Linus bjuder….

…….ut sin bästa vän Lovis på fin restaurang.

Det hela började med att Anders fick ett erbjudande från H&M på 10% rabatt och fri frakt. Pappan fick för sig att beställa kläder till både sig själv och killarna. Vi tjejer blev inte ens tillfrågade, antar att han tyckte att det skulle bli för dyrt då.

Sigge beställde massor, inte förvånande alls eftersom han egentligen är den enda i familjen som är intresserad av kläder och mode, Emil beställde motvilligt några byxor och en munkjacka, inte förvånande alls eftersom han helst använder ärvda kläder med tanke på alla miljögifter som används när det produceras nya kläder och så beställde pappan lite nya kläder i gråa nyanser, inte heller förvånande alls eftersom han tycker att grå är en färg som alltid funkar. Linus fick också beställa och han gav sig plötsligt hän och klickade in plagg efter plagg. Ett ögonblick tappade pappan fokus och Linus klickade till sig ett par gråa stretchbyxor.

Paketet kom efter bara någon dag och lyckan stod högt i tak när det öppnades och alla kläderna provades. Linus var så nöjd med sina nya fina kläder så han sa: -Nu ska jag bjuda Lovis på fin restaurang.
Jag: -Ska ni äta på Mc Donalds?
Linus: -Nej mamma det är ingen fin restaurang. Vi ska äta på en fin restaurang och du får följa med men du får sitta vid ett annat bord!

Kände att jag måste ta tillvara på detta ögonblick och se till att han verkligen fick bjuda ut Lovis. Det är så lätt att det glöms bort, att ögonblicket bara blir ett ögonblick och ingen fantastisk upplevelse. Så jag messadeLovis mamma Doris som genast var med på noterna. Lovis blev eld och lågor, finklänningen åkte fram och så blev det till att vänta till den stora dagen, lördag.

Linus hade en klar plan för hela arrangemanget. Först skulle vi åka till ICA i Munka Ljungby och köpa blommor till Lovis. Vi tog med oss Sigge för han skulle på kalas i Ängelholm så vi tänkte dumpa honom där innan vi for vidare till restaurangen. Men först in på ICA där Linus snabbt letade upp den lilla avdelningen med blommor och sen gick det fort, han valde en stor bukett röda rosor.

Sen for vi för att hämta Lovis som var vackert klädd i en svart klänning med snygga svarta stövlar till. Fin i håret och på ett strålande humör. Lovis gav Linus en liten present i form av två fingerdockor från Babblarna. Linus blev jätteglad och kontrade med att dra upp den stora buketten med röda rosor som han gömt bakom ryggen. -Riktiga blommor? -Det är riktiga blommor mamma, sa Lovis med glädjen glittrande i ögonen. Kunde liksom inte bli bättre.

På väg mot Ängelholm släppte vi av Sigge på Drakens Lekland där han skulle gå på kalas, Anders skulle hämta honom och så skulle de dra till ishallen för att åka skridskor med Mika och Emil. Har man fyra barn så blir man en mästare i att organisera saker och ting.

Väl framme på restaurang Simons i Ängelholm så stegade Linus och Lovis in och bad om ett bord med plats för två. Linus förklarade nogsamt att jag var med men minsann skulle sitta vid ett eget bord så jag inte störde dem. 

I smyg fotade jag de tu när de satt och pratade om viktiga saker som vem som var den första människan på jorden, varför man inte kom ihåg när man föddes, vem som hade mest dricka kvar i sitt glas och lite annat smått och gått. Jag kallades in när de fick sina menyer eftersom ingen av dem kan läsa än. När vi läst igenom hela meny bestämde sig bägge två för pasta med köttfärssås och sen skulle de ha glass med chokladsås till efterrätt.

Lovis var inte jätteförtjust i maten, hon tyckte att såsen var lite stark men Linus sa att hon kunde fiska upp pastan så skulle såsen trilla av så det gjorde hon. Linus högg in på maten med god aptit, jag fick göra en kort insats och skära lite, sen förpassades jag till mitt bord där jag åt för mig själv. När barnen var mätta blev de lite skuttiga, de tyckte att det tog lite lång tid innan glassen kom. Tålamod, tålamod…

Till slut så kom då efterrätten in och vilken succé det blev. Glass med chokladsås i fantastiskt fina skålar. Barnen var helt nöjda. Glassen försvann i ett nafs, inte en enda skvätt fanns kvar i skålarna när de var klara. Sen var det då dags att betala vilket Linus skulle göra själv. Han hade minsann sett till att få pengar av mig så att han kunde betala för maten. Men nu var det ju så att Lovis också ville betala vilket Linus löste genom att ge henne hälften av pengarna.

Barnen diskuterade vad de ville göra sen, leka hos varandra så klart men det var ju inte riktigt min plan så jag övertalade dem att de kunde få titta på leksaker i en stor affär i stan. De hängde på och så fick det bli leksaksavdelningen en stund. Men på vägen dit började det regna och några regnkläder hade de ju inte med sig. Linus, som faktiskt är en riktig gentleman, löste det på bästa tänkbara sätt.

Efter leksakstittandet tog vi oss till bilen och for tillbaka till Munka Ljungby för att lämna Lovis. Men se det var inte riktigt barnens plan, för när vi kom dit bönade och bad de att Linus skulle få stanna och leka. Kollade med Lovis föräldrar och det gick visst bra så jag fick ringa Anders som var med resten av gänget i ishallen och åkte skridskor för att fråga om han kunde plocka upp Linus på hemvägen. När jag fick ett okej från Anders sträckte Linus upp bägge sina armar i luften och skrek: -Jaaaaaa! Sen tog han av sig sina ytterkläder och skuttade in till Lovis. Själv åkte jag hem för att rasta hundar och påbörja middagen men det är en helt annan historia.

/Susan

Tvååker – hundutställning för hela slanten del 2

En härlig lördagmorgon blev det, ingen större stress för min del. Sigge var bjuden på kalas på Busfabriken i Helsingborg så Anders såg fram emot en dag där tillsammans med de andra barnen. Strålande väder, inga regnmoln i sikte, glada och pigga hundar, förutsättningarna kunde inte bli bättre.

Packade bilen, vilket gick väldigt fort eftersom det mesta låg kvar sen gårdagen. Matsäck för en person gick ju också fort att fixa, rena kläder på kroppen, rastade hundar och så bar det iväg mot hundutställningen i Tvååker. När jag körde upp på motorvägen vid Mellby slogs jag av den stora saknaden. Jag var ju helt ensam, ingen att prata med och plötsligt saknade jag barnen och Anders så gräsligt så tårarna trängdes i ögonen. Tokigt, jag vet. Det är skönt att vara iväg på egen hand men det är härligt att ha hela flocken med också. Jag hämtade mig snabbt och beslöt mig för att njuta av dagen, resten av familjen, åtminstone barnen, njöt nog i fulla drag på Busfabriken.

Halv tolv var jag framme, parkerade och packade ut alla grejer. Det är inte klokt vad grejer man måste ha med sig på en hundutställning. Hundburar, måste byta ut stålburen mot en till tygbur, matsäck, filtar, en solstol, paraply mot solen, papper på hundarna, grejer, hundgodis, utställningskoppen, extra skor till matte m.m, m.m. En snabb saknad efter barnen infann sig igen för igår hjälptes vi åt med allt och nu fick jag rodda allt på egen hand. Det gick ju det med men det är ju som sagt vad mycket att hålla reda på.

Jag styrde kosan mot ring 2 där dagens bedömning skulle ske. Loke, Hrapp och Malte var redan på plats så jag packade upp alla våra grejer och installerade hundarna. Det visade sig att ringsekreteraren var en riktigt ilsken äldre tant som domderade med järnhand och klagade högljutt om någon var det minsta sen i ringen. Snabbt bestämde vi oss för att omvända henne genom att vara på plats i god tid och med rätt hundar.

 

Först ut i ringen var Hrapp, Fixas bror, och han gjorde riktigt bra ifrån sig. Visserligen skuttade han lite väl vilt när de skulle springa sitt varv men domaren var juste och lät honom springa ett varv till. Och det lönade sig för han placerades som etta med Excellent och ck.

Dagens domare hette Olga och hon kom från Slovenien. En ytterst elegant och sympatisk kvinna. När hon bedömt hunden satte hon sig i domartältet och så höll hon upp en tumme till utställaren om hon var nöjd. Glimten i ögat hade hon även om hon uppförde sig väldigt strikt domarmässigt.

Till skillnad från gårdagens domare Jane från Irland som också var otroligt sympatisk och duktig. Men det tog ett bra tag, när hon bedömde raserna före oss, innan jag begrep att det var hon som var domare. Hon var liksom inte uppklädd som en domare utan hade en mer avslappnad stil kan man väl säga, fin men avslappnad. Kanske berodde det på hennes efternamn som var Lawless, att hon liksom inte riktigt behövd följa klädkoden för domare. Bra var hon i alla fall och det är ju ändå det viktigaste.

 

Tillbaka till juniorklassen för hanar där Loke, ännu en av Fixas fina bröder, fick excellent och han skötte sig utmärkt även han. Tre i klassen kom han och fick riktigt fin kritik.

Malte gick in i öppen klass och där regerande han och sen var det veteranens tur och sen, sen skulle bästa hane utses.

Spännande värre. Malte visade sig som den kung han är och Hrapp steppade upp och visade sig från sin bästa sida. Man kan inte annat än imponeras av dessa fina pumikillar.

De sprang runt och fram och tillbaka, domaren begrundade dem mycket noga innan hon äntligen bestämde sig. Malte vann! Tvåa kom Hrapp och han fick sitt första cert! Fattar ni?! Brorsan Hrapp fick ett cert! Imponerande.

 

Här springer Maria med fina, fina Malte som heter Skallabackens Valentino i stamtavlan och är Fixas morbror.

Ringsekreteraren hade mjuknat och funnit ett väldigt trevligt humör eftersom hanarna minsann stod i ringen innan hon ens hunnit ropa in dem. Hon utbrast: – vilka fina hundar och alla är på plats! Härligt. Men hon klantade sig lite för hon glömde bort att ropa in veteranhanen som skulle bedömas innan bästa hane så hon fick skicka ut grabbarna och ta in pensionären. Alla kan göra fel och hon skrattade bort saken och bestämde sig för att behålla sitt goda humör.

Sen var det då dags för tjejerna att änta ringen. Eller tjejer och tjejer, Edda var inte anmäld för hon hade planerat att chilla på hemmaplan så Fixa fick gå in i ringen i ensam majestät med mig i snöret.

Pirrigt? Ja lite men det försvann så fort domaren bad mig ta upp Fixa på bordet, då var det bara roligt och inte läskigt alls. Tror jag börjar vänja mig lite, lite grann.

 

Fixa gillar att visa upp sig så hon skötte sig utmärkt och jag måste nog säga att även jag var ganska bra. Jag minns när jag och Dumle (vår Tollare som inte finns med oss längre) var hos uppfödarna, Canagolds,  och skulle lära oss visning av hund. Lillebror Johan, som var juniorhandlerproffs, stod för utbildningen och när jag och Dumle gjort vårt allra bästa i över en timme sa han att det nog var bäst att han visade hunden framöver. Och så blev det, jag hade ju inte riktigt något intresse för utställning på den tiden och det var ju ruskigt bekvämt att lämna över Dumle till uppfödarna och så tog de med honom och ställde ut tvärs och kors över hela landet. Bra gick det för honom också, riktigt bra vilket inte var så konstigt när han var så fin och hade så bra handlers.

Domaren gillade Fixa och gav henne Excellent och ck vilket, jag nu verkligen lärt mig, innebar att hon skulle få komma in i ringen igen och tävla om den prestigefyllda titeln Bästa tik.

 

Motståndet var det inget fel på idag heller. Skallabackens Lara, som igår slog Fixa och fick Certet, och den nordiska utställningschampinonen som var veteran.

Vi sprang runt, fram och tillbaka och så stod vi snyggt och inväntade domarens dom. Spännande. Jag var helt säker på att Lara skulle vinna och hoppades att Fixa skulle bli två.

Men så tänkte inte domare som placerade Fixa på första plats och gav henne sitt första Cert! Hurra! Vilken härlig känsla det var och så roligt för Fixa som skött sig så bra och som alltid visar sig från sin bästa sida.

Lite snopet för Marie som framöver kommer få klämma in ytterligare någon utställning bland alla agilitytävlingar för att knipa sitt sista cert för att bli utställningschampion. Men jag misstänker att det inte kommer ta speciellt lång tid.

Har man då blivit bästa tik (känn hur det låter, härligt, härligt, jättehärligt) så får man ge sig in i ringen igen tillsammans med bästa hanen för att domaren ska utse Bäst i Rasen, Bir. Hör ni så vant jag slänger mig med alla förkortningar och klassnamn som om jag vet precis hur det hela går till. Det är ju tyvärr inte hela sanningen men som tur är har jag ju den härliga Pumi-familjen som vänligt men bestämt upplyser mig om när jag ska in i ringen och vad som förväntas av mig och de förklarar även vad vi får för pris och vad det innebär. Snart, snart kan jag nog få kläm på det hela.

 

Bästa Malte och Fixa visade sig riktigt bra bägge två men det var ingen tvekan när domaren sträckte fram rosetten bäst i rasen till Malte. Så Fixa blev Bim, bäst i motsatt kön. Imponerande! Jag är alla fall imponerad och väldigt, väldigt stolt över min lilla Pumiprinsessa. Hon är den finaste av alla och jag älskar henne otroligt mycket.

Men det var inte färdigt med det utan vi skulle in i ringen för uppfödarklassen också. Idag var det Malte, Hrapp, Lara och Fixa som fick äran att representera Skallabackens kennel och de gjorde de bra. Domaren gav dem Excellent och Hp, fint som snus skulle jag säga.

Idag var planen att visa gänget i finalgänget men vi hade nog varit lite oklara med det för Marie hade missat det och hade andra planer. Så det blev inga vänstervarv i finalringen idag heller vilket var tråkigt, synd och alldeles förskräckligt eländigt. Till nästa utställning får vi nog göra upp innan om vi ska in i finalen eller ej så alla är med på noterna.

 

Så här fina var uppfödargänget, från vänster Malte, Hrapp, Lara och Fixa.

Vi pustade ut, köpte mat som vi åt tillsammans med resten av Pumi-familjen, trevligt. Glada var vi och bestämde att vi skulle stanna för att heja på Maria och Malte när de skulle in i gruppfinalen.

Men innan dess var det dags för lite shopping. Idag köpte jag en fin sax, Linda hjälpte mig och sa vilken jag skulle ha. Och tro nu inte att jag tänker börja klippa Fixa själv för det tänker jag verkligen inte göra. Det gör Inger Bjärnhag så bra så det räcker och blir över. Däremot kan jag tänka mig att putsa lite på henne då och då, klippa väldigt lite, bara ibland och absolut inte inför en utställning.

Malte var trött av värmen och dagens övningar när han skulle in i finalringen men visade sig ändå jättebra, vilken fantastisk hund! Domaren valde ut sex hundar från ett jättestort gäng och Malte gick vidare. Vi hurrade och hejade men det räckte inte riktigt ända fram. BIG-5:a blev han och det är vi stolta över allihopa. Grattis Malte och Maria! I finalringen, precis framför Maria och Malte, travade Siri med matte Emma. Grattis till BIR-titeln! Siri är min favorit Schapendoes, en jättefin och trevlig tik så domaren valde helt rätt tycker jag. Tyvärr gick hon inte vidare i gruppfinalen men hon fick komma in i finalringen och visa upp sig.

 

Fixas kritik. Inte så många rader men oj vilken fin kritik. Och det är ju som bekant inte antalet ord som räknas utan innebörden. Domaren tyckte att Fixa var en superfin hund och Fixa var nöjd med kritiken även om det inte stod Show Lady någonstans. Kanske kan de inte skriva det om de kommer från Slovakien?

Hemresan gick fint och det var bara lite tråkigt att skiljas från Pumi-familjen, vi ska ju träffas på kennelträffen om två veckor vilket kommer bli jättekul. Varmt i bilen, men vad gör det när rosetterna och den fina kritiken ligger i sätet intill. Hundarna sov djupt hela hemresan och märkte nog inte ens av värmen.

När jag kom hem hade Busfabriksgänget redan kommit hem. Sigge berättade exalterat om kalaset, om hamburgarna, om discorummet och om kompisarna. Till och med pappan hade haft det bra, fått gratis kaffe och haft trevligt sällskap av kalasbarnens övriga föräldrar.

En bra dag för alla med andra ord. Barnen var nyfikna och ville se alla Fixas rosetter vilket de naturligtvis fick. Nu hänger de i ljuskronan ovanför köksborde, kanske inte så praktiskt men väldigt synligt, mitt i centrum så att säga.

 

Här är rosettskörden, alla fina rosetter som man får och några som man får köpa. Men det blev inte så dyrt idag för den gröna pluppen på kritiklappen innebar att man fick en check värd 100 kr och den använde jag direkt då jag köpte rosetterna. Checkar i all ära men sånt kan jag inte hålla reda på, lika bra att utnyttja den direkt.

Kvällen till ära grillade Anders fantastiska kycklingspett som vi åt när barnen lagt sig. Ibland vill man ju bara ha lite tid för varandra och barnen klagade inte då de fick klippta pannkakor till middag.

/Susan

 

Hökensås – semester med Kungen och Silver Sara del 2.

Måndagen kom och vädret var skapligt, sol och svala nordliga vindar, barnen cyklade omkring och vi såg dem bara då och då. Hundarna tycker väl att camping är så där kul och Fixa har lovat sig själv att aldrig mer åka till ett NATURRESERVAT. Det innbär bara elände om man är hund eftersom man måste hållas kopplad hela tiden. Fast Fixa fuskade då och då, traskade runt lös men skötte sig exemplariskt.

Vill man ha nya vänner ska man campa! Leif träffade vi redan förra sommaren och det blev mycket fiskeprat. Nu var hans barnbarn med på Ungdomsflugan för sista året och Leif kunde fiska själv under tiden. Han förbarmade sig över Anders och tog med honom så han fick öva att flugfiska. Men någon fisk drog han inte upp, fast kasttekniken blev nog bättre med tanke på hur mycket han övade.

Fortfarande inga livstecken från Emil som tydligen var helt uppslukad av flugfisket. Genom sprotfiskeaffären fick vi höra att Emil var så liten så det inte fanns några vadarbyxor till honom, istället hade de fått fixa och trixa för att få ihop vadarstövlar så han kunde fiska i Baltak.

Måndagseftermiddagen fick vi tillbringa i Tidaholm där vi fyllde på matförrådet och så pratade jag i Radio Kristianstad. Jag var veckans sommarrapportör och eftersom det är omöjligt att få någon uppkoppling på Hökensåsk fick vi ge oss ner till civilisationen.

 

Veckan gick och vi fick hämta hem Emil från fiskekursen. Oj vad han var trött och lycklig. Han kom släpandes på en stor fin Regnbåge och undrade om jag ville se flugan han fångat fisken på. Ja sa jag och så ropade han på Johan Klingberg och bad honom visa flugan. Johan vände upp sin högerhand och där sitter flugan! Stackars Johan hade hjälpt Emil kroka av fisken och drog till så ordentligt så kroken fastnade i hans hand. Lite senare skulle han fara till vårdcentralen för att få hjälp att ta ut den. Jag erbjöd mig naturligtvis att ta ut den och lovade att jag skulle göra det kvickt och i princip smärtfritt. Johan bleknade något och tackade nej, förklarade att han var något blödigare än han kanske såg ut att vara.

Midsommar kom och barnen drog iväg på förmiddagen för att hjälpa till att klä midsommarstången. Emil berättade att det nästan inte var några som hjälpte till men de fick stången pyntat och så småningom rest på en äng bakom Sportfiskeaffären. Efter en god lunch, vissa åt lite längre än andra men jag nämner inga namn, stack barnen iväg för att dansa runt stången och jag efter för att åtminstone få några bilder på jippot. Jag glömmer oftast att fotografera, gillar att uppleva saker här och nu.

 

Tack vare Ungdomsflugan lärde vi känna Rickard och Åsa, föräldrar till Nelly som också var med på fiskekursen och hennes bror Mattis. Vilken underbar familj! Och vilken lycka att just vi fick lära känna dem. Rickard var med Anders och Leif ut och fiskade och i Åsa fann jag en riktigt god vän, oj vad vi hade mycket gemensamt. När hon berättade om sitt kändes det som att höra om mitt eget liv.

Hela familjen flugfiskar och har gjort så länge och de kunde binda flugor. Emil hade fått lära sig grunderna på Ungdomsflugan och en kväll fick även Anders prova på att binda flugor under Rickards pedagogiska ledning. Vi andra ägnade oss åt att fika, en nog så viktig aktivitet skulle jag vilja säga.

Anders flugor fick en något rockig look skulle man nog kunna säga, kul hade de allihopa och Emil visade sig vara en riktig flugbindartalang. Den lilla sprallungen, koncentrerad och jobbade på som bara den. Jag är imponerad, djupt imponerad faktiskt.

Kärleken drabbade Linus som ett blixtnedslag från en klarblå himmel. Nelly, en fantastisk ung tjej, och Linus fann varandra. När Linus la sig på kvällen förklarade han att Nelly och han var vänner och är man vänner är man kär i varandra. Sen somnade han gott med ett lyckligt leende på läpparna.

Sen såg vi inte så mycket av Linus, han drog till Nelly och där åt han skinkmacka, jordgubbar och isglass. Han njöt av sina nyvunna vänner för även Mattis blev en god vän. Linus är ju en go och glad kille men envis till tusen och han kramar inte alla. Ånej han är väldigt restriktiv med sina kramar men när han finner någon han gillar då strösslar han med kramar och gos.

 

När semestern började närma sig slutet infann sig en viss stress över att Anders inte fått landa någon firre. Därför åkte vi allahopa ut för att han skulle få ytterligare en chans att få napp. Till Linus lycka hängde även Nelly och Mattis med föräldar med till sjön. Linus hängde med Nelly medan resten av gänget fiskade och fiskade och fiskade. Martin kom förbi och frågade mig varför inte Anders lyckats dra upp någon fisk än. Kanske för att han är Hammarbyare? Kanske för att han har fel attityd? Kanske för att han har lite otur? Kanske för att….. Spekulationerna var många men vi kom faktiskt inte på något riktigt bra svar på frågan.

Fisket avlöstes med grillade hamburgare, jättegott vilket förvånade mig som inte tycker om färdiga, frysta hamburgare. Men vid sjön, när de grillats, smakade de ljuvligt.

Mika bottenmetade, hon lånade Linus fiskespö och grön Powerbait av Sigge. En oslagbar kombination kan tyckas men någon fisk drog hon inte upp. Fast det gjorde inte Mika något, hon hade lika kul ändå. Det ska bli kul att se hur hon reagear när hon äntligen drar upp sin första fisk. I vilket fall som helst så trodde hon att den uteblivna fisken berodde på att Powerbaiten var grön. Hon löste problemet dagen efter då hon inhandlade rosa Powerbait istället.

Årets storfiskare blev Emil, utan konkurrens, han drog upp fyra Regnbågar och tjänade även mest pengar. En dag hade han köpt ett rör chips som han bjöd sina kompisar på och även några som satt och fikade utanför cafét. De fikande tillhörde de som klätt midsommarstången och de tyckte att Emil inte skulle behöva betala för chipsen och bjuda alla. Så eftersom han varit så duktig att klä midsommarstången gav de honom femtio kronor så han skulle kunna köpa mer chips.

Emil berättade hela historien och gav mig femtiolappen. Han var lite besvärad över det hela och sa att han inte hade behövt ha några pengar av dem. Sen ryckte han ut när en förtvivlad fiskare stod utanför den stängda Sportfiskeaffären och inte kunde köpa Powerbait, ett måste att ha vid bottenmete. Emil löste det hela genom att erbjuda sin halva burk gul Powerbait från förra året, den luktade verkligen illa,  och mannen betalade etthundra kronor för burken som kostar 65 kr för en ny full burk! Emil hade tänk ge honom den men fann sig plötsligt vara rik som ett troll och vad gör man då om inte anordnar en FEST!!

 

När jag anlände till Kungen fann jag alla barnen i full färd med att dricka saft och äta chips och godis, innan den planerade maten som av naturliga skäl fick senareläggas något. Vilken fest det blev. Stämningen var hög och härlig. Emil var nöjd och det var även resten av gänget kan jag lova.

 

 

Kvällen innan vi skulle packa ihop och fara hemåt gick Mika och jag tillbaka till barndammen. Hon ville försöka dra upp den där stora fisken som hade gäckat dem tidigare. Mika är ju en galet duktig fiskare med tanke på att hon inte är så gammal. Men hon tar det inte på så stort allvar utan ser till att njuta av stunden också.

Vi satt och pratade och summerade semestern på Hökensås. Vi var rörande överens om att vi haft det jättebra och att de nya vännerna Rickard, Åsa, Nelly och Mattis var fantastiska.

Trots den rosa Powerbaiten nappade inte fisken, men det tyckte inte Mika var något större problem.

Hon drog upp reven, satte på en ny kula Powerbait och kastade ut igen. Vilade lite, njöt, pratade och fikade.

När hon slutligen tröttnade packade hon vackert ihop sina saker och begav sig tillbaka till Kungen. När vi lagt tillbaka alla fiskesaker frågde vi var Emil var och då visade det sig att han gått och köpt ett fiskekort för att fiska med oss i barndammen. Så jag fick ta med lite grejer, låna hans cykel  och ge mig av dit igen.

 

Emil skulle bottenmeta, kastade ut och blev väl inte helt nöjd med kastet och började veva in. Då fick han napp!! Vissa har då tur, han drog upp en Regnbåge som vi uppskattade till ca 400-500 gram så den krokade vi av och la tillbaka i dammen. Förhoppningsvis hinner den växa till sig lite innan den blir uppfiskad igen.

Ett till hugg blev det men inte heller Emil lyckades dra upp storfirren så om ingen annan drar upp den är den kvar där än. När knotten blev för påstridiga gav vi oss av för att äta kvällsmat.

Måndagen var en ledsam dag. Vi packade ihop och sa hej då. Det är aldrig roligt att säga hej då och Emil och jag är nog extremt dåliga på det. Anders fick äran att köra Silver Sara hem medan Emil och jag tog den andra bilen. Emil, som hängt den mesta tiden i Sportfiskeaffären kramade om killarna där och sen gav han Martin, han allra bästa vän, en stor kram innan han sprang till bilen. Hela vägen till Jönköping grät han så han skakade, i Vaggeryd somnade han och i Värnamo stannade vi till för att invänta husvagnsekipagen så vi kunde äta tillsammans.

Summa summarum så hade vi en härlig semester på Hökensås. Och när fiskarna minst anar det så återkommer vi och då ska Anders dra upp några fina firrar och så ska Mika dra upp jätten i barndammen!

/Susan

Hökensås – semester med Kungen och Silver Sara del 1.

Äntligen! Äntligen! Äntligen! Det är ju så härligt när man äntligen kommer fram till ett ställe som varit så saknat och som man längtat så efter.

Fredagen den 13:onde (av alla datum!) gav vi oss av mot Hökensås. Jag körde Silver Sara som snällt drog Kungen och som medpassagerare hade jag Emil, Sigge, Linus, Fixa, Ajax och Danka. Hej vilket härligt gäng! Samtidigt for Christian i sin namnlösa bil med sin nydöpta (av mitt gäng) husvagn Tuppen och som medpassagerare hade han tjejligan som bestod av Emilie och Mika. Anders jobbade och körde direkt från jobbet så han kom fram bara en liten stund efter oss.

Ove inkvarterade sig hos goda vänner och de trivde så bra med honom så jag var rädd att inte få tillbaka honom. Tyvärr blev en av deras pojkar allergisk mot Ove så vi fick tillbaka honom. Men de kommer vilja träffas framöver ändå och det kan man förstå så go som Ove är. Tack snälla Sofie och Frippe för hjälpen.

Väl på plats, tack Christian för att du hjälpte mig att få Kungen på plats, var det dags för kvällsmat och sen skulle barnen i säng.

På lördagen började semestern på riktigt, vi var lediga och tillsammans allihopa, härligt. Emil och Anders skulle på en dags utbildning i flugfiske med Martin Ångnell. Sagt och gjort, de fick börja att torrfiska på gräsmattan bakom sportfiskeaffären. Långa linor, kastteknik, uttrassling av linor och annat fick de lära sig för att sen ge sig iväg till Kvigsjön för att dra upp de största firrarna.

Den här korta fiskekursen var en del av vår 50-års present till Anders och tanken var ju att han skulle fastna för flugfiske och man kan väl säga att han svalde både krok och bete. Men någon fisk drog han inte upp. Storfiskaren Emil däremot drog upp en Regnbåge på ett kilo.

 

Har man semester på Hökensås så fiskar man, allihopa, oavsett ålder. På söndagen överlämnade vi Emil till Johan och Martin som var ledare på Ungdomsflugan, en flugfiskekurs för ungdomar från 11-16 år. Ja nu är det ju så att Emil är åtta år eller åtta och ett halft år och egentligen skulle han inte få vara med på den här fantastiska kursen. Men han lyckades nästla sig in genom att imponera på Martin när vi fiskade med honom förra året. Det var nervöst att lämna Emil, jag hjälpte honom att bädda sängen och lägga in lite kläder i garderoben men sen skulle han stå på egna ben. För säkerhetsskull informerade vi ledarna att Emil antagligen skulle vilja sova med oss i Kungen och det skulle inte vara något problem alls. Det visade sig att vi inte hörde ett ljud från ungen under de fyra dagarna kursen pågick! Vi ömma föräldrar och syskon var helt bortglömda, flugfisket hade vackert utmanövrerat oss vilket i och för sig var häftigt men väldigt ovant.

När Emil var överlämnad drog vi andra till barndammen för att fiska. Sigge och Emilie tillhör den yngre och lite bekvämare generationen så de satt i varsin solstol och fiskade. Linus lekte mest men fick efter en stund en viktig uppgift som fiskvaktare.

Första fisken drog Emilie upp, en jättefin Regnbåde och lyckan gick det inte att ta miste på.

 

Så här fin var firren och så här glad var Emilie. Det var inga problem att dra upp fisken. Pappa Christian fick assistera med håven, avkroka och avliva.

Stämningen höjdes rejält efter fångsten! Nu skulle alla barnen dra upp den stora fisken som gäckade dem genom att nafsa på krokarna men inte hugga ordentligt utan bara plaska runt mitt i barndammen.

 

Linus, som tog sin uppgift som fiskvaktare på fullaste allvaret, höll koll på fångsten. Fisken skulle inte få en chans att ta sig ner i vattnet igen.

Mika är riktigt, riktigt duktig på att kasta, hon använde sitt nya teleskopspö med hasspelrulle och efter lite inkörningsproblem gick det fint att fiska. Men något napp fick hon inte. Lika glad var hon för det och njöt av fångsten som Linus vakade över.

 

Nästa fisk som skulle dras upp fick Sigge på sin krok. Vilken lycka! Första Regnbågen som han rullade upp så skickligt.

Stoltare fiskare får man leta efter. Bättre blev det lite senare på kvällen för då grillade vi barnens fiskar och det var riktigt smaskigt.

Den där jättefirren drog ingen upp den här eftermiddagen, den fick vara kvar så länge. Knotten var nämligen väldigt närgångna och trots knottnät över huvudena lyckades de komma åt ställen att hugga på. Hualigen, de var verkligen på hugget.

 

Fiskvaktaren Linus hade fullt upp, han blev så trött så han fick låna en stol att sitta på. Koncentrationen var det inget fel på, han lämnade inte fiskarna med blicken en sekund.

Sen kväll blev det, som alltid när man campar, middag, gott var det, trötta var allihopa och så småningom kom barnen i säng och vi utmattade föräldrar kunde glida ner i varsin stol och bara njuta av lugnet.

/Susan

 

 

 

 

Fixas funderingar!

Jag hatar, avskyr och ogillar att åka bil. Det är så förnedrande för jag mår illa, blir åksjuk och hur jag än kämpar emot så bara måste jag kräkas. Det är så äckligt och jag vill bara dö där och då. Tänk om någon såg mig! Dreglig och kräkig. Usch hemska tanke. Matte är ju så gräsligt positiv och säger att de går över. Jag undrar det jag. Hon är ju jättegammal och jag vet, hon har sagt det själv, att hon vägrar sitta i baksätet för då kräks hon. Men hallå!!! Går över snart!?? Vilken verklighet lever hon i egentligen. Jag bara undrar.

Idag fick jag följa med till Stora Blå Havet, det heter så säger Linus för det har hans storebror Emil lärt honom. På vägen dit kräktes jag inte men jag mådde sjuk illa och dregglade som värsta St Bernhardshunden. Och det handlar om en hel del dräggel kan jag lova.

Väl på plats fick jag komma ut och dra in lite frisk luft i nosen, mådde genast mycket bättre.

Sanden var så härlig och luktade så gott. Jag nosade upp en massa spännande saker som jag faktiskt inte har en aning om vad de var för något. Linus var också med men han höll sig till snäckorna. Svammlade om att han hörde havet i dem och grävskopor. Jag har ju väldigt utvecklad hörsel så jag hörde både havet och grävskopan utan snäcka.

Jag grävde en jättegrop åt Danka för hon älskar alla former av hål i marken. Påstår att det bor djur där, små goda varelser. Själv har jag inte sett några små varelser och jag är inte så säker på att jag skulle vilja äta dem heller om jag nu fick syn på en.

Stora Blå Havet är ju som en gigantisk vattenskål kan man säga. Men hualigen vad äckligt vattnet var! Den vattenskålen borde diskas bums och vattnet bytas ut det var ju odrickbart! Kändes som om någon tappat saltkaret i det. Blä, på riktigt blä.

Vi var inte helt ensamma på stranden, det promenerade lite löst folk där också och jag skällde på dem. Men se det fick man visst inte göra utan då kallade matte in mig och så fick jag träna kontakt med henne. Hon börjar bli riktigt, riktigt bra på att hålla ögonkontakt nu men så har jag tränat henne ganska mycket också. Det kom en man som pratade med matte och gick förbi oss flera gånger för att jag skulle få träna på att uppföra mig som de tyckte att jag skulle uppföra mig. När han irrat runt en stund och de var nöjda med min insats satte han sig ner och så fick jag hälsa på honom. Han hade jätteroliga öron, fluffiga och flygiga precis som mina. Han sa att det inte var hans öron utan hans mössa. Vem bryr sig!? Han var ju urcool för han kunde ta av sig sina öron! De satt liksom fast i ett hår som var avtagbart. Hur häftigt som helst. Jag är impad av den gubben kan jag säga. Ta av öronen det är inget som jag kan inte.

Sen åkte vi hem i Silver Sara, vår stora bil heter så, och då kräktes jag precis när vi åkte upp på vår lilla väg hemmavid. Jag kämpade för att låta bli men det gick inte. Måste skaffa en helikopter!

Klart slut för nu är det lunch!

…….och innehållsrik!

Igår tog Linus och jag en tur till metropolen Örkelljunga för att inhandla spear ribs och pulled pork på Coop. De hade nämligen ett vansinnigt bra pris på dessa varor för medlemmar och det gäller ju att fylla på förråden så de inte sinar fullständigt. Själva shoppingen gick bra, Linus åkte i en bilvagn som jag tappert puttade genom hela affären. När vi kom till kassan tog det en mindre evighet då kassörskan var tvungen att springa iväg för att hitta pris på en ost. Linus började helt klart tröttna men satt tappert kvar i bilen. Han kunde inte få av sig bilbältet så han hade egentligen inget annat val än att bli kvar på plats så att säga.

Vi tog oss ut till bilen med varorna och gick tillbaka in i affären för att lämna bilvagnen på sin plats. Det är då Linus drabbades av det stora trotset på allmän plats för första gången. Intressant upplevelse må jag säga.

Vi kom precis ut ur affären när han får för sig att han absolut måste bäras. Och det är här konflikten tar sin början då jag anser att han absolut INTE behöver bäras. Han lägger sig på marken och jag sätter mig intill och frågar vad han pysslar med. Linus skriker och gapar och jag väntar och väntar och väntar….

Linus reser sig upp och stapplar in i affären igen, de har en ganska stor entréhall och där blir han sittande på golvet SKRIKANDES. Jag går efter men sätter mig på en bänk istället. Det passerar massor av folk och några säger att det är ovanligt med en mamma som har tid att ta sig igenom barnens trots. De är lite impade av mitt lugn och att jag inte tar ungen under armen och släpar ut honom till bilen. Plötsligt vill Linus åka leksaksbilen, klättrar upp i den och börjar skrika efter en peng. Funkar inte det heller.

I det här läget är det helt meningslöst att försöka avleda honom, först måste han ta sig igenom sitt skrikande. När han lugnar sig något lyfter jag upp honom i famnen och håller om honom så där hårt och tryggt som vi mammor och pappor är så bra på. Han skriker lite till men ganska snart kan vi börja prata om bilar, gula bilar och om hur många poäng han egentligen har eftersom han samlar på gula bilar. Som ett under passerar en gul bil affären och Linus jublar och inser att han har tio gula bilar. Sen pratar vi lite om Fixa som sitter hemma och väntar på oss. Och så pratar vi om farmor som snart kommer ner och hälsar på. Linus älskar farmor och ringer ofta till henne, ibland är hon inte hemma och kan inte svara vilket Linus tycker är dåligt. Vi hinner faktiskt avhandla hur mycket hushållspapper det går åt när Mika spiller juice på bordet också. Sen tar vi varandra i hand och går till bilen, jag lyfter upp Linus i bilstolen och då kramar han om mig och säger: -Jag älskar dig mamma. Och så får jag en stor puss rakt på munnen och en klapp på kinden. Det är härligt att vara mamma, en utmaning många gånger men alldeles underbart för det mesta.

Idag åkte Linus, Fixa och jag till stora blå havet. Det heter så i vår familj, stora blå havet, för det bestämde Emil när han var riktigt, riktigt liten. Antingen åker man till ett litet hav, en sjö alltså eller så åker man till stora blå havet. Halt var det men vi halkade ner till havet och där var det ju helt underbart i solen. Ja ni läste rätt, solen har varit på besök både igår och idag.

Linus hittade en snäcka och tryckte den mot sitt öra: – Mamma, jag hör havet!

Sen övergav han snäckan en stund för att hitta fler, ännu finare. Det var ju helt magiskt vackert vid havet, blåste inte mycket alls och så soligt. Vi bara njöt allihopa.

 

Sen hittade Linus en annan snäcka: -Mamma, jag hör en grävskopa!

Det arbetade en långarmad grävskopa på stranden eller i vattnet rättare sagt. Det är väl sanden som stormen svepte ner i havet som ska upp igen tror jag.

Fixa tyckte att det var härligt att låta tassarna känna på sanden, hon grävde och luktade och luktade och luktade. Hon strosade runt och skällde när de kom någon stackars människa gående. Men det går bra att kalla på henne och få hennes uppmärksamhet. Vi mötte på en jättetrevlig man som tyckte Fixa var så duktig, han hade haft egna hundar tidigare men nu var han pensionär och de vet vi väl alla hur upptagna de är med golf och resor så någon ny hund hade det inte blivit. Han gick förbi oss ett par gånger så jag kunde träna Fixa och till sist fick hon hälsa på honom också. Underbart att träffa sådana hjälpsamma människor, de finns faktiskt där ute, men det krävs lite tur för att träffa på dem tror jag.

 

Sen bar det av hemåt till de andra hundarna som inte fått föja med. De var minsann lite sura men det är ingen hit att ha med sig Ajax och Danka som ska jaga som galningar medan jag ska försöka lära Fixa lite hyft. Nej de får följa med en annan gång. Så får det bli.

/Susan

Fixas funderingar!

Äntligen tillbaka. Vet ni hur lite datatid jag har?! Toklite. Antingen är datorn upptagen eller så gör vi något annat.

Först vill jag berätta att jag är helt frisk, mitt ben är helt läkt och det gör inte ont alls. Matte är fortfarande lite kinkig när hon släpper mig lös. Så fort jag springer för fort håller hon för ansiktet och skriker. Ganska kontraproduktivt för då springer jag bara fortare. När jag sprang ner för en backe, ut på en sten och kastade mig ut i luften för att landa en halvmeter ner på Skåneleden höll hon på och dö. Svimmade gjorde hon i allafall, minst. Men jag sa bara aj och sen sprang jag vidare. Aj sa jag bara för jag råkade bita mig lite i tungan, benet gjorde inte ont alls men det var nog det matte trodde.

När jag var som allra sjukast, nästan döende, inte helt men nästan och det kan vara illa nog om man är en Pumiprinsessa. Hur kul tror ni det är med ett gipsat ben? Man har ju ingen Prinsesshållning precis utan rör sig mer som en trebent hundpensionär. Mardrömslikt.

Men när jag då var som allra sjukast fick jag ett stort paket! Det stod på det att det var till mig från min Pumisyrra Edda, den bästa syrran man kan ha. Matte fick hjälpa mig att öppna paketet för jag var så svag och vet ni vad som fanns där i? Nej det kan ni ju inte veta men jag ska ju berätta det nu så håll i er. EN ORANGE GUMMI FLODHÄST!!! som pep! Jag bad matte tacka syrran och hennes matte som säkerligen hjälpt till lite med det praktiska men än en gång vill jag säga TACK SYS du är den bästa! Snart måste vi träffas och leka. Jag har jättemycket snö här så du är välkommen när du vill eller så kan jag tvinga min matte att skjutsa mig hem till dig.

Sen har ju livet gått vidare, jag kom upp ur sjukträsket och det däringa tunga, obekväma gipset plockades bort och byttes ut mot ett bandage som sedan togs bort och benet var befriat  igen. Härlig känsla, i början gick jag lite försiktigt man vill ju inte bryta sig igen.

Istället för att fara runt som en galning fick jag ägna mig åt viktiga arbetsuppgifter av den lite lugnare kvalisorten.

Ibland kommer det en liten trollunge och lägger sig i storkorgen och då gäller det att han inte fryser. Det är alltså min uppgift att hålla ungen varm annars kan han ju frysa ihjäl tänker jag. Han heter Linus och är tre år gammal, en snäll och ganska busig kille. Vi gör mycket roliga saker ihop, tränar och leker. Men det är jag som bestämmer, eller kanske inte. Mysigt har vi i allafall. Fast för det mesta sover han i sin egen säng och där får jag inte vara på natten. Jag sover ju i min valphage eller gjorde rättare sagt. Russllarna har alltid fått sova i storkorgen, varje natt, djupt inbäddade under duntäckena. Jättemysigt. Matte och husse sover också i storkorgen och så småningom fick jag komma upp och sova en stund där på kvällen innan jag hamnade i valphagen. Men en kväll somnade matte innan hon förpassat mig till valphagen och va skönt det var att sova hela långa natten i storkorgen. En dröm.

Nu försöker inte russinbullarna äta upp mig heller om jag råkar lägga mig på någon av dem. En viktig regler hade de dock och det är att de sover under duntäcken och jag ovanpå. Inte mig emog. Har ni försökt sova under ett duntäcke med huvudet? Man får ingen luft! Efter max tre minuter dör man av syrebrist. Det är nog därför russinbullar blir så gamla för de lever liksom bara halva dygn, på nätterna stängs alla vitala funktioner ner förutom att hjärtat slår då antar jag. Men andas kan de inte göra, det är jag helt säker på.

Jag har börjat på kurs eller en livslång utbildnig som matte kallar det. Som om jag skulle behöva utbilda mig ett helt liv. Jag är ju en klok och väldigt duktig Pumiprinsessa så jag misstänker att det räcker med ett par träffar så kan jag allt jag behöver.
I vilket fall som helst åkte vi till Lotushallen vilket tog en evighet för mig som fortfarande mår lite illa när jag åker bil, tänk om vi hade en egen helikopter istället, vilken dröm. Väl där visade det sig att vi var tre stycken idag, nästa gång tillkommer två till, och vi fick visa vad vi kunde. Mycket prat var det också, hon som ska lära våra mattar allt de behöver kunna, Mona Kjernholm, var väldigt noga och pedagogisk. Vi fick nosdutta på handen, jättelätt, locket, jättelätt, kontaktövningar, jättelätt, svänga runt en pinne, hoppsan det hade visst min matte missat men det funkade ganska bra ändå. Till sist skulle vi komma på inkallning, hur svårt kan det vara? Då visade det sig att Mona lagt ut en jättehund, typ mitt ivägen! Hur tänkte hon där? Han var så stor, hette tydligen Marwin och var en bordercollie, som om det gjorde någon skillnad om man skulle råka bli uppäten. Kan ju kvitta vems mage man hamnar i då tänker jag. I vilket fall som helst så höll en människa i mig och sen gick matte och då tänkte jag springa till henne men det tänkte minsann inte människan som höll i mig. Nej här fick man inte slita och dra för att komma till matte utan det skulle sittas stilla och lugnt innan man fick klartecken att komma. Ingen vidare startträning inför kommande race inte.

Roligt hade jag i allfall men matte tog inga kort, hon bara antecknade en massa och det blir ju inte så roligt att visa på bild. Kameran var ju med men hon verkade totalt ofokuserad och allmänt förvirrad. Fast jag gillar henne ändå, jättemycket.

Danka och jag leker ganska mycket nu, äntligen har russintanten tinat upp så vi kan ha dragkamp om min apa. Jag brukar bjuda in henne till min skattkammare under köksbordet. Där samlar jag allt som jag får tag på som bestick, strumpor av alla storlekar och färger, tv-kontroller, leksaker, skor. You name it och jag har det i min skattgömma kan man säga.

Igår fick jag besök av min bästa vän. Fast det visste jag ju inte då eftersom vi aldrig träffats tidigare. Matte har varit tämligen restriktiv med hundlek för min del men nu har hon slappnat av lite och då blir det lek till tusen. Tyckte dock att matte höll sig ganska lugn, duktigt.

Liv heter min nya bästis och hon är en Berger och bor inte jättelångt ifrån mig så vi ska få leka fler gånger framöver säger matte. Vi hade verkligen jättekul. Hon är lite mindre än mig, som har perfekt storlek, men så är hon bara en bebis också till skillnad från mig som är nära på vuxen vilken vecka som helst kan man säga.

Vi turades om att anfall varandra och sen sprang vi fort i snön som är jättedjup på honungsberget. Bra träning säger matte som ser så konstiga saker som träning i vår roliga lek.

För övrigt är livet väldigt bra. Russllarna retar mig fortfarande för att jag inte kan äta som hund, de tycker jag är petiga och allmänt galen som plockar i maten och inte kastar i mig den. Som om det vore normalt, russinbullarna smakar inte på maten och jag misstänker att de inte ens tuggar den faktiskt. Äckligt. Jag är ändå en Pumiprinsessa och ingen Pumislyngel.

Jo den där kursen ska göra mig till en elitlydnadshund säger matte, fast då måste vi träna en del också. Spännande, Alfred akta dig för snart kommer jag och utmanar dig på lydnadsplanerna. Ser du en blixt så bli inte rädd, det är bra lilla jag.

/Klart slut från Fixa

Bowlingutmaningen!

Inget är som jultider när vardagen är långt borta och man har tid att träffa sina vänner. Vi hade länge pratat med Nina och Jocke om att vi skulle åka och bowla men liksom aldrig kommit till skott. Men plötsligt bestämde vi oss bara och vips bokade vi banor och sen iväg.

Tre banor bokade så vi delade upp oss i tre lag. Ett tjejlag med Nina, mig och Mika, killarna fick dela upp sig i två lag med Sigge, Emil och Theo i ett lag och Jocke, Anders, Linus och Ville i det andra.

Det började lite sådär för Linus blev så besviken när han insåg att det inte fanns några skor som passade honom. Hans fötter var för små så det blev till att bowla i strumplästen.

Mika hade en fantastisk teknik, utan tvekan tog hon sitt klot, gjorde djupa knäböj och hystade iväg det. Sakta, sakta rullade klotet fram över banan och slog faktiskt ner flera käglor. Ett par gånger stannade klotet på banan så personalen fick komma och knuffa lite fart på det. Det gjorde inget tyckte Mika som efter varje gång hon fått iväg klotet gjorde små skutt av lycka. Bowling är verkligen kul. Fast jag kom nog nästan sist, grindarna åkte alltid ner när de var min tur och så skulle jag ju hjälpa Sigge och Mika och…. Ja koncentrationen var väl inte riktigt på mitt spel men vad gör det, kul hade vi allihopa.

 

 

 

Emil var jätteduktig, kanske inte så konstigt eftersom han varit där på kalas två gånger. Med rejäl säkerhet hystade han iväg kloten och fick ner massor med käglor. Han vann i sitt lag och kom tvåa totalt.

Sigge, våran blyga viol, var till en början något stel och kanske lite nervös. Fast det släppte ganska snart.

Det räckte med att jag stod bredvid honom när det var hans tur så fixade han själva spelandet själv. Käglorna föll ner och han var helt nöjd med sin insats.

Nina var jätteduktig och Theo med. Jocke hjäpte Ville och han fick också ner sina käglor och tyckte nog tidvis att bowling var en ganska rolig aktivitet.

 

 

 

Anders hade väl en hel del problem kan man lugnt säga. Inte med sitt eget spel det fungerade väl ganska bra däremot är det ju en utmaning att lära en 3-åring bowlingens konster. Linus kan nämligen allt så han såg ju ingen anledning till att Anders skulle hjälpa honom att hålla i klotet eller att få iväg det. Sen att klotet var så tungt att Linus knappt orkade bära det själv är ju en helt annan sak. Linus var väldigt bestämt när det gällde vilket klot han skulle använda så han väntade tappert på att det skulle komma tillbaka. Kul hade han lillemannen även om han inte hade några skor på fötterna.

När alla spel var avklarade drog vi hem till och kalasade på Tacos, betydligt billigare än att äta på plats och mycket trevligare.

/Susan

Juldagensfika, middag och mys.

Det blir ju alltid så mycket julmat över och för att slippa äta det i flera veckor hade vi redan innan jul bestämt att Ulyana, Christian och Emilie skulle komma över på restmiddag i form av knytkalas. Barnen var jätteglada att träffas och nu fanns det ju många fina julklappar att leka med också vilket inte försämrade läget.

Vi startade hårt med fika och julgodis. Barnen är inte några direkta godisgrisar utan här få nog vi vuxna erkänna att vi formligen tryckte i oss godsaker. Dock med gott samvete och njöt gjorde vi också.

Härliga samtal och lite planering av sommaren som kommer avslutas, precis som i somras, med ett besök på Legoland. Redan när vi for därifrån ville vi tillbaka och stackars Sigge grät halva vägen hem. Så det får bli Legoland igen, det blir till att börja spara pengar redan nu. Kungen ska med och så stannar vi en vecka så vi hinner med Zoo och Lalandia också. Sen är det ju bra att ha något att längta efter och så har man alltid en bra ursäkt när barnen vill ha (onödiga) saker så kan man säga att det är bättre att spara pengarna till vår resa till Legoland. Ärligt talat så stämmer det ju in på oss vuxna också, man får tänka två gånger innan man spenderar några pengar.

 

 

Barnen skulle absolut släpa in lilla bordet och sitta framför tvn och äta. Obekvämt? Ja visst men det kan det vara värt för det var en tecknad film som alla ville se. Fast när maten var uppäten var filmen inte så intressant längre för barnen försvann in på rummet och lekte i stället.

Ingen snö än så länge, regnet duggar ner och det är grått ute. Både positivt och negativt. Positivt för det går bra att springa utan att halka och bryta några ben. Negativ är att både barn och hundar drar in så mycket grus och så är det ganska trist med en jämngrå, tung himmel för jämnan. Men det kommer bättre tider, det kommer komma snö!

/Susan

Och sen kom julen!

Jul, jul härliga jul! Inte ens bristen på snö kunde dämpa julstämningen. Vi började morgon hemma med paketöppning vilket är en förutsättning för att vi ska klara dagen med alla våra sinnen i behåll. Det är väl mest jag som är paketgalen får jag nog erkänna, barnen är relativt behärskade medan Anders har en självbehärskning som är värd att avundas.

Eftersom Anders sålde Ricke-Picke bilen till skroten (vilket jag ALDRIG kommer glömma!) så såg jag till att tomten gav barnen ett Wii U spel och Disney infinty. Glada blev de och spelade gjorde vi länge, länge och kul hade vi. Ett kortare avbrott för lunch och ombyte till finkläder gjorde vi innan spelandet fortsatte.

15.00 satt vi bänkade framför tv:n och njöt av Kalle och hans vänner. Spelar nog ingen roll hur gammal jag blir för Kalle vill jag nog ändå se en stund. Resten av kvällen tillbringade vi, som alltid, hos Nettan och Bertil. Gammelmorfar Erik var också med, kanske lite tröttare än vanlig men fortfarande med i diskussionerna även om kroppen är trött och inte helt sammarbetsvillig.

 

Mat, mat och mera mat blev det. Gott men mycket. De små barnamagarna mättades snabbt och sen började den stora väntan på tomten. Vi väntade och tjafsade och väntade och tjafsade och väntade och när tjafset äntligen var ändat skymtade vi tomten långt, långt borta i regnet som föll.

 

Tomten var ovanligt tystlåten, antagligen var han ganska utmattad efter att ha delat ut så många julklappar. Tänk vilket arbetsbörda han måste avverka på en enda dag. Tufft och inget joggg jag skulle vilja ta över.

 

 

 

Barnen är inte så hysteriska när de öppnar paketen faktiskt. Alla sitter koncentrerade med sin hög och sen kryper de runt på golvet och kollar in de andras klappar. Jag tror att tomten lyckades i år igen, alla verkade väldigt nöjda.

 

 

 

 

 

 

Linus hade, dagen till ära, klätt upp sig i sina finaste kläder som han själv inhandlat på Polarn och Pyret. Det är ju gult som gäller och märkligt nog finns det inte så jättestort utbud vad det gäller gula kläder. Men han föll som en fura för denna stass och jag fick hala upp plånboken och betala kalaset.

Nöjd med klädseln och nöjd med paketen.

 

 

 

 

Tomten har nog lättast att komma på julklappar till Sigge för handlar det bara om kök eller camping så är det helt rätt. I år fick han en husbil och den var väldigt populär.

 

 

 

Hela gänget samlat med tomten i centrum precis som det ska vara på julafton!

För att ingen skulle gå hem hungrig, vilket är helt osannolik att det skulle hända efter den julmiddagen, spädde vi på med lite Ris a la malta med saftsås. Mums, kan inte annat än gilla det men man orkar inte mycket.

 

 

 

 

 

Något som aldrig blir tråkigt är att leka vilket liksom ingår i julaftonsprogrammet. I år fick barnen Twister av Nettan m familj och alla var ju tvugna att delta. Dennis, Jennifer och Joanna utkämpade en syskonkamp medan Tim hjälpte Sigge att snurra på pilen och tala om vilken hand eller fot som skulle flyttas till vilken prick. De kämpade tappert alla tre men om jag inte minns fel var det Joanna som gick segrande ur kampen.

 

En nackdel i det här spelet är att vara kort, samtidigt som det kan vara en fördel. Nettan och Mika tävlade länge och hamnade i de konstigaste ställningarna där ingen trodde att de skulle stå kvar. Men de var envisa bägge två och ingen ville ge upp men till slut drog Mika det kortaste strået då hennes ben var för korta för att nå fram till rätt prick. Bra kämpat bägge två!

Med fyra trötta men glada barn återvände vi hem. Den längsta tiden tar att packa in alla barn och paket i bilen, själva resan hem tar max tre minuter. Väl hemma landade barnen ganska snabbt i säng och tystnaden spred sig över huset, vilket går ganska fort eftersom det är så litet, huset alltså.

Vid den här tidpunkten infaller dagens tredje och sista julklappsutdelning. Bara Anders, jag och hundarna som delar på paket, dricker glögg (inte hundarna) och njuter av stunden.

 

Russllarna tyckte att Fixa var ganska usel på att öppna paket så de tog över föreställningen fullständigt och öppnade alla paketen. Själv tycker jag att Fixa var duktig för hon försökte ju i allafall, det var ju första julen för hennes del och hon kommer säkerligen bli en suverän paketöppnare framöver. Det var Mika, Linus och jag som hade handlat julklappar till hundarna för vi insåg ju att tomten hade fullt upp med klappar till alla barnen.

 

 

Jag fick flera fina julklappar så jag måste, trots allt, varit ganska snäll under året som gått.

Nu längtar jag bara efter SNÖ!

/Susan