Emil – en fotograf med känsla för det lilla

Emil har fastnat i fotografträsket efter sin fotodebut under hundutställningen i Tvååker. Då presterade han över 800 bilder på ett par timmar. Det var hundar av alla raser, sina syskon och till och med jag fastnade på ett par kort. Nu ser man honom allt som oftast spankulera runt i omgivningarna med min kamera i högsta hugg. Han får med det mesta på bild men favoritobjekten är nog ändå små och stora vilda djur, hundarna och hönsen.

 

 

Hallonen börjar bli gula, vi har faktiskt bara gula hallon för de är godast och väldigt vackra.

 

 

 

 

 

Vårt fina tuppgäng eller i allafall en del av dem. Av våra åtta kycklingar blev det sex tuppar och två hönor, hm, det kommer inte bli något överflöd av ägg om man säger så. Och idag blev de bara sju då Danka hoppade ut genom fönstret och tryckte in truten genom kompostgallret och fick tag på vår finaste höna. Väldigt skadad blev hon så jag hade inget annat val än att ta fram yxan och avsluta hönans liv. Så nu har vi bara en höna, suck.

 

 

 

Emil har ställt upp en del av dino-gänget, läskiga varelser.

 

 

 

 

 

 

Sköldis som går under namnet Blåis är en lugnare typ, helt ofarlig.

 

 

 

 

 

 

Över till mindre djur, fortfarande i kategorin ofarliga, en husfluga i fönstret.

 

 

 

 

 

 

Och så en annan insekt som varken jag eller Emil vet namnet på.

 

 

 

 

 

 

Vackra blommor, vackra små djur.

 

 

 

 

 

 

Vackert, finns i vår trädgård.

 

 

 

 

 

 

Finast.

 

 

 

 

 

 

Bästa Border Collien Ove, sötast, snällast, knasigast och roligast.

 

 

 

 

 

Pumi-prinsessan, Show Ladyn, Fixa, den finaste.

 

 

 

 

 

 

Hönsgänget, i ursprungsupplagan, numera minus en.

 

 

 

 

 

Fotot på Titanic har Emil tagit från en bild i tidningen. Han var jättenöjd med bilden som ser ”riktig” ut. Titanic är hett just nu i Emils liv, vi har sett filmen tillsammans hela familjen och Emil kunde en hel del av storyn genom allt han läst. Han tittade intresserat och komenterade handlingen medan Sigge mest oroade sig för skådespelarna. Han undrade varför de ville vara med i filmen då de frös ihjäl på slutet och inte kunde få ut sin lön. Tja, det kan man ju undra. Barn är underhållande och man lär sig ständigt en massa saker när man tillbringar tid med dem.

Over and out.

/Susan

 

 

 

Tvååker – hundutställning för hela slanten del 2

En härlig lördagmorgon blev det, ingen större stress för min del. Sigge var bjuden på kalas på Busfabriken i Helsingborg så Anders såg fram emot en dag där tillsammans med de andra barnen. Strålande väder, inga regnmoln i sikte, glada och pigga hundar, förutsättningarna kunde inte bli bättre.

Packade bilen, vilket gick väldigt fort eftersom det mesta låg kvar sen gårdagen. Matsäck för en person gick ju också fort att fixa, rena kläder på kroppen, rastade hundar och så bar det iväg mot hundutställningen i Tvååker. När jag körde upp på motorvägen vid Mellby slogs jag av den stora saknaden. Jag var ju helt ensam, ingen att prata med och plötsligt saknade jag barnen och Anders så gräsligt så tårarna trängdes i ögonen. Tokigt, jag vet. Det är skönt att vara iväg på egen hand men det är härligt att ha hela flocken med också. Jag hämtade mig snabbt och beslöt mig för att njuta av dagen, resten av familjen, åtminstone barnen, njöt nog i fulla drag på Busfabriken.

Halv tolv var jag framme, parkerade och packade ut alla grejer. Det är inte klokt vad grejer man måste ha med sig på en hundutställning. Hundburar, måste byta ut stålburen mot en till tygbur, matsäck, filtar, en solstol, paraply mot solen, papper på hundarna, grejer, hundgodis, utställningskoppen, extra skor till matte m.m, m.m. En snabb saknad efter barnen infann sig igen för igår hjälptes vi åt med allt och nu fick jag rodda allt på egen hand. Det gick ju det med men det är ju som sagt vad mycket att hålla reda på.

Jag styrde kosan mot ring 2 där dagens bedömning skulle ske. Loke, Hrapp och Malte var redan på plats så jag packade upp alla våra grejer och installerade hundarna. Det visade sig att ringsekreteraren var en riktigt ilsken äldre tant som domderade med järnhand och klagade högljutt om någon var det minsta sen i ringen. Snabbt bestämde vi oss för att omvända henne genom att vara på plats i god tid och med rätt hundar.

 

Först ut i ringen var Hrapp, Fixas bror, och han gjorde riktigt bra ifrån sig. Visserligen skuttade han lite väl vilt när de skulle springa sitt varv men domaren var juste och lät honom springa ett varv till. Och det lönade sig för han placerades som etta med Excellent och ck.

Dagens domare hette Olga och hon kom från Slovenien. En ytterst elegant och sympatisk kvinna. När hon bedömt hunden satte hon sig i domartältet och så höll hon upp en tumme till utställaren om hon var nöjd. Glimten i ögat hade hon även om hon uppförde sig väldigt strikt domarmässigt.

Till skillnad från gårdagens domare Jane från Irland som också var otroligt sympatisk och duktig. Men det tog ett bra tag, när hon bedömde raserna före oss, innan jag begrep att det var hon som var domare. Hon var liksom inte uppklädd som en domare utan hade en mer avslappnad stil kan man väl säga, fin men avslappnad. Kanske berodde det på hennes efternamn som var Lawless, att hon liksom inte riktigt behövd följa klädkoden för domare. Bra var hon i alla fall och det är ju ändå det viktigaste.

 

Tillbaka till juniorklassen för hanar där Loke, ännu en av Fixas fina bröder, fick excellent och han skötte sig utmärkt även han. Tre i klassen kom han och fick riktigt fin kritik.

Malte gick in i öppen klass och där regerande han och sen var det veteranens tur och sen, sen skulle bästa hane utses.

Spännande värre. Malte visade sig som den kung han är och Hrapp steppade upp och visade sig från sin bästa sida. Man kan inte annat än imponeras av dessa fina pumikillar.

De sprang runt och fram och tillbaka, domaren begrundade dem mycket noga innan hon äntligen bestämde sig. Malte vann! Tvåa kom Hrapp och han fick sitt första cert! Fattar ni?! Brorsan Hrapp fick ett cert! Imponerande.

 

Här springer Maria med fina, fina Malte som heter Skallabackens Valentino i stamtavlan och är Fixas morbror.

Ringsekreteraren hade mjuknat och funnit ett väldigt trevligt humör eftersom hanarna minsann stod i ringen innan hon ens hunnit ropa in dem. Hon utbrast: – vilka fina hundar och alla är på plats! Härligt. Men hon klantade sig lite för hon glömde bort att ropa in veteranhanen som skulle bedömas innan bästa hane så hon fick skicka ut grabbarna och ta in pensionären. Alla kan göra fel och hon skrattade bort saken och bestämde sig för att behålla sitt goda humör.

Sen var det då dags för tjejerna att änta ringen. Eller tjejer och tjejer, Edda var inte anmäld för hon hade planerat att chilla på hemmaplan så Fixa fick gå in i ringen i ensam majestät med mig i snöret.

Pirrigt? Ja lite men det försvann så fort domaren bad mig ta upp Fixa på bordet, då var det bara roligt och inte läskigt alls. Tror jag börjar vänja mig lite, lite grann.

 

Fixa gillar att visa upp sig så hon skötte sig utmärkt och jag måste nog säga att även jag var ganska bra. Jag minns när jag och Dumle (vår Tollare som inte finns med oss längre) var hos uppfödarna, Canagolds,  och skulle lära oss visning av hund. Lillebror Johan, som var juniorhandlerproffs, stod för utbildningen och när jag och Dumle gjort vårt allra bästa i över en timme sa han att det nog var bäst att han visade hunden framöver. Och så blev det, jag hade ju inte riktigt något intresse för utställning på den tiden och det var ju ruskigt bekvämt att lämna över Dumle till uppfödarna och så tog de med honom och ställde ut tvärs och kors över hela landet. Bra gick det för honom också, riktigt bra vilket inte var så konstigt när han var så fin och hade så bra handlers.

Domaren gillade Fixa och gav henne Excellent och ck vilket, jag nu verkligen lärt mig, innebar att hon skulle få komma in i ringen igen och tävla om den prestigefyllda titeln Bästa tik.

 

Motståndet var det inget fel på idag heller. Skallabackens Lara, som igår slog Fixa och fick Certet, och den nordiska utställningschampinonen som var veteran.

Vi sprang runt, fram och tillbaka och så stod vi snyggt och inväntade domarens dom. Spännande. Jag var helt säker på att Lara skulle vinna och hoppades att Fixa skulle bli två.

Men så tänkte inte domare som placerade Fixa på första plats och gav henne sitt första Cert! Hurra! Vilken härlig känsla det var och så roligt för Fixa som skött sig så bra och som alltid visar sig från sin bästa sida.

Lite snopet för Marie som framöver kommer få klämma in ytterligare någon utställning bland alla agilitytävlingar för att knipa sitt sista cert för att bli utställningschampion. Men jag misstänker att det inte kommer ta speciellt lång tid.

Har man då blivit bästa tik (känn hur det låter, härligt, härligt, jättehärligt) så får man ge sig in i ringen igen tillsammans med bästa hanen för att domaren ska utse Bäst i Rasen, Bir. Hör ni så vant jag slänger mig med alla förkortningar och klassnamn som om jag vet precis hur det hela går till. Det är ju tyvärr inte hela sanningen men som tur är har jag ju den härliga Pumi-familjen som vänligt men bestämt upplyser mig om när jag ska in i ringen och vad som förväntas av mig och de förklarar även vad vi får för pris och vad det innebär. Snart, snart kan jag nog få kläm på det hela.

 

Bästa Malte och Fixa visade sig riktigt bra bägge två men det var ingen tvekan när domaren sträckte fram rosetten bäst i rasen till Malte. Så Fixa blev Bim, bäst i motsatt kön. Imponerande! Jag är alla fall imponerad och väldigt, väldigt stolt över min lilla Pumiprinsessa. Hon är den finaste av alla och jag älskar henne otroligt mycket.

Men det var inte färdigt med det utan vi skulle in i ringen för uppfödarklassen också. Idag var det Malte, Hrapp, Lara och Fixa som fick äran att representera Skallabackens kennel och de gjorde de bra. Domaren gav dem Excellent och Hp, fint som snus skulle jag säga.

Idag var planen att visa gänget i finalgänget men vi hade nog varit lite oklara med det för Marie hade missat det och hade andra planer. Så det blev inga vänstervarv i finalringen idag heller vilket var tråkigt, synd och alldeles förskräckligt eländigt. Till nästa utställning får vi nog göra upp innan om vi ska in i finalen eller ej så alla är med på noterna.

 

Så här fina var uppfödargänget, från vänster Malte, Hrapp, Lara och Fixa.

Vi pustade ut, köpte mat som vi åt tillsammans med resten av Pumi-familjen, trevligt. Glada var vi och bestämde att vi skulle stanna för att heja på Maria och Malte när de skulle in i gruppfinalen.

Men innan dess var det dags för lite shopping. Idag köpte jag en fin sax, Linda hjälpte mig och sa vilken jag skulle ha. Och tro nu inte att jag tänker börja klippa Fixa själv för det tänker jag verkligen inte göra. Det gör Inger Bjärnhag så bra så det räcker och blir över. Däremot kan jag tänka mig att putsa lite på henne då och då, klippa väldigt lite, bara ibland och absolut inte inför en utställning.

Malte var trött av värmen och dagens övningar när han skulle in i finalringen men visade sig ändå jättebra, vilken fantastisk hund! Domaren valde ut sex hundar från ett jättestort gäng och Malte gick vidare. Vi hurrade och hejade men det räckte inte riktigt ända fram. BIG-5:a blev han och det är vi stolta över allihopa. Grattis Malte och Maria! I finalringen, precis framför Maria och Malte, travade Siri med matte Emma. Grattis till BIR-titeln! Siri är min favorit Schapendoes, en jättefin och trevlig tik så domaren valde helt rätt tycker jag. Tyvärr gick hon inte vidare i gruppfinalen men hon fick komma in i finalringen och visa upp sig.

 

Fixas kritik. Inte så många rader men oj vilken fin kritik. Och det är ju som bekant inte antalet ord som räknas utan innebörden. Domaren tyckte att Fixa var en superfin hund och Fixa var nöjd med kritiken även om det inte stod Show Lady någonstans. Kanske kan de inte skriva det om de kommer från Slovakien?

Hemresan gick fint och det var bara lite tråkigt att skiljas från Pumi-familjen, vi ska ju träffas på kennelträffen om två veckor vilket kommer bli jättekul. Varmt i bilen, men vad gör det när rosetterna och den fina kritiken ligger i sätet intill. Hundarna sov djupt hela hemresan och märkte nog inte ens av värmen.

När jag kom hem hade Busfabriksgänget redan kommit hem. Sigge berättade exalterat om kalaset, om hamburgarna, om discorummet och om kompisarna. Till och med pappan hade haft det bra, fått gratis kaffe och haft trevligt sällskap av kalasbarnens övriga föräldrar.

En bra dag för alla med andra ord. Barnen var nyfikna och ville se alla Fixas rosetter vilket de naturligtvis fick. Nu hänger de i ljuskronan ovanför köksborde, kanske inte så praktiskt men väldigt synligt, mitt i centrum så att säga.

 

Här är rosettskörden, alla fina rosetter som man får och några som man får köpa. Men det blev inte så dyrt idag för den gröna pluppen på kritiklappen innebar att man fick en check värd 100 kr och den använde jag direkt då jag köpte rosetterna. Checkar i all ära men sånt kan jag inte hålla reda på, lika bra att utnyttja den direkt.

Kvällen till ära grillade Anders fantastiska kycklingspett som vi åt när barnen lagt sig. Ibland vill man ju bara ha lite tid för varandra och barnen klagade inte då de fick klippta pannkakor till middag.

/Susan

 

Ove – vår nyaste familjemedlem

Ibland blir livet inte riktigt som man tänkt sig, ibland blir det mycket bättre.

Caroline, Marlene och Danne som har EyeAm kennel fick en stor kull med Border Collievalpar. Närmare bestämt nio hanar och två tikar. Som vanligt är det mest efterfrågan på tikar så det tog ett tag innan hanarna hittade sina nya hem och någon finns nog kvar än tror jag. De visade bilder på kullen på sin hemsida och där kunde man se en liten luddig trefärgad hane som bara var så bedårande söt.

Men det var ju inte på något sätt så att vi skulle skaffa en Border Collie, ånej Fixa var ju relativt nyinflyttad och det kunde ju räcka. Den lilla hanvalpen var verkligen liten, mycket mindre än sina syskon och starten på livet var lite skakig. Han växte, åt och växte lite till, följde sin kurva men den låg långt under syskonens kurvor. Det bestämdes att han skulle få bli kvar på kenneln ifall allt inte stod rätt till med honom.

Carolin skulle fara till Skottland och jobba på en fårfarm när valparna flyttat hemifrån och hon kom på att vi kunde passa Ove (EyeAm Dover) medans hon var hemifrån. Sagt och gjort, Anders och jag kom överens om att den idén inte var så tokig så vi sa ja. Sen pratade jag och Carolin vidare och det blev väl mer eller mindre bestämt att Ove ska bo kvar här för vi kommer ju förälska oss i honom och vem vill slita honom ifrån en gråtande mamma och fyra gråtande barn? Vi var inte helt säkra på huruvida Anders skulle gråta eller ej så vi drog inte riktigt in honom i diskussionen om Oves framtida boende.

Så nu bor Ove här och han verkar trivas alldeles utmärkt. Ajax bryr sig inte om honom det minsta, han ser honom inte ens men är ändå snäll nog att hoppa över honom när de springer i skogen. Danka har tagit på sig en tung mammaroll och månar om Ove så hon blir alldeles svettig. Hennes största oro verkar vara att Fixa ska leka för hårt och skada honom så hon går mellan dem hela tiden och puttar hårt med nosen på Fixa. Tillrättavisar henne, hårt och bestämt, lite vänligt men om Fixa inte skulle lyda skulle hon bli slarvsylta.
Fixa älskar att vara storasyster, hon leker med Ove mest hela tiden. Busar och springer i skogen, bär pinnar, tuggar på samma tuggben och sover tätt ihop i soffan.

Ja han får ligga i soffan. Fixa fick inte det när hon var liten för det vet ju alla, åtminstone vi som jobbat som djursjukvårdare, att valpar alltid trillar ur soffan och bryter benet. Om de inte gör det då så tappar en mamma valpen och så bryter den benet. Men sen kan tydligen valpar bryta benet helt av sig själva genom att rulla nerför en skogsbacke. Allt handlar nog bara om tur eller otur så Ove får sova i soffan men barnen får inte bära på honom.

Ove är en liten stjärna, han klagar liksom inte utan gillar läget. Han sover snällt i sin valphage fastän resten av flocken sover i storkorgen. Hela nätter sover han, behöver inte ut och kissa i nattmörkret utan väntar snällt till morgonen. Så särdeles morgonpigg är han inte heller. När Anders stängde av ljudet på sin klocka försov vi oss. Ove med, han sov som en stock.

Ove rymmer inte men ibland försvinner han, helt spårlöst och alltid inomhus. När barnen eller jag ställer frågan: Var är Ove? gäller det att leta och vi har hittat honom på samma ställe varje gång. I skrubben. Han går in där när dörren är öppen och så stänger vi den och han ligger snällt och tyst kvar och väntar på att bli hittad.

Läraktig är han också den lilla busen. Han kommer när man kallar, han vet att han heter Ove, han kan locket, nostarget på handflatan, gå till fällen och lägga sig, gå in i buren, stiga upp med framtassarna på en burk och ligg. Träning är kul tycker Ove.

Nu sover han gott i soffan bredvid Ajax medan Danka och Fixa sover i den andra soffan. En härlig hundflock.

/Susan

Vardagen är fantastisk….

….men det är lätt att glömma att det är så.

Måndag och killarna ska upp tidigt för att hinna med alla morgonbestyr innan det är dags att gå till skolbussen kl. 7.20. Ibland kan jag klaga på att jag måste tjata och tjata på dem innan de tar sig upp ur sängarna, får i sig frukost, får på sig kläder, borstar tänder och tar på sig ytterkläderna. Men egentligen så har jag det väldigt bra, i det stora hela sköter killarna sig själv på morgonen. De tar själva fram kläder, oftast, och ser till att få dem på sig. De äter ordentligt, de hinner spela lite på datorn och paddan och de har aldrig missat skolbussen. Varför klaga liksom? Ibland vet man inte hur bra man har det.

Linus och Mika är alltid uppe samtidigt som killarna även om de inte behöver utan skulle kunna sova en stund till. Mika är nästan alltid pigg och glad när hon vaknar, skuttar upp och omfamnar livet med glädje. Linus är likadan, för det mesta. Sigge, som tappar tänder i massor just nu, är tjurigare, har svårt att lämna sängen och vill bara ha tomtegröt till frukost. Emil är också lite långsam upp ur sängen men sen får han allt gjort i tid till avgång.

Barnen börjar bli stora, de behöver inte lika mycket hjälp längre vilket innebär lite mer tid för oss föräldrar. Ibland är det lite läskigt hur fort tiden går men det är väl bara att hänga med antar jag. Svårt att bromsa tiden.

Förra veckan informerade Emil mig om att han skulle sova över hos sin flickvän Emilie på fredagen. Opps, här går det undan. Visst har de varit ihop länge, har till och med hunnit med en paus i sitt förhållande för att sen hitta tillbaka tillbaka till varandra, så det var väl läge för en översovning. Sagt och gjort, på fredagen kom Emilies mamma och hämtade Emil och sen hörde vi inte ett ljud förrän vi fick komma och hämta honom på lördagskvällen. Kul hade de haft och bägge två var väldigt nöjda. Gulliga barn.

I år fyller Anders 50 år, vilket han förtvivlat försöker förtränga, så barnen och jag håller på att förbereda själva presenterna. Någon stor fest blir det inte, det vill han inte ha och då får han slippa det men presenterna kommer han inte undan. Och vi har några riktigt, riktigt bra på gång men mer kan jag inte avslöja.

Emil har blivit inbjuden till ett flugfiskeläger på Hökensås i sommar. Han är några år för liten men en av ledarna på lägret känner Emil och vet att han klarar av det. Emil är i sjunde himlen och nu gäller det bara att samla in tillräckligt med pengar så han kan få åka. Det kostar en mindre förmögenhet men det ingår boende, mat, resor till sjöarna, all fiskeutrustning och sen får de ju lära sig flugfiska och binda flugor också. För att öka på den något ansträngda eknomin rensar jag farmors stuga och säljer massor av urvuxna barnkläder och cd-skivor på Blocket. Förhoppningsvis kommer det inbringa en del pengar till Emils läger.

Samtidigt som Emil är på sitt flugfiskeläger tänkte vi campa på Hökensås, vi drar med oss Kungen och så får vi alla fiska och njuta av naturen där uppe. Vi var ju på Hökensås förra sommaren, Sigge lärde sig cykla där, Emil och jag drog upp massor av stora fiskar, Linus for omkring på sin balanscykel och Mika försökte lära sig cykla utan stödhjul men ändrade sig sen och behöll dem på. Hundarna trivdes också där så det är en utmärkt plats för en familjesemester.

Fixa bara växer och växer på alla plan, hon är en underbar hund som nu verkligen fått en ordinarie plats i både hund- och människoflocken. Det är som om hon alltid bott här.

För oss som haft Jack Russell Terrier de senaste 14 åren så är det en häftig känsla att ha en hund som fortfarande inte rymt hemifrån fastän hon snart är 6 månader gammal. Jag har inte  en enda gång stått och sparkat på ett träd i ren ilska över att jag inte hängde med när jycken fick upp ett spår och drog iväg på förbjuden jakt. Det är skillnad på en jakthund och en vallhund.

Ibland när jag ropar på Fixa och inte ser henne beror det alltid på att hon står precis bakom mig tätt intill mina ben. Inte så långt borta alltså.

Hon älskar att träna och nu kan hon nosdutta både länge och med bra tryck, locket fungerar utmärkt, svänga runt en pinne åt bägge hållen sitter äntligen, gå och lägga sig på en filt och bli kvar där, sitt, sitt stanna kvar funkar bra, ligg och stå har jag inte satt kommando på än men det är inklickat, lägga hakan i min eller barnens handflata gör hon gärna, omvänt lockande fungerar bra, inkallning med ingång är påbörjat och det är inga problem, sätta framtassarna på burken går bra, ögonkontakt och tigga träning är hon bäst på. Hon har lärt sig massor och den 15/2 är det dags för vår andra träningsträff med valparna i Lotushallen med Mona Kjernholm. För övrigt älskar hon att springa runt som en galning i bokskogen med Ajax och Danka så jag nästan svimmar på kuppen. Men nu kan hon ju inte bryta benet igen tänker jag och försöker hålla mig lugn vilket inte är det lättaste.

Den 15:e februari kommer lilla Ove också, det ska bli så kul, vi bara toklängtar alla utom Anders tror jag. Ove är en liten Border Collie valp som ska bo hos oss…. Och söt är han, som gröt och jätteliten och trefärgad.

Nu ska Mika, Linus och jag påbörja vår städdag vilket verkligen behövs. Barnen tänker skura duschkabinen vilket innebär att de säkerligen skurar väldigt lite och leker desto mer. Jag får väl ta tag i resten är jag rädd.

/Susan

Världsmästare på besök!

Det var inte igår som jag träffade Jenny, nej jösses det var flera år sen. Men det innebär ju inte att jag inte vet vad hon pysslar med. Hon reser jorden runt och håller agilitykurser och tävlar med sina hundar. Hon är bäst, har ett individuellt Vm-guld i agility och är framgångsrik så det bara stänker om det.

Men för mig är hon en god vän och det spelar ingen som helst roll om hon är världsmästare eller ej.

Med sig hade hon, förutom fem underbara border collies, en helt ljuvlig Jack Russell valp. Signe var namnet på godbiten och vi föll pladask för henne. Det finns inget coolare, gulligare och lekfullare än en JR-valp.

Valpen ska Jennys mamma Eva få, hon har haft JR tidigare och precis varit tvungen att ta bort sin senaste så det är tomt nu. Som tur är har hon en handlingskraftig dotter som ser till att fylla på i JR-leden. Jag tror Eva kommer bli helt nöjd med Signe, det är en härlig liten jycke.

Vi bjöd Jenny på lunch, hon mumlade något om att hon hade lite ont om tid men det funkade inte, alla måste äta så enkelt är det. Sigge och Mika placerade Jenny vid bordet så hon satt bredvid båda två. Rättvist så det räcker och blir över.

Det var så roligt att träffas igen, nu får vi se till att det inte går flera år tills nästa gång.

/Susan