Fixas Funderingar

För det första måste jag be om ursäkt om detta inlägg blir lite virrigt men jag är fortfarande lite snurrig i huvudet efter olika sprutor jag fått den senaste tiden.

Allt började i söndags, igår alltså fast det känns som en evighet sen, med en härlig morgonpromenad i bokskogen tillsammans med Russinen. Danka och jag fick springa lösa medan Ajax tvingades gå i koppel eftersom matte är så säkerhetsmedveten. Hon vill inte att bägge Russinen springer lösa med mig ifall farten skulle bli för hög. Som om jag inte skulle behärska hög fart! Fnys.

I vilket fall som helst hade Danka och jag kollat en massa spännande hål där det eventuellt skulle kunna finnas små levande djur. Vad vi skulle göra om vi fick tag på ett levande litet djur vet jag faktiskt inte så jag frågade Ajax, han som vet allt, och vet ni vad han svarade? DÖDA DET! Vad läskigt. Russinbullar är inte riktigt kloka skulle jag vilja säga men det är bäst att jag låter bli, för min egen säkerhet.

Danka blev kvar med nosen i ett hål så jag kom före henne, men hon är snabb så hon sprang ifatt mig och passerade mig samtidigt som hon puttade till min bakdel. Jag sa AJ! men sen sprang jag vidare för det var ju ingen större skada skedd.

Jag for upp och ner i bokskogens härliga backar. Om ni inte har rullat i boklöv så gör det, hur härligt som helst. I slutet av promenaden när matte skulle koppla Danka och mig skulle jag bara ta mig ner för den sista bokslänten där hände det något väldigt tokigt. Jag tror, vet inte säkert för det gick så fort, att jag rullar fast och vrider till mitt ena vackra bakben. Oj, tusan vad ont det gjorde. Jag SKREK!! och matte lyfte upp mig för Russinbullarna tänkte passa på att döda mig som ändå var skadad och säkerligen inget att spara på. Matte bar hem mig och jag GRÄT högt och det får man göra när man har riktig, riktigt ont.

Väl hemma stängde matte in russinbullarna och satte ner mig på golvet. Då visade det sig att jag inte kunde sätta ner min ena baktass, det gjorde skitont. Matte drog lite försiktigt, klämde på tassen och ganska fort bestämde hon sig för att de här inte var bra alls utan det skulle bli en tur till Djursjukhuset. Matte är smart så hon gav alla våra barn frukost, packade matsäck och lite roliga prylar till våra barn och sen åkte vi. Husse och Emil, mitt största barn, var inte hemma utan i någon huvudstad för att titta på jättestora bilar som åkte runt inne i någon slags arena.

Det var verkligen ingen rolig resa för jag hade jätteont och så var jag rädd för jag har ju aldrig varit på något djursjukhus innan. Jag har ju varit frisk hela mitt liv. Ajax hade lite snabbt berättat om något rum där man gick in och sen kom ut i en svart plastsäck om man nu kom ut överhuvudtaget. Han har jobbat många år tillsammans med matte på en djurklinik som han om någon borde ju veta. Inte undra på att jag var livrädd. Vem vill hamna i en svart plastsäck.

I två timmar fick vi vänta innan vi fick komma in till veterinären som klämde lite och bestämde att det skulle röntgas. Då blev jag riktigt rädd för det lät ju i stil med en svart plastsäck men matte lugnade mig och berättade att det var som att fotograferas, skulle inte göra ont alls. Sen vet jag inte riktigt vad som hände, ett stick i nacken och så började smärtan klinga av. Ett till stick och sen blev allt svart! Vet inte om jag ändå tillbringade en tid i en svart plastsäck!

Efteråt berättade matte att jag fick lite lugnande medicin för att de skulle kunna röntga mig utan att det gjorde för ont i mitt ben. På bilderna såg de att mitt bakben var av, jag hade alltså brutit mitt snygga ben när jag rullade ner i boklöven!

När jag vaknade nästa gång låg jag i en liten bur med ett jättebandage om benet, hur obekvämt som helst. Värst av allt var nog ändå att matte och mina barn var borta!

I morse fick jag träffa en massa veterinärer och sen fick jag sovmedicin och somnade och  denna gång när jag vaknade var mitt bakben inbäddat i ett stelt paket, lindat med en vit linda med blå tassavtryck, skitfult. De kunde åtminstone lindat om något snyggt rosa tycker jag.

Hela dagen låg jag i buren och längtade hem. Sent om sider kom  mattes nästan-syster och hämtade mig. Hon jobbar på stället men med sjuka hästar. Har ni sett hästar? De är JÄTTESTORA och säkerligen lite farliga, åtminstone i ändarna. Äntligen fick jag åka hem. Barnen och matte kramade om mig och sen har jag fått ligga hos matte i soffan. Mat har jag fått också och jag kan gå ut och kissa även om matte, hur pinsamt är det inte, får bära ut mig. Sen får jag stå och kissa som killhundarna fast utan att lyfta på benet. Man är ju glad att man bor i skogen så ingen ser en i denna pinsamma situation. Medicin får jag också, stark så jag blir lite snurrig i huvudet, men det gör inget bara det inte gör ont i benet.

Glad är jag att jag är hemma igen, hemma är bäst. På bilden ligger jag i soffan och det vita ni ser är mitt gipsade ben, hur obekvämt som helst. Matte säger att vi ska tillbaka till Djursjukhuset på fredag för att ta fler bilder på mitt ben och byta gipset. Hon ska lämna in mig men har lovat, på heder och samvete, att komma och hämta mig så fort veterinärerna är klara med mig. Om hon inte gör det kommer jag SKRIKA så högt jag kan.

Sen säger matte att om allt går som det ska så ska jag ha det här gipset på benet i tre veckor. Ajax säger att det är en evighet vilket betyder jättemånga dagar, typ år vilket gör mig lite trött. Nu ska jag få lite medicin och sen ska jag gå (läs: bäras) ut för att kvällskissa och sen ska jag sova gott hela natten lång.

/Fixa

Härligt Mamma Boot Camp pass

Redan tidigt, tidigt på morgonen öste regnet ner. Inte helt optimalt väder med tanke på att Sigge, Mika och Linus skulle hänga med på Mamma Boot Camp-passet eftersom Anders och Emil var i Stockholm och kollade på Monster truckar. Om jag var det minsta tveksam så kan jag meddela att barnen inte tvekade alls. Ånej, istället för att sura ihop bestämde de unisont att ta med sina bebisar. Sagt och gjort, dockor kläddes på och lades ner i dockvagnarna och sen kom de på att de behövde regnskydd. Regnponchosarna från Legoland passade perfekt till detta ändamål. Toppen!

Barnen var redo att ge sig av klockan åtta! Själv hade jag en plan där avfärden var något senare  så de fick anpassa sig efter mig. Frågan var bara hur många mammor som skulle våga sig ut i det blöta vädret.

 

Det visade sig vilka mammor som var tapprast; Maria, Jenny och Lina ni är ena riktiga hjältinnor. Träningskläder på, regnkläder över, barnen i vagnarna och regnskydd påtagna – sen träning! Och vad de fick träna sen då, inget slappt pass här inte.

Trappan inklusive dips, armhävningar, knäböj och puttning av varandra. Plankor, sidoplankor, maskplankor, step up, diagonaler och mountain climbers. Ruskigt jobbigt men oj så effektivt.

Barnen hängde på med sina bebisar även om de inte tränade så intensivt. De var mest intresserade av att byta kläder på sina dockor och ta av och på regnskydden vartefter vädret växlade.

 

Och se så fint solen lös över oss i slutet på passet. Det regnade faktiskt bara i början, sen var det uppehåll och sen kom solen, svagt men mycket synligt. Bilden kanske inte är den bästa men de viktigaste är att ni ser hur hårt mammorna kämpar på med step up och att solen skiner.

Det är ju helt underbart att träna ute oavsett väder. Lite motigt kan det vara att komma iväg om regnet öser ner men vilken underbar känsla det är när man är klar och får komma in i värmen, byta om, ta en dusch och äta lite. Det gäller att fokusera på den känslan när man ska ge sig iväg ut och träna i regnet.

 

Hilda, Sigges docka, var ett föredöme när det gällde att göra Plankan. Hon kunde minsann stå hur länge som helst i Plankan och med hur bra hållning som helst. En förebild utan dess lika.

Mina mammor är faktiskt nästan lika bra på att Planka, nästan, nästan lika bra som Hilda.

 

 

Stretch i en underbar miljö i Hembygdsparken, Ängelholm. Omgivna av ankor, gäss, änder, getter, hästar och en massa andra djur avslutar vi passet med lite olika stretchövningar. Det gäller ju att få musklerna att sträcka ut efter ett hårt pass.

Mika, som har lånat Sigges andra docka Hej-Hej, låter honom kämpa i Plankan innan han får sträcka ut sina dockmuskler.

Linus har dragit iväg till det lilla huset med modelltåget där han snyltar genom att titta på tågen som åker när en annan familj lagt i en peng. Sån är han, sen tiggde han till sig en femma av mig så att Mika, Sigge och alla dockorna också skulle få se tågen in action. Trots regnet, eller kanske tack vare det, blev det ett riktigt härligt MBC-pass.

 

Fixas Funderingar

Det händer mycket i mitt liv just nu och har väl egentligen gjort så sen jag föddes. Jag är ju ute ganska mycket i skog och mark. Vi bor mitt i skogen, här finns massor av böcker och granar, bäckar, backar, stenar och stubbar. Spännande omgivningar kan man sammanfatta det hela med.

Jag har ju min barnaskara att ta hand om och de är ganska krävande. Emil vill gärna gosa och då får man ju ställa upp. Mika gillar också gos så jag brukar smyga in till henne på kvällen och krypa upp i hennes säng. Ibland gör det ont, det är när Russinbullen Danka redan ligger där, hon spottar och fräser och försöker äta upp mig i en tugga! Fräckt va?! Sängen är ju jättestor, Mika är pytteliten så det finns gott om plats för oss allihopa. Men, men hon får som hon vill. Matte säger att det är dumt att inte lyda Russinbullarna och jag lyssnar på henne. Ibland hinner jag först och då kryper jag ner bredvid Mika och man sover liksom grymt gott där. Limpan vill leka häst och jag erkänner att jag inte riktigt fattar hur man gör det men jag improviserar och han verkar helt nöjd. Sigge vill mest gå med mig i koppel och gärna när jag är med och hämtar vid skolan. Då leder han runt mig och låter barnen klappa mig. Tycker han borde ta betalt, gissar hur rik han skulle bli och snabbt skulle det gå!!

Så här ser mina barn ut. Gulliga va? Ibland slåss de med varandra och då skäller jag på dem för någon måtta får det ju vara. Valla dem får jag inte göra och det är tur det för de rör sig helt oplanerat runt i skogen och har ingen riktig koll på varandra tror jag. Att valla min barnaskara hade nog varit dödsdömt är jag rädd så det är lika bra att skippa det. Matte är ganska bra på att hålla reda på dem så hon har lovat att ta ansvar för dem i det stora hela.

Från vänster, (coolt att jag kan vänster och höger va?!) sitter Mika, Linus, Sigge och Emil. Kortet tog matte när vi var i bokskogen och lekte en småregning dag förra veckan.

Barnaskaran jobbade hårt med att bygga en bro över bäcken till mig. Snälla barn va? Medan de byggde hoppade jag över bäcken fram och tillbaka flera gånger och oj vad blöt jag blev. Men kul var det.

Vi tränade i backe också, upp och ner och ner och upp, igen och igen och igen. Barnen är roliga för de kan hålla på och leka hur länge som helst. Nästan lika länge som mig faktiskt.

Matte är också rolig men hon håller mest på och klickar och så får jag lära mig en massa konstiga saker som jag inte riktigt vet vad jag har för nytta av, än. Så småningom kommer jag fatta det hela säger matte, kanske har hon rätt, kanske inte. Roligt är det i alla fall. Jag kommer på en massa roliga saker att göra och så klickar matte när hon är nöjd och så får jag en liten godbit. Nej jag får en jätteliten godbit, den är så liten så den knappt syns. Ajax, som vet allt, han säger att man måste jobba hårt om man tänker bli mätt på godiset, så små bitar är det. Snålt tycker jag.

 

Nu kan jag locket! Det är jätteroligt, prova om ni inte har gjort det. Man ska galoppera fram till locket och trampa till ordentligt på det med framtassarna. Hur kul som helst men jag har verkligen ingen aning om vad det ska vara bra för. Matte snackar om kontaktfält, rutan och en massa andra saker och jag bara ser henne djupt i ögonen och ser söt ut. Nöjd blir hon och då är jag också det.

Nu håller jag på och tränar för att bli cirkushund. Jo jo mensan det är nog min framtida karriär. Jag ska stå med frambenen på en liten burk och så kunna gå runt burken med bakbenen. Vet ni att det inte är helt enkelt att hålla reda på bakbenen? De går liksom lite som de vill, lite hit och dit. Träning ger färdighet säger min matte. Vad säger era mattar?

Det här med att åka bil är ju inte jättekul men nu kräks jag bara ibland. Äckligt är det och jag borde få ha en bil utan tak så vinden blåser i min vackra päls och då skulle jag aldrig må illa tror jag. Att sitta i bur är liksom inte riktigt min melodi. Men jag är tyst, jättetyst faktiskt och oftast passar jag på att sova. Då går tiden fort och varje bilresa brukar sluta på något roligt ställe.

En av veckans alla bilturer slutade hos en av mattes kompisar, kul. Hon hade ett konstigt ställe i Skottorp med små rum, höj- och sänkbara bord och ganska gott godis. En stor våg hade hon också och den avslöjade att jag vägde 3,5 kg. Snygga kilon skulle jag säga.

Det visade sig att kompisen var veterinär så hon gav mig en spruta men den kändes inte ett endaste dugg. Jag pussade henne och tackade för godiset och så var det bra med det. Ajax, som vet allt, hade varnat mig innan för mattes kompis. Han visste precis vem det var och tydligen har hon gett honom ganska många sprutor och de har gjort jätteont! Jag fick nog någon annan sort tror jag. Det tror Ajax med och han om någon borde ju veta.

Jag har lärt mig klistra in fina bilder på mig själv, ja det finns ju naturligtvis bara fina bilder på mig för jag är ju fin. Här står jag på en mossig sten i bokskogen, vacker som en prinsessa! Jag alltså, inte den mossiga stenen.

För övrig sköter jag mig bra säger matte vilket innebär att jag kommer när hon visslar, inte hänger i kopplet med tänderna, inte vallar barnen, gosar med alla som vill gosa, är tyst när jag åker bil, tränar på roliga saker, kissar och bajsar ute (var annars!), smörar för husse (fast honom kan jag redan linda kring min tass) leker snällt med barnen leksaker (vilket innebär att jag inte ska tugga sönder dem helt) myser med matte och är allmänt trevlig. Så där som en Pumiprinsessa är av naturen, jag är liksom bara mig själv och det funkar utmärkt. Snart ska jag gå en valpkurs, egentligen vet jag inte varför, jag kan ju redan så mycket. Men matte säger att det aldrig kan skada och någonstans måste man börja. Tydligen kommer det bli många fler kurser framöver. Låter spännande även om jag inte vet vad man gör på en kurs, har ju aldrig varit på någon än. Ajax, han som vet allt, säger att kurser är jätteroliga på alla sätt och vis. Så nu ser jag fram emot en valpkurs, kanske lär jag mig något nytt.

Dags att sova fast först ska jag gå ut och kvällskissa. Natti-natti.

Halloweenparty!

Man kan inte alltid slaviskt följa almanackan och göra allting precis när det ska göras. Ibland får faktiskt verkligheten anpassa sig lite till oss i familjen också. Således firade vi Halloween i lördagskväll och det gick ju hur bra som helst.

Festliga förberedelser. Pumpor inhandlade av motsträvig man, vilket i och för sig kan bero på att han fick besöka tre olika affärer och när han till slut hittade pumpor var de allt annat än billigare. Han ringde hem och försöka förhandla ner antalet från två till en pumpa men misslyckades radikalt. Jag begriper inte ens varför han försökte.

Nåja, så småningom kom det då hem två stora pumpor som skulle omvandlas till Halloweenpumpor. Emil bestämde att ena pumpan skulle vara en robotpumpa så den fick lite fyrkantiga ögon och mun. Den andra pumpan fick ett något mer vedertaget Halloweenutseende.

Linus kämpade på ordentligt med att få ut alla pumpafrön och läskiga, slemmiga trådar. Ganska snart var alla barn involverade i pumpaprojektet. Med liv och lust och mycket höga ljud gick de lös på pumporna.

 

Det krävdes både kraft och tålamod innan bägge pumporna var rensade och klara för att skäras ut.

Den vassa kniven fick jag hantera och även om jag har en ganska sval inställning till just Halloweenfirandet så gillar jag att ha lysande pumpor på trappan. Det blir så himla fint, ett varmt och orangefärgat ljus i höstmörkret.

Så småningom blev pumporna färdiga att ställa ut på trappan och så fick Linus tända ljusen i dem.

 

Snyggt va!? Robotpumpa till höger och den vanligare varianten till vänster.

 

 

 

 

 

När sen lördagskvällen kom var det dags för lite Halloweenfest och inbjudna var våra grannar Ulyana, Christian och Emilie. Alla barnen och mammorna var vackert (läs: läskigt) utklädda medan papporna höll sig till sin vanliga outfit.

 

Anders hade lagat revbensspjäll,  eller revbensben som Mika säger, hela dagen och i sista stund fick han överge sin plan att grilla dem utomhus eftersom regnet öste ner. Det blev till att grilla dem färdiga i ugnen. Goda var dem, jättegoda och 2013 går till historien som det år då jag åt mest revben i hela mitt liv. Vilken härlig middag det blev, alla åt och hade trevligt.

Slutligen var det dags för efterrätten och då hade jag ju tänkt baka en chokladtårta men kocken och jag hade inte riktigt kollat av varandras planer så ugnen var ju upptagen hela dagen av revbenen. Så det fick bli en kladdkaka och så Nasses chokladbollar med lakritsremmar som spindelben.

Väldig poppis kan jag ju lugnt säga. Kladdkakan med spindeln på gick åt i ett nafs, har nog aldrig sett mina barn äta så mycket och så fort tidigare.

Kvällen avrundades med smågodis, så denna dagen får nog räknas i topp vad det gäller sockertoppsdagar. Men kul hade vi och så fort barnen landats i sina sängar sov de, mätta, glada och sockerstinna.

/Susan

 

Scoutläger och Storm!

Höstlovets första dag och barnen var sugna på att bygga en koja och inte vilken koja som helst. Passade mig utmärkt eftersom regnet öste ner och jag inte hade minsta lust att ge mig ut med barnen i regnet. Det spelar ingen roll att alla äger bra regnkläder, ibland har man bara inte lust.

Barnen tog sina fyra små stolar och la ett kompostgaller som tak och hängde över filtar. Fint blev det men litet, alldeles för litet för fyra scoutstugekamrater. Då kom jag på att det faktiskt stod ett helt gäng med kompostgaller bakom huset som de kunde ta in och använda sig av om de ville. Regnkläder drogs på, kompostgaller efter kompostgaller släpades in i huset, torkades av och fördes in i barnens rum. Till sin hjälp fick de massor av buntband i vackra färger att fästa ihop gallren med.

Jag fick hjälpa till lite när taket skulle på men resten klarade de på egen hand. Scoutstugan blev perfekt! Några filtar på taket och sen var det vara att inreda. Madrasser, liggunderlag, kuddar, små stolar, spisen, sovsäck och täcken skulle in och sen var det ju lämpligt att ha en sopppåse och en kompost också.

Snyggt och prydligt och plats för alla blev det när allt var på klart. Ända fram till lunch var barnen fullt upptagna med att leka i sin scoutstuga, de var så sams och samarbetade så jag kunde pyssla med mitt i köket och bara njuta av att lyssna på dem. Emil hade föreläsning om hur jorden skapades och hur alla länder blev länder, sen fortsatte han med hur växterna får syre och hur man ska leva miljövänligt. Småsyskonen lyssnade och förhoppningsvis lärde de sig en del också. Det är bra att ha en storebror som har koll på läget.

 

Tidigt bestämde barnen att de skulle tillbringa hela dagen i scoutstugan vilket inkluderade lunchen. Jag lagade till lite scoutmat i form av makaroner och köttbullar med gurka och så lite ketchup till. Hade det varit på riktigt skulle jag ha lagat maten på stormkök berättade Emil men sa samtidigt att jag kunde få dispens för denna gången. Han är ju riktigt snäll den ungen!

När eftermiddagen närmade sig blev det klart att alla barnen skulle sova i scoutstugan vilket jag tyckte var en utmärkt idé. De förberedde sina sovplatser, diskuterade länge och väl vem som skulle sova var och hur madrasserna och täckena bäst skulle placeras.

Det är ju inte bara så att man kan gå och lägga sig hur som helst i en scoutstuga. Emil höll koll och berättade att man skulle lägga sina egna saker framför sin sovplats så man visste var man hade dem.

Den aviserade stormen började sitt intåg framåt femtiden, det blåste ordentligt och de stora granarna utanför gungade betänkligt. Anders hade åkt tidigare från jobbet, en omtänksam chef hade skickat hem dem för att arbeta hemifrån.

Ju mer det började blåsa desto mer började några av scouterna ångra sitt val av sovplats. Sigge och Linus frågade så snällt om de fick sova i min säng och visst fick de det. Händer ju inte så ofta och jag förstår att de tyckte stormen var läskig.

Emil och Mika däremot skulle absolut sova i scoutstugan så de kröp ner i Emils sovsäck och så läste Emil några böcker för Mika. Anders och jag satt vid köksbordet och spelade spel i stearinljusens vackra lågor. Elen hade försvunnit och stormen jobbade för fullt utanför knuten. Efter en stund kom både Mika och Emil tassande och sa att det lät läskigt utanför huset. De passerade oss vid köksbordet och hittade varsin plats i vår säng.

Anders rastade hundarna på gräsmattan utanför huset och uppäckte att en gran blåst ner över carporten och husvagnen. När han kom in öppnade vi en flaska vin för vi kunde ändå inte åka någonstans, bilarna var ju blockerade av en stor gran. Kvällen tillbringade vi vid köksbordet spelandes spel och jag vann och vann och vann. Om jag nu minns helt rätt, det gör jag säkert.

Och i sängen somnade så småningom hela barnaskaran huller om buller tillsammans med Danka och Ajax som också tryckte ner sig där. Härligt gäng vi har, de är så söta när de sover och annars också för den delen.

Morgonen kom och för att komma iväg på jobb fick Anders fick klä på sig sågarkläderna och ta fram motorsågen för att ta ner granen som trillat framför carporten. Det var bara den granen och en till som trillat in i vår trädgård, övriga stod vackert kvar på sin plats. Suck, jag hade ju hoppats att ett helt gäng granar hade blåst omkull så vi fick lite mer sol över vårt ställe men stormen ville tydligen annorlunda.

 

Emil bestämde sig för att hjälpa skogsägaren, tillika vår granne, med att kvista av den stora granen som låg in i vår trädgård. Med en fogsvans arbetade han nästan hela dagen med att kvista av granen och lägga alla grenarna i en stor hög vid sidan om. Snacka om att kunna jobba hårt när man tycker att det är roligt.

Själv passade jag på att rensa grusgången för den har liksom växt igen under åren och ingen av oss har gjort något åt det. Men nu var det ju så mjukt i marken efter allt regn så snart är den helt klar och har fina kanter igen och blir betydligt bredare än tidigare.

 

Barnen passade på att dra fram sina cyklar, sparkcyklar och Bobby-cars när det ändå var så varmt och härligt att vara ute. Dagen efter stormen blev frukostarnas dag för vi hade ingen ström så därför blev det mycket mackor och flingor att äta. Men ingen klagade utan tyckte bara att de var spännande. Framåt eftermiddagen kom elen tillbaka men då hade vattenpumpen lagt av så den fick Anders fixa när han kom hem från jobbet. Så sent på kvällen när jag kom hem efter att ha haft ett joggingpass och styrketränat på Friskis och Svettis så kunde jag duscha och dricka en efterlängtad kopp te uppkrupen i soffan.

Susanne och Lars, våra härliga Danska grannar, ni kan ta det helt lugnt för alla era små hus står oskadda efter stormen, Vi har varit uppe och sett till dem. /Susan