Fixas funderingar

Jag har flyttat hemifrån! Blott åtta veckor gammal flyttade jag, Fixa eller Skallabackens Frigga som det står i mina pappper, till Stavershult. Min matte och storkillen hämtade mig och resan hem gick bra, jag sjöng, kräktes, sov och så sjöng jag lite till. Storkillen mumlade något om att det skulle ha varit bra med hörselskydd. Begriper inte vad han menade med det.

När vi kom hem visade det sig att de däringa små människorna som tidigare varit och hälsat på mig befann sig i själva huset, där jag skulle bo.

Den här lilla tjejen heter Mika och hon är fyra år, väldigt söt och omtänksam. Hon förstod att jag saknade min mamma och tog hand om mig lite extra.

I mitt nya hus bor det två Jack Russellterriers också. De har bott där dölänge och är urgamla och väldigt kloka, säger de i alla fall. Den som bestämmer heter Ajax och han är 11 år och hon som också bestämmer heter Danka och är 8 år. Lite läskiga var de i början, de skällde på mig och buffade och kollade och pillade och morrade när jag ville upp och sova i soffan. För att inte starta någon konflikt la jag mig på golvet istället.

 

Killen som håller i mitt fina koppel heter Sigge, han är näst störst, fyllde precis sex år och då fick han presenter och en tårta med fyrverkerier. Jag hade aldrig sett fyrverkerier tidigare men det var fint, väldigt fint faktiskt. Sigge och jag brukar gosa, om jag vill får jag sova i hans knä när han leker med en padda.

Första natten sov jag i min lilla hage där det fanns leksaker, vatten, en bur utan dörr och så några filtar. Matte hävdade med bestämdhet att jag hade det bäst där, inga barn eller andra hundar skulle springa över mig och störa min skönhetssömn. Det är ju inte utan att man undrar varför alla barn och hundar skulle vara uppe på natten och springa. Om de nu var det så vet jag inget om det för jag sov så gott. Två gånger behövde jag ut och kissa men då pep jag lite och så kom matte och följde med mig ut. Sen satt hon bredvid min hage och klappade mig tills jag somnade om. Funkade bra tycker jag. Fast liiiiite orättvist är de ändå för de där Russinen de sover minsann i storsängen under duntäckena, verkar helt klart snäppet bättre än min hage.

 

I min nya familj finns det massor av barn att leka med. Yngst och minst, fastän han vägrar inse det, är Linus som fyller 3 år strax innan Tomten kommer. Vem är Tomten? Linus är jättekul och vi brukar vara ute i trädgården och leka tillsammans, sen har han en störtskön stil när han ligger i soffan också. Jag har försökt kopiera den men måste nog träna lite till innan den sitter som en smäck. Ungen är en naturbegåvning när det gäller märkliga stilar och sen är han helt såld på allt som är gult. Han har köpt mitt nya koppel, gult såklart och halsband, gult såklart.

Hunden är Ajax, han som bestämmer, fast jag fattar inte vad han bestämmer, än. Antar att han kommer berätta mer om det när vi lär känna varandra lite bättre. Vi har sprungit tillsammans på Honungsberget och jösses vad han är snabb! Jag får huka mig när han drar förbi för annars följer jag med i fartvinden. Enligt säkra källor är han Racemästare flera år i rad i en Russinklubb och så har han sprungit Race på en stor hästtävling i Falsterbo. Han visade mig plaketten, jättestor!! och så var det ett stort reportage om honom i en hundtidning för han vann. Innan han pensionerade sig var han räddningshund och jobbade dygnet runt, eller åtminstone ibland, i ruiner där han sökte efter borttappade människor. Hur kan man tappa bort en människa undrar jag?

I familjen finns det även en Farmor, det är en som är mamma till en annan människa som har barn. Himla invecklat. Hon heter inte farmor utan det är nog bara ett smeknamn, Inger kallas hon på riktigt. Fast hon bor inte här utan är bara och hälsar på. Egentligen bor hon i huvudstaden säger hon. Hur kan man ha en stad i huvudet undrar jag?

I Farmors knä ligger Danka och ser fridfull ut men hon morrade minsann när jag försökte knö mig ner där med. Hon sa att hon bestämde! Alla verkar bestämma väldigt mycket här och jag undrar vad jag kommer få bestämma.

Jag har fått åka bil och gå på stan, gillar inte att åka bil men jag kommer vänja mig säger matte och jag kan ju inget annat än lita på henne. Hon verkar ju ha någorlunda koll på läget. Sen har jag varit och hämtat två av våra barn på skolan och där fanns det MASSOR med likadana barn, lika stora, några mindre och några större. Blev yr i huvudet av alla barn och undrar fortfarande varför de var instängda i det där stora huset. Sen har jag varit i Hembygdsparken där min matte tränade andra bebismattar, de hade alltså inga hundar utan bebisar, människobebisar. De där barnen verkar finnas i alla storlekar, dessa kunde inte ens gå, stackarna. De fick dras runt i någon sorts vagnar, märkligt. Har även hunnit med Honungsberget, Skånerundan, lämning och hämtning vid skolbussen, läskigt.

I famlijen bor det en husse också, han heter Anders och är kollossalt lång, jättelång. När jag tittar upp på honom blir jag så yr så jag får sätta mig ner. Jag smörar jättemycket för husse nu så han blir positivt inställd till mig. Det var ju liksom mattes idé att jag skulle flytta hit.

Men husse är inte svårflörtad alls. Jag bara lägger huvudet på sne och sen får jag som jag vill. Han bara försöker verka tuff, precis som Ajax, men är egentligen jättesnäll. När jag vill sova i soffan med honom så är det helt okej, han hjälper mig upp och ser till att jag inte trillar ner.

 

Ibland är det ganska trångt i soffan när husse ligger där för Russinen vill också ligga där. Och vill de ligga där så vill jag också det. Antar att de vet vilket som är det bästa stället att sova på och då måste jag ju få prova om jag tycker detsamma. Slutsatsen är att Russinen har rätt, det är toppen att sova på husse i soffan.

Livet på åsen är riktigt, riktigt bra så här långt. Det serveras mat på bestämda tider, i början åt jag inte så mycket men matte sa att det kommer jag göra när jag vant mig med allt det nya. Så rätt hon fick, nu vräcker jag i mig maten och blir rund som en handboll efteråt. Men jag äter inte lika fort som Russinen. Tror inte de tuggar maten utan tar bara ett andetag och så är skålen tom. Helmysko.

Kissar och bajsar gör jag utomhus även om det blivit några pölar inne med. Ibland hinner jag bara inte ut, men ingen blir arg på mig utan de torkar bara upp och så går de med mig ut. Russinen kissar aldrig inne, de är för gamla och kloka säger de. Och då är det nog så. Jag kommer också bli gammal och klok, om en evighet säger Ajax. Jag undrar hur lång en evighet är.

 

 

Något som är roligt är alla färggranna pinnar och tunnlar som finns här hemma hos mig.

Mika tränade mig och Danka, vi fick skutta över en färglad pinne och så fick vi godis som var jättegott. Inte svårt alls, jag kommer bli ett proffs i den här hoppande sporten så småningom. Sen kröp Mika genom tunneln och då följde jag och Danka efter.

Hon är kul den där lilla tjejen, en sån borde alla Pumisar ha i sitt hus. Så påhittig och rar på något vis.

När jag somnade på golvet, helt utmattad efter en tur på Honungsberget, då hämtade hon en filt och så baxade hon in den under mig och la en del över mig så jag inte skulle frysa. Snacka om att var omtänksam. Själv orkade jag inte röra mig en milimeter just så.

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag har det jättebra även om jag var lite osäker i början. Det är ju inte helt lätt när allting är nytt och man inte får någon riktig manual på hur man ska bära sig åt i det nya livet. Men Ajax och Danka har nu hjälpt mig tillrätta och jag får till och med sova riktigt nära dem och pussa på dem, men bara lite.

Idag är det söndag, alla barnen sover, husse sover, Russinen sover och jag ska också gå och lägga mig. Jag sover i min lilla hage och det känns helt bra med en egen kuppe.

Gillar mina nya Hoods.
Tack och hej leverpastej!

/Fixa