Tvååker – hundutställning för hela slanten del 1

Hundutställningar är märkliga men synnerligen trevliga tillställningar. Man anmäler i god tid, hunden ska tränas och klippas (tack snälla Inger Bjärnhag för att du fixar den saken så proffsigt) , saker ska packas, färdplan göras upp och sen iväg, packa upp allt på plats, vänta, vänta, vänta, in i ringen bli bedömd, vips så är det hela över. All denna långa väntan tar slut på bara några minuter och sen kan man förhoppingsvis njuta av resultaten en lång tid efteråt.

Tiden i utställningsringen är den kortaste och tiden bredvid ringen den längsta. Att få träffa likasinnade vänner på utställningen är nog en av de roliga komponenterna i det hela. Oj vad man kan prata minnen, framtidsplaner, skvallra, skoja och ha allmänt roligt.

I fredags morse gav jag, Fixa, Ove, Emil, Sigge, Mika och Linus oss iväg mot Tvååker. Vi kom iväg i god tid så när vi kom fram hade vi verkligen ingen brådska trots att vi fått sanera Linus som kräkts i bilen. Man kan väl säga att det inte är helt optimalt att åka bil med trasig ac när solen strålar som mest. Men det går, det gör det ju, om man måste och har en positiv inställning till det hela.

Väl framme tog vi oss relativt smidigt genom vacc-kontrollen och veterinärbesiktningen. Det är ju härligt att mötas av glada funktionärer som hjälper till och vägleder förvirrade utställare. Jeanette, en gammal arbetskamrat, var veterinär och hon godkände hundarna på stående fot. Vi letade upp ring 45 där Fixa skulle bedömas och sen hittade vi skugga i en liten dunge en bit ifrån. Praktiskt nära toaletterna placerade vi vårt läger. Linus var eld och lågor, talade med värme om vårt trädhus där han huserade hela dagen. Ja förutom då han gick på egna äventyr. En av gångerna hittade jag honom tillsammans med en dam som lovade honom att han skulle få prata i mikrofonen så han kunde hitta sin mamma. Snopet när jag dök upp och snuvade honom på chansen att prata i mikrofonen. Han hade gjort det med glädje, glad i att höras precis som mor sin. För att undvika fler äventyr med den sociala treåringen skrev jag mitt mobilnummer på hans arm.

När vi var helt installerade var det dags att äta! Matsäcken är väldigt viktig och bör förtäras så fort som möjligt tycker barnen. Är det utflykt så är det. Fika fick det bli.

För att alla ska vara nöjda under en lång utställningsdag så gäller det att hitta på bra aktiviteter. Sigge och Linus hade tagit med bilar och bilmattan så de var upptagna med sin lek. Mika satt och ritade av Fixa och Emil läste Kalle Anka. När Emil tröttnade lånade jag ut min kamera till honom och sa att han kunde gå runt och fota fina hundar. Jag förmanade honom att ta det lugnt och fråga hundägarna innan hon fotograferade. Vad jag kanske också skulle ha sagt var att han inte behövde ta så många kort. Resultatet blev över 800 kort på hundar, folk, naturen, soptunnor och annat som en annan aldrig skulle komma på tanken att fotografera ens. Spännande att se utställningen från ett barns perspektiv. Emil fick massor av vänner under dagen och de flesta var bara positiva när han frågade om han fick fota deras fantastiska hundar.

 

Sigge var inte sämre han, kanske något mer behärskad bara. Han fick låna kameran av Emil och tog några bilder under vår shoppingrunda. Alla barnen förälskade sig i hundstatyerna och hade de bara haft med sig pengar så hade några fått följa med hem. Den hårda mamman ville dock spara pengarna till andra inköp.

Varmt var det, solen sken och ibland kom det en sval fläkt som gjorde att det var tämligen behagligt. Bedömningen i vår ring var försenad på grund av en sjuk domare så vår domare fick lov att döma ett gäng collies. Men så småningom, efter en lång väntar, var det Pumisarnas tur att äntra ringen.

Det känns när det drar ihop sig till bedömning, ett lagom pirr i magen, några köttbullar, en härlig hund och sen in i ringen. Barnen var duktiga och höll sig utanför ringen och störde varken mig eller Fixa. Linus tröttnade och gick till vårt skogshus i dungen, jag såg honom inte men bestämde mig för att han hade det bra och om han skulle ge sig ut på äventyr så fick vi efterlysa honom. Han är ju en social typ som gillar att snacka med folk så han kan roa sig länge på egen hand. Att någon skulle kidnappa honom var jag inte orolig för eftersom Linus kan låta som en mistlur när det är något han motsätter sig. Så jag koncentrerade mig på Fixa och vår stund i ringen.

 

Fixa är en fantastisk hund på alla sätt och vis, hon kan dessutom konsten att visa upp sig. Så hon gjorde bra ifrån sig i ringen och domaren verkade ju nöjd med henne. Hon fick Excellent och ck vilket jag nu lärt mig är det bästa och jag stegade inte ut ur ringen, som i Hässleholm, och trodde att jag var utvisad när domarsekreteraren visade det röda kortet. Ånej även jag lär mig ett och annat då och då. Två i juniorklassen kom bästa systern Edda.

Lite väntan och sen skulle tikarna in igen. Motståndet var i form av Lara som kommer från samma kennel som Fixa och en veterantik som var nordisk champion. Vi ställde upp, vi sprang runt i en ring, vi sprang fram och tillbaka och sen placerade domaren Lara först med cert, Fixa tvåa med reservcert och veterantiken som trea. Duktiga, duktiga hundar.

 

Uppfödargruppen som fick Excellent och Hp. Från vänster Malte (Valentino), Lara, Loke och Fixa (Frigga).

Vilket fantastiskt gäng! Vilka härliga ägare. Man blir glad när hundarna får fina bedömningar men man blir lika glad av att umgås med den härliga Pumi-familjen.

Fotograf är Emil och det kommer nog bli fler foton av honom framöver så kul som han tyckte det var att agera hundfotograf.

 

 

 

Fixas kritik, väldigt bra tycker jag även om jycken ifråga tycker att det var märkligt att domaren inte skrev att hon var en Show Lady. Suck, vissa kan då aldrig vara helt nöjda. Själv var jag väldigt, väldigt nöjd.

Planen var att vi skulle in i finalringen med Uppfödargruppen men Marie och Lara kunde inte stanna så det blev inget med det. Synd för det vore ju roligt att få visa upp våra hundar i finalen. Är man inte med kan man ju aldrig placera sig tänker jag.

Efter bedömningarna var avklarade gav vi oss av på en shoppingrunda jag och alla barnen. Vi träffade Dumles uppfödare Helen och Maria, alltid lika kul och vi träffas alldeles för sällan. Lite shopping blev det allt fast de flesta pengarna la vi på Fixas rosetter. Barnen tyckte att vi skulle köpa alla rosetter vi fick och det gjorde vi, här ska man inte snåla inte. Sen fick vi välja en sak på prisbordets vänstra del, Mika och Linus förälskade sig i en liten silvrig ask på ben med ett lock som gick att öppna. Jag frågade om den ingick i det vi fick välja mellan men mannen svarade att det gjorde den inte men så tittade han upp och fick se barnen och då flyttade han asken och sa att den visst ingick. Så Linus och Mika tog den lilla silvriga asken och glädjen var stor. Man blir som mamma väldigt glad åt människor som kan rucka lite på reglerna för att glädja andra.

Så var det då dags att packa ihop vilket gjorde Linus bekymrad, han ville inte alls lämna sitt lilla hus i skogen. Efter viss övertalning fick vi med honom till glasskiosken och när vi shoppat loss där gav vi oss mot bilen, den varma bilen, som stod mitt i solen. In med all packning och in med alla hundar och barn. Sen plockade jag fram en ask med godis som barnen delade på, jag körde och efter en timme var vi hemma. Duktiga, underbara barn som stod ut i den varma bilen, de är värda alla rosetter och pokaler i världen.

 

Efter en hel dag på en hundutställning i gassande sol  är man ganska trött, nöjd men trött. Barnen hoppade i poolen, Fixa och Ove lekte en stund i trädgården, Ajax och Danka var glada att vi var hemma igen och ganska snart kom Anders hem från jobbet. Familjen var samlad igen.

Ove hade skött sig exemplariskt hela dagen och när kvällen kom däckade han fullständigt på sin dyna eller nästan på sin dyna i alla fall.

/Susan

 

 

Fixas första utställning

I lördags var Fixa och jag ute på äventyr i Qpoolen i Hässleholm där det var valputställning. Mycket att packa, inget fick glömmas och så iväg i god tid. Catja var inhyrd som barn- och hundvakt eftersom Anders samma dag flög till Spanien för att springa en halvmara med sina springkompisar.

Det var fyra Pumisar anmälda, två hanar och två tikar. Utställningen blev en familjeangelägenhet eftersom alla Pumisarna var helsyskon. Så överst till vänster ser ni Loke och till höger Hrapp. På bilden där alla valparna är med sitter först Edda, sen Fixa, Hrapp och Loke.

Hundutställningar är en långsam tillställning som tar tid, lång tid. Vi var tvugna att vara på plats innan klockan 11 för att funktionärerna skulle kontrollera vaccinationsintygen. Vad funktionärerna gjorde efter klockan 11 har jag ingen aning om. Fixa och jag var på plats redan klockan 10, för säkerhetsskull liksom. Sen fick vi vänta och som tur var hade vi ju härligt sällskap så vi pratade vilt om allt mellan himmel och jord. Annica som äger valparnas mamma Kiwi kom också för att vara med på utställningsdebuten. Enligt våra uträkningar skulle det vara vår tur att ändra ringen vid tolvtiden. Men så blev det ju inte, suck, klockan halv två blev det vår tur. Domaren var jättetrevlig, säkerligen noggrann och väldigt långsam.

 

 

Lång väntan och så in i ringen och visa sig och hualigen så fort det gick över. Tycker att Fixa skötte sig exemplariskt, hon stod fint både på golvet och på bordet. När hon skulle gå hade hon lite bråttom men de kan jag ha överseende med.

Nu var det bara Fixa och Edda i ringen och bägge två fick Hp (hederspris) och så vann Edda för hennes bröstkorg var bättre just denna dagen.

Fixas kritik: Mycke trevlig helhet, bra proportioner, långsträckt vackert huvud med feminint intryck, mörka vackra ögon, bra hals, stark rygg, bra djup och längd på bröstkorg, mkt passande benstomme, snabba kvicka rörelser, visar upp sin attityd, välvisad, bra temperament.

Vinnarsyrran Edda! Och visst är hon fin. Fixa och Edda är väldigt lika fastän de har olika färg, de är lika coola och kan verkligen konsten att koppla av i stökiga miljöer. När vi väntade på vår tur låg tjejerna och sov medans grabbarna höll koll på vad som hände runt omkring.

Fin rosett blev det för Edda som blev BIM vilket innebär Bäst i motsatt kön. För vinnaren i Pumigänget blev Hrapp!

 

Så fin han är killen, brorsan, BIR bäst i rasen. Fast han har även en annan sida har vi hört skvallras om. Det var något om att rymma med en hundtjej på ett år, hm, man undrar ju vad de två pysslade med ute i skogen. Men vacker är han pumikillen Hrapp.

Jag tror att vi alla fick lite blodad tand vad det gäller hundutställningar, visst var det lång väntan men sen var det ju lite kul i ringen trots allt. Nästa utställning är i Malmö och då har Fixa och jag anmält oss till en handlingskurs helgen innan så oj vad vi kommer visa oss fint i ringen.

Tack alla pumikompisar för en trevlig dag i Hässleholm, nu ses vi i Malmö om inte förr.

/Susan

…….och innehållsrik!

Igår tog Linus och jag en tur till metropolen Örkelljunga för att inhandla spear ribs och pulled pork på Coop. De hade nämligen ett vansinnigt bra pris på dessa varor för medlemmar och det gäller ju att fylla på förråden så de inte sinar fullständigt. Själva shoppingen gick bra, Linus åkte i en bilvagn som jag tappert puttade genom hela affären. När vi kom till kassan tog det en mindre evighet då kassörskan var tvungen att springa iväg för att hitta pris på en ost. Linus började helt klart tröttna men satt tappert kvar i bilen. Han kunde inte få av sig bilbältet så han hade egentligen inget annat val än att bli kvar på plats så att säga.

Vi tog oss ut till bilen med varorna och gick tillbaka in i affären för att lämna bilvagnen på sin plats. Det är då Linus drabbades av det stora trotset på allmän plats för första gången. Intressant upplevelse må jag säga.

Vi kom precis ut ur affären när han får för sig att han absolut måste bäras. Och det är här konflikten tar sin början då jag anser att han absolut INTE behöver bäras. Han lägger sig på marken och jag sätter mig intill och frågar vad han pysslar med. Linus skriker och gapar och jag väntar och väntar och väntar….

Linus reser sig upp och stapplar in i affären igen, de har en ganska stor entréhall och där blir han sittande på golvet SKRIKANDES. Jag går efter men sätter mig på en bänk istället. Det passerar massor av folk och några säger att det är ovanligt med en mamma som har tid att ta sig igenom barnens trots. De är lite impade av mitt lugn och att jag inte tar ungen under armen och släpar ut honom till bilen. Plötsligt vill Linus åka leksaksbilen, klättrar upp i den och börjar skrika efter en peng. Funkar inte det heller.

I det här läget är det helt meningslöst att försöka avleda honom, först måste han ta sig igenom sitt skrikande. När han lugnar sig något lyfter jag upp honom i famnen och håller om honom så där hårt och tryggt som vi mammor och pappor är så bra på. Han skriker lite till men ganska snart kan vi börja prata om bilar, gula bilar och om hur många poäng han egentligen har eftersom han samlar på gula bilar. Som ett under passerar en gul bil affären och Linus jublar och inser att han har tio gula bilar. Sen pratar vi lite om Fixa som sitter hemma och väntar på oss. Och så pratar vi om farmor som snart kommer ner och hälsar på. Linus älskar farmor och ringer ofta till henne, ibland är hon inte hemma och kan inte svara vilket Linus tycker är dåligt. Vi hinner faktiskt avhandla hur mycket hushållspapper det går åt när Mika spiller juice på bordet också. Sen tar vi varandra i hand och går till bilen, jag lyfter upp Linus i bilstolen och då kramar han om mig och säger: -Jag älskar dig mamma. Och så får jag en stor puss rakt på munnen och en klapp på kinden. Det är härligt att vara mamma, en utmaning många gånger men alldeles underbart för det mesta.

Idag åkte Linus, Fixa och jag till stora blå havet. Det heter så i vår familj, stora blå havet, för det bestämde Emil när han var riktigt, riktigt liten. Antingen åker man till ett litet hav, en sjö alltså eller så åker man till stora blå havet. Halt var det men vi halkade ner till havet och där var det ju helt underbart i solen. Ja ni läste rätt, solen har varit på besök både igår och idag.

Linus hittade en snäcka och tryckte den mot sitt öra: – Mamma, jag hör havet!

Sen övergav han snäckan en stund för att hitta fler, ännu finare. Det var ju helt magiskt vackert vid havet, blåste inte mycket alls och så soligt. Vi bara njöt allihopa.

 

Sen hittade Linus en annan snäcka: -Mamma, jag hör en grävskopa!

Det arbetade en långarmad grävskopa på stranden eller i vattnet rättare sagt. Det är väl sanden som stormen svepte ner i havet som ska upp igen tror jag.

Fixa tyckte att det var härligt att låta tassarna känna på sanden, hon grävde och luktade och luktade och luktade. Hon strosade runt och skällde när de kom någon stackars människa gående. Men det går bra att kalla på henne och få hennes uppmärksamhet. Vi mötte på en jättetrevlig man som tyckte Fixa var så duktig, han hade haft egna hundar tidigare men nu var han pensionär och de vet vi väl alla hur upptagna de är med golf och resor så någon ny hund hade det inte blivit. Han gick förbi oss ett par gånger så jag kunde träna Fixa och till sist fick hon hälsa på honom också. Underbart att träffa sådana hjälpsamma människor, de finns faktiskt där ute, men det krävs lite tur för att träffa på dem tror jag.

 

Sen bar det av hemåt till de andra hundarna som inte fått föja med. De var minsann lite sura men det är ingen hit att ha med sig Ajax och Danka som ska jaga som galningar medan jag ska försöka lära Fixa lite hyft. Nej de får följa med en annan gång. Så får det bli.

/Susan