart kom Anders hem från jobbet. Familjen var samlad igen.

Ove hade skött sig exemplariskt hela dagen och när kvällen kom däckade han fullständigt på sin dyna eller nästan på sin dyna i alla fall.

/Susan

 

 

I lördags var Fixa och jag ute på äventyr i Qpoolen i Hässleholm där det var valputställning. Mycket att packa, inget fick glömmas och så iväg i god tid. Catja var inhyrd som barn- och hundvakt eftersom Anders samma dag flög till Spanien för att springa en halvmara med sina springkompisar.

026083

004Det var fyra Pumisar anmälda, två hanar och två tikar. Utställningen blev en familjeangelägenhet eftersom alla Pumisarna var helsyskon. Så överst till vänster ser ni Loke och till höger Hrapp. På bilden där alla valparna är med sitter först Edda, sen Fixa, Hrapp och Loke.

Hundutställningar är en långsam tillställning som tar tid, lång tid. Vi var tvugna att vara på plats innan klockan 11 för att funktionärerna skulle kontrollera vaccinationsintygen. Vad funktionärerna gjorde efter klockan 11 har jag ingen aning om. Fixa och jag var på plats redan klockan 10, för säkerhetsskull liksom. Sen fick vi vänta och som tur var hade vi ju härligt sällskap så vi pratade vilt om allt mellan himmel och jord. Annica som äger valparnas mamma Kiwi kom också för att vara med på utställningsdebuten. Enligt våra uträkningar skulle det vara vår tur att ändra ringen vid tolvtiden. Men så blev det ju inte, suck, klockan halv två blev det vår tur. Domaren var jättetrevlig, säkerligen noggrann och väldigt långsam.

 

 

070062

071 Lång väntan och så in i ringen och visa sig och hualigen så fort det gick över. Tycker att Fixa skötte sig exemplariskt, hon stod fint både på golvet och på bordet. När hon skulle gå hade hon lite bråttom men de kan jag ha överseende med.

Nu var det bara Fixa och Edda i ringen och bägge två fick Hp (hederspris) och så vann Edda för hennes bröstkorg var bättre just denna dagen.

Fixas kritik: Mycke trevlig helhet, bra proportioner, långsträckt vackert huvud med feminint intryck, mörka vackra ögon, bra hals, stark rygg, bra djup och längd på bröstkorg, mkt passande benstomme, snabba kvicka rörelser, visar upp sin attityd, välvisad, bra temperament.

034Vinnarsyrran Edda! Och visst är hon fin. Fixa och Edda är väldigt lika fastän de har olika färg, de är lika coola och kan verkligen konsten att koppla av i stökiga miljöer. När vi väntade på vår tur låg tjejerna och sov medans grabbarna höll koll på vad som hände runt omkring.

Fin rosett blev det för Edda som blev BIM vilket innebär Bäst i motsatt kön. För vinnaren i Pumigänget blev Hrapp!

 

010

Så fin han är killen, brorsan, BIR bäst i rasen. Fast han har även en annan sida har vi hört skvallras om. Det var något om att rymma med en hundtjej på ett år, hm, man undrar ju vad de två pysslade med ute i skogen. Men vacker är han pumikillen Hrapp.

Jag tror att vi alla fick lite blodad tand vad det gäller hundutställningar, visst var det lång väntan men sen var det ju lite kul i ringen trots allt. Nästa utställning är i Malmö och då har Fixa och jag anmält oss till en handlingskurs helgen innan så oj vad vi kommer visa oss fint i ringen.

Tack alla pumikompisar för en trevlig dag i Hässleholm, nu ses vi i Malmö om inte förr.

/Susan

Jag hatar, avskyr och ogillar att åka bil. Det är så förnedrande för jag mår illa, blir åksjuk och hur jag än kämpar emot så bara måste jag kräkas. Det är så äckligt och jag vill bara dö där och då. Tänk om någon såg mig! Dreglig och kräkig. Usch hemska tanke. Matte är ju så gräsligt positiv och säger att de går över. Jag undrar det jag. Hon är ju jättegammal och jag vet, hon har sagt det själv, att hon vägrar sitta i baksätet för då kräks hon. Men hallå!!! Går över snart!?? Vilken verklighet lever hon i egentligen. Jag bara undrar.

Idag fick jag följa med till Stora Blå Havet, det heter så säger Linus för det har hans storebror Emil lärt honom. På vägen dit kräktes jag inte men jag mådde sjuk illa och dregglade som värsta St Bernhardshunden. Och det handlar om en hel del dräggel kan jag lova.

Väl på plats fick jag komma ut och dra in lite frisk luft i nosen, mådde genast mycket bättre.

009004Sanden var så härlig och luktade så gott. Jag nosade upp en massa spännande saker som jag faktiskt inte har en aning om vad de var för något. Linus var också med men han höll sig till snäckorna. Svammlade om att han hörde havet i dem och grävskopor. Jag har ju väldigt utvecklad hörsel så jag hörde både havet och grävskopan utan snäcka.

011016Jag grävde en jättegrop åt Danka för hon älskar alla former av hål i marken. Påstår att det bor djur där, små goda varelser. Själv har jag inte sett några små varelser och jag är inte så säker på att jag skulle vilja äta dem heller om jag nu fick syn på en.

Stora Blå Havet är ju som en gigantisk vattenskål kan man säga. Men hualigen vad äckligt vattnet var! Den vattenskålen borde diskas bums och vattnet bytas ut det var ju odrickbart! Kändes som om någon tappat saltkaret i det. Blä, på riktigt blä.

Vi var inte helt ensamma på stranden, det promenerade lite löst folk där också och jag skällde på dem. Men se det fick man visst inte göra utan då kallade matte in mig och så fick jag träna kontakt med henne. Hon börjar bli riktigt, riktigt bra på att hålla ögonkontakt nu men så har jag tränat henne ganska mycket också. Det kom en man som pratade med matte och gick förbi oss flera gånger för att jag skulle få träna på att uppföra mig som de tyckte att jag skulle uppföra mig. När han irrat runt en stund och de var nöjda med min insats satte han sig ner och så fick jag hälsa på honom. Han hade jätteroliga öron, fluffiga och flygiga precis som mina. Han sa att det inte var hans öron utan hans mössa. Vem bryr sig!? Han var ju urcool för han kunde ta av sig sina öron! De satt liksom fast i ett hår som var avtagbart. Hur häftigt som helst. Jag är impad av den gubben kan jag säga. Ta av öronen det är inget som jag kan inte.

Sen åkte vi hem i Silver Sara, vår stora bil heter så, och då kräktes jag precis när vi åkte upp på vår lilla väg hemmavid. Jag kämpade för att låta bli men det gick inte. Måste skaffa en helikopter!

Klart slut för nu är det lunch!

Igår tog Linus och jag en tur till metropolen Örkelljunga för att inhandla spear ribs och pulled pork på Coop. De hade nämligen ett vansinnigt bra pris på dessa varor för medlemmar och det gäller ju att fylla på förråden så de inte sinar fullständigt. Själva shoppingen gick bra, Linus åkte i en bilvagn som jag tappert puttade genom hela affären. När vi kom till kassan tog det en mindre evighet då kassörskan var tvungen att springa iväg för att hitta pris på en ost. Linus började helt klart tröttna men satt tappert kvar i bilen. Han kunde inte få av sig bilbältet så han hade egentligen inget annat val än att bli kvar på plats så att säga.

Vi tog oss ut till bilen med varorna och gick tillbaka in i affären för att lämna bilvagnen på sin plats. Det är då Linus drabbades av det stora trotset på allmän plats för första gången. Intressant upplevelse må jag säga.

020Vi kom precis ut ur affären när han får för sig att han absolut måste bäras. Och det är här konflikten tar sin början då jag anser att han absolut INTE behöver bäras. Han lägger sig på marken och jag sätter mig intill och frågar vad han pysslar med. Linus skriker och gapar och jag väntar och väntar och väntar….

Linus reser sig upp och stapplar in i affären igen, de har en ganska stor entréhall och där blir han sittande på golvet SKRIKANDES. Jag går efter men sätter mig på en bänk istället. Det passerar massor av folk och några säger att det är ovanligt med en mamma som har tid att ta sig igenom barnens trots. De är lite impade av mitt lugn och att jag inte tar ungen under armen och släpar ut honom till bilen. Plötsligt vill Linus åka leksaksbilen, klättrar upp i den och börjar skrika efter en peng. Funkar inte det heller.

I det här läget är det helt meningslöst att försöka avleda honom, först måste han ta sig igenom sitt skrikande. När han lugnar sig något lyfter jag upp honom i famnen och håller om honom så där hårt och tryggt som vi mammor och pappor är så bra på. Han skriker lite till men ganska snart kan vi börja prata om bilar, gula bilar och om hur många poäng han egentligen har eftersom han samlar på gula bilar. Som ett under passerar en gul bil affären och Linus jublar och inser att han har tio gula bilar. Sen pratar vi lite om Fixa som sitter hemma och väntar på oss. Och så pratar vi om farmor som snart kommer ner och hälsar på. Linus älskar farmor och ringer ofta till henne, ibland är hon inte hemma och kan inte svara vilket Linus tycker är dåligt. Vi hinner faktiskt avhandla hur mycket hushållspapper det går åt när Mika spiller juice på bordet också. Sen tar vi varandra i hand och går till bilen, jag lyfter upp Linus i bilstolen och då kramar han om mig och säger: -Jag älskar dig mamma. Och så får jag en stor puss rakt på munnen och en klapp på kinden. Det är härligt att vara mamma, en utmaning många gånger men alldeles underbart för det mesta.

Idag åkte Linus, Fixa och jag till stora blå havet. Det heter så i vår familj, stora blå havet, för det bestämde Emil när han var riktigt, riktigt liten. Antingen åker man till ett litet hav, en sjö alltså eller så åker man till stora blå havet. Halt var det men vi halkade ner till havet och där var det ju helt underbart i solen. Ja ni läste rätt, solen har varit på besök både igår och idag.

003008Linus hittade en snäcka och tryckte den mot sitt öra: – Mamma, jag hör havet!

Sen övergav han snäckan en stund för att hitta fler, ännu finare. Det var ju helt magiskt vackert vid havet, blåste inte mycket alls och så soligt. Vi bara njöt allihopa.

 

004Sen hittade Linus en annan snäcka: -Mamma, jag hör en grävskopa!

Det arbetade en långarmad grävskopa på stranden eller i vattnet rättare sagt. Det är väl sanden som stormen svepte ner i havet som ska upp igen tror jag.

Fixa tyckte att det var härligt att låta tassarna känna på sanden, hon grävde och luktade och luktade och luktade. Hon strosade runt och skällde när de kom någon stackars människa gående. Men det går bra att kalla på henne och få hennes uppmärksamhet. Vi mötte på en jättetrevlig man som tyckte Fixa var så duktig, han hade haft egna hundar tidigare men nu var han pensionär och de vet vi väl alla hur upptagna de är med golf och resor så någon ny hund hade det inte blivit. Han gick förbi oss ett par gånger så jag kunde träna Fixa och till sist fick hon hälsa på honom också. Underbart att träffa sådana hjälpsamma människor, de finns faktiskt där ute, men det krävs lite tur för att träffa på dem tror jag.

 

005015

Sen bar det av hemåt till de andra hundarna som inte fått föja med. De var minsann lite sura men det är ingen hit att ha med sig Ajax och Danka som ska jaga som galningar medan jag ska försöka lära Fixa lite hyft. Nej de får följa med en annan gång. Så får det bli.

/Susan

….men det är lätt att glömma att det är så.

Måndag och killarna ska upp tidigt för att hinna med alla morgonbestyr innan det är dags att gå till skolbussen kl. 7.20. Ibland kan jag klaga på att jag måste tjata och tjata på dem innan de tar sig upp ur sängarna, får i sig frukost, får på sig kläder, borstar tänder och tar på sig ytterkläderna. Men egentligen så har jag det väldigt bra, i det stora hela sköter killarna sig själv på morgonen. De tar själva fram kläder, oftast, och ser till att få dem på sig. De äter ordentligt, de hinner spela lite på datorn och paddan och de har aldrig missat skolbussen. Varför klaga liksom? Ibland vet man inte hur bra man har det.

001019

014Linus och Mika är alltid uppe samtidigt som killarna även om de inte behöver utan skulle kunna sova en stund till. Mika är nästan alltid pigg och glad när hon vaknar, skuttar upp och omfamnar livet med glädje. Linus är likadan, för det mesta. Sigge, som tappar tänder i massor just nu, är tjurigare, har svårt att lämna sängen och vill bara ha tomtegröt till frukost. Emil är också lite långsam upp ur sängen men sen får han allt gjort i tid till avgång.

Barnen börjar bli stora, de behöver inte lika mycket hjälp längre vilket innebär lite mer tid för oss föräldrar. Ibland är det lite läskigt hur fort tiden går men det är väl bara att hänga med antar jag. Svårt att bromsa tiden.

Förra veckan informerade Emil mig om att han skulle sova över hos sin flickvän Emilie på fredagen. Opps, här går det undan. Visst har de varit ihop länge, har till och med hunnit med en paus i sitt förhållande för att sen hitta tillbaka tillbaka till varandra, så det var väl läge för en översovning. Sagt och gjort, på fredagen kom Emilies mamma och hämtade Emil och sen hörde vi inte ett ljud förrän vi fick komma och hämta honom på lördagskvällen. Kul hade de haft och bägge två var väldigt nöjda. Gulliga barn.

I år fyller Anders 50 år, vilket han förtvivlat försöker förtränga, så barnen och jag håller på att förbereda själva presenterna. Någon stor fest blir det inte, det vill han inte ha och då får han slippa det men presenterna kommer han inte undan. Och vi har några riktigt, riktigt bra på gång men mer kan jag inte avslöja.

Emil har blivit inbjuden till ett flugfiskeläger på Hökensås i sommar. Han är några år för liten men en av ledarna på lägret känner Emil och vet att han klarar av det. Emil är i sjunde himlen och nu gäller det bara att samla in tillräckligt med pengar så han kan få åka. Det kostar en mindre förmögenhet men det ingår boende, mat, resor till sjöarna, all fiskeutrustning och sen får de ju lära sig flugfiska och binda flugor också. För att öka på den något ansträngda eknomin rensar jag farmors stuga och säljer massor av urvuxna barnkläder och cd-skivor på Blocket. Förhoppningsvis kommer det inbringa en del pengar till Emils läger.

065 (2)

Samtidigt som Emil är på sitt flugfiskeläger tänkte vi campa på Hökensås, vi drar med oss Kungen och så får vi alla fiska och njuta av naturen där uppe. Vi var ju på Hökensås förra sommaren, Sigge lärde sig cykla där, Emil och jag drog upp massor av stora fiskar, Linus for omkring på sin balanscykel och Mika försökte lära sig cykla utan stödhjul men ändrade sig sen och behöll dem på. Hundarna trivdes också där så det är en utmärkt plats för en familjesemester.

016Fixa bara växer och växer på alla plan, hon är en underbar hund som nu verkligen fått en ordinarie plats i både hund- och människoflocken. Det är som om hon alltid bott här.

För oss som haft Jack Russell Terrier de senaste 14 åren så är det en häftig känsla att ha en hund som fortfarande inte rymt hemifrån fastän hon snart är 6 månader gammal. Jag har inte  en enda gång stått och sparkat på ett träd i ren ilska över att jag inte hängde med när jycken fick upp ett spår och drog iväg på förbjuden jakt. Det är skillnad på en jakthund och en vallhund.

Ibland när jag ropar på Fixa och inte ser henne beror det alltid på att hon står precis bakom mig tätt intill mina ben. Inte så långt borta alltså.

Hon älskar att träna och nu kan hon nosdutta både länge och med bra tryck, locket fungerar utmärkt, svänga runt en pinne åt bägge hållen sitter äntligen, gå och lägga sig på en filt och bli kvar där, sitt, sitt stanna kvar funkar bra, ligg och stå har jag inte satt kommando på än men det är inklickat, lägga hakan i min eller barnens handflata gör hon gärna, omvänt lockande fungerar bra, inkallning med ingång är påbörjat och det är inga problem, sätta framtassarna på burken går bra, ögonkontakt och tigga träning är hon bäst på. Hon har lärt sig massor och den 15/2 är det dags för vår andra träningsträff med valparna i Lotushallen med Mona Kjernholm. För övrigt älskar hon att springa runt som en galning i bokskogen med Ajax och Danka så jag nästan svimmar på kuppen. Men nu kan hon ju inte bryta benet igen tänker jag och försöker hålla mig lugn vilket inte är det lättaste.

Den 15:e februari kommer lilla Ove också, det ska bli så kul, vi bara toklängtar alla utom Anders tror jag. Ove är en liten Border Collie valp som ska bo hos oss…. Och söt är han, som gröt och jätteliten och trefärgad.

Nu ska Mika, Linus och jag påbörja vår städdag vilket verkligen behövs. Barnen tänker skura duschkabinen vilket innebär att de säkerligen skurar väldigt lite och leker desto mer. Jag får väl ta tag i resten är jag rädd.

/Susan

Äntligen tillbaka. Vet ni hur lite datatid jag har?! Toklite. Antingen är datorn upptagen eller så gör vi något annat.

Först vill jag berätta att jag är helt frisk, mitt ben är helt läkt och det gör inte ont alls. Matte är fortfarande lite kinkig när hon släpper mig lös. Så fort jag springer för fort håller hon för ansiktet och skriker. Ganska kontraproduktivt för då springer jag bara fortare. När jag sprang ner för en backe, ut på en sten och kastade mig ut i luften för att landa en halvmeter ner på Skåneleden höll hon på och dö. Svimmade gjorde hon i allafall, minst. Men jag sa bara aj och sen sprang jag vidare. Aj sa jag bara för jag råkade bita mig lite i tungan, benet gjorde inte ont alls men det var nog det matte trodde.

001002

003När jag var som allra sjukast, nästan döende, inte helt men nästan och det kan vara illa nog om man är en Pumiprinsessa. Hur kul tror ni det är med ett gipsat ben? Man har ju ingen Prinsesshållning precis utan rör sig mer som en trebent hundpensionär. Mardrömslikt.

Men när jag då var som allra sjukast fick jag ett stort paket! Det stod på det att det var till mig från min Pumisyrra Edda, den bästa syrran man kan ha. Matte fick hjälpa mig att öppna paketet för jag var så svag och vet ni vad som fanns där i? Nej det kan ni ju inte veta men jag ska ju berätta det nu så håll i er. EN ORANGE GUMMI FLODHÄST!!! som pep! Jag bad matte tacka syrran och hennes matte som säkerligen hjälpt till lite med det praktiska men än en gång vill jag säga TACK SYS du är den bästa! Snart måste vi träffas och leka. Jag har jättemycket snö här så du är välkommen när du vill eller så kan jag tvinga min matte att skjutsa mig hem till dig.

Sen har ju livet gått vidare, jag kom upp ur sjukträsket och det däringa tunga, obekväma gipset plockades bort och byttes ut mot ett bandage som sedan togs bort och benet var befriat  igen. Härlig känsla, i början gick jag lite försiktigt man vill ju inte bryta sig igen.

Istället för att fara runt som en galning fick jag ägna mig åt viktiga arbetsuppgifter av den lite lugnare kvalisorten.

005 (3)001 (3)Ibland kommer det en liten trollunge och lägger sig i storkorgen och då gäller det att han inte fryser. Det är alltså min uppgift att hålla ungen varm annars kan han ju frysa ihjäl tänker jag. Han heter Linus och är tre år gammal, en snäll och ganska busig kille. Vi gör mycket roliga saker ihop, tränar och leker. Men det är jag som bestämmer, eller kanske inte. Mysigt har vi i allafall. Fast för det mesta sover han i sin egen säng och där får jag inte vara på natten. Jag sover ju i min valphage eller gjorde rättare sagt. Russllarna har alltid fått sova i storkorgen, varje natt, djupt inbäddade under duntäckena. Jättemysigt. Matte och husse sover också i storkorgen och så småningom fick jag komma upp och sova en stund där på kvällen innan jag hamnade i valphagen. Men en kväll somnade matte innan hon förpassat mig till valphagen och va skönt det var att sova hela långa natten i storkorgen. En dröm.

Nu försöker inte russinbullarna äta upp mig heller om jag råkar lägga mig på någon av dem. En viktig regler hade de dock och det är att de sover under duntäcken och jag ovanpå. Inte mig emog. Har ni försökt sova under ett duntäcke med huvudet? Man får ingen luft! Efter max tre minuter dör man av syrebrist. Det är nog därför russinbullar blir så gamla för de lever liksom bara halva dygn, på nätterna stängs alla vitala funktioner ner förutom att hjärtat slår då antar jag. Men andas kan de inte göra, det är jag helt säker på.

Jag har börjat på kurs eller en livslång utbildnig som matte kallar det. Som om jag skulle behöva utbilda mig ett helt liv. Jag är ju en klok och väldigt duktig Pumiprinsessa så jag misstänker att det räcker med ett par träffar så kan jag allt jag behöver.
I vilket fall som helst åkte vi till Lotushallen vilket tog en evighet för mig som fortfarande mår lite illa när jag åker bil, tänk om vi hade en egen helikopter istället, vilken dröm. Väl där visade det sig att vi var tre stycken idag, nästa gång tillkommer två till, och vi fick visa vad vi kunde. Mycket prat var det också, hon som ska lära våra mattar allt de behöver kunna, Mona Kjernholm, var väldigt noga och pedagogisk. Vi fick nosdutta på handen, jättelätt, locket, jättelätt, kontaktövningar, jättelätt, svänga runt en pinne, hoppsan det hade visst min matte missat men det funkade ganska bra ändå. Till sist skulle vi komma på inkallning, hur svårt kan det vara? Då visade det sig att Mona lagt ut en jättehund, typ mitt ivägen! Hur tänkte hon där? Han var så stor, hette tydligen Marwin och var en bordercollie, som om det gjorde någon skillnad om man skulle råka bli uppäten. Kan ju kvitta vems mage man hamnar i då tänker jag. I vilket fall som helst så höll en människa i mig och sen gick matte och då tänkte jag springa till henne men det tänkte minsann inte människan som höll i mig. Nej här fick man inte slita och dra för att komma till matte utan det skulle sittas stilla och lugnt innan man fick klartecken att komma. Ingen vidare startträning inför kommande race inte.

Roligt hade jag i allfall men matte tog inga kort, hon bara antecknade en massa och det blir ju inte så roligt att visa på bild. Kameran var ju med men hon verkade totalt ofokuserad och allmänt förvirrad. Fast jag gillar henne ändå, jättemycket.

Danka och jag leker ganska mycket nu, äntligen har russintanten tinat upp så vi kan ha dragkamp om min apa. Jag brukar bjuda in henne till min skattkammare under köksbordet. Där samlar jag allt som jag får tag på som bestick, strumpor av alla storlekar och färger, tv-kontroller, leksaker, skor. You name it och jag har det i min skattgömma kan man säga.

Igår fick jag besök av min bästa vän. Fast det visste jag ju inte då eftersom vi aldrig träffats tidigare. Matte har varit tämligen restriktiv med hundlek för min del men nu har hon slappnat av lite och då blir det lek till tusen. Tyckte dock att matte höll sig ganska lugn, duktigt.

043065

Liv heter min nya bästis och hon är en Berger och bor inte jättelångt ifrån mig så vi ska få leka fler gånger framöver säger matte. Vi hade verkligen jättekul. Hon är lite mindre än mig, som har perfekt storlek, men så är hon bara en bebis också till skillnad från mig som är nära på vuxen vilken vecka som helst kan man säga.

002008Vi turades om att anfall varandra och sen sprang vi fort i snön som är jättedjup på honungsberget. Bra träning säger matte som ser så konstiga saker som träning i vår roliga lek.

För övrigt är livet väldigt bra. Russllarna retar mig fortfarande för att jag inte kan äta som hund, de tycker jag är petiga och allmänt galen som plockar i maten och inte kastar i mig den. Som om det vore normalt, russinbullarna smakar inte på maten och jag misstänker att de inte ens tuggar den faktiskt. Äckligt. Jag är ändå en Pumiprinsessa och ingen Pumislyngel.

Jo den där kursen ska göra mig till en elitlydnadshund säger matte, fast då måste vi träna en del också. Spännande, Alfred akta dig för snart kommer jag och utmanar dig på lydnadsplanerna. Ser du en blixt så bli inte rädd, det är bra lilla jag.

/Klart slut från Fixa

Kalender

december 2017
M T O T F L S
« Sep    
 123
45678910
11121314151617
18192021222324
25262728293031