Fixas funderingar!

Jag hatar, avskyr och ogillar att åka bil. Det är så förnedrande för jag mår illa, blir åksjuk och hur jag än kämpar emot så bara måste jag kräkas. Det är så äckligt och jag vill bara dö där och då. Tänk om någon såg mig! Dreglig och kräkig. Usch hemska tanke. Matte är ju så gräsligt positiv och säger att de går över. Jag undrar det jag. Hon är ju jättegammal och jag vet, hon har sagt det själv, att hon vägrar sitta i baksätet för då kräks hon. Men hallå!!! Går över snart!?? Vilken verklighet lever hon i egentligen. Jag bara undrar.

Idag fick jag följa med till Stora Blå Havet, det heter så säger Linus för det har hans storebror Emil lärt honom. På vägen dit kräktes jag inte men jag mådde sjuk illa och dregglade som värsta St Bernhardshunden. Och det handlar om en hel del dräggel kan jag lova.

Väl på plats fick jag komma ut och dra in lite frisk luft i nosen, mådde genast mycket bättre.

Sanden var så härlig och luktade så gott. Jag nosade upp en massa spännande saker som jag faktiskt inte har en aning om vad de var för något. Linus var också med men han höll sig till snäckorna. Svammlade om att han hörde havet i dem och grävskopor. Jag har ju väldigt utvecklad hörsel så jag hörde både havet och grävskopan utan snäcka.

Jag grävde en jättegrop åt Danka för hon älskar alla former av hål i marken. Påstår att det bor djur där, små goda varelser. Själv har jag inte sett några små varelser och jag är inte så säker på att jag skulle vilja äta dem heller om jag nu fick syn på en.

Stora Blå Havet är ju som en gigantisk vattenskål kan man säga. Men hualigen vad äckligt vattnet var! Den vattenskålen borde diskas bums och vattnet bytas ut det var ju odrickbart! Kändes som om någon tappat saltkaret i det. Blä, på riktigt blä.

Vi var inte helt ensamma på stranden, det promenerade lite löst folk där också och jag skällde på dem. Men se det fick man visst inte göra utan då kallade matte in mig och så fick jag träna kontakt med henne. Hon börjar bli riktigt, riktigt bra på att hålla ögonkontakt nu men så har jag tränat henne ganska mycket också. Det kom en man som pratade med matte och gick förbi oss flera gånger för att jag skulle få träna på att uppföra mig som de tyckte att jag skulle uppföra mig. När han irrat runt en stund och de var nöjda med min insats satte han sig ner och så fick jag hälsa på honom. Han hade jätteroliga öron, fluffiga och flygiga precis som mina. Han sa att det inte var hans öron utan hans mössa. Vem bryr sig!? Han var ju urcool för han kunde ta av sig sina öron! De satt liksom fast i ett hår som var avtagbart. Hur häftigt som helst. Jag är impad av den gubben kan jag säga. Ta av öronen det är inget som jag kan inte.

Sen åkte vi hem i Silver Sara, vår stora bil heter så, och då kräktes jag precis när vi åkte upp på vår lilla väg hemmavid. Jag kämpade för att låta bli men det gick inte. Måste skaffa en helikopter!

Klart slut för nu är det lunch!

…….och innehållsrik!

Igår tog Linus och jag en tur till metropolen Örkelljunga för att inhandla spear ribs och pulled pork på Coop. De hade nämligen ett vansinnigt bra pris på dessa varor för medlemmar och det gäller ju att fylla på förråden så de inte sinar fullständigt. Själva shoppingen gick bra, Linus åkte i en bilvagn som jag tappert puttade genom hela affären. När vi kom till kassan tog det en mindre evighet då kassörskan var tvungen att springa iväg för att hitta pris på en ost. Linus började helt klart tröttna men satt tappert kvar i bilen. Han kunde inte få av sig bilbältet så han hade egentligen inget annat val än att bli kvar på plats så att säga.

Vi tog oss ut till bilen med varorna och gick tillbaka in i affären för att lämna bilvagnen på sin plats. Det är då Linus drabbades av det stora trotset på allmän plats för första gången. Intressant upplevelse må jag säga.

Vi kom precis ut ur affären när han får för sig att han absolut måste bäras. Och det är här konflikten tar sin början då jag anser att han absolut INTE behöver bäras. Han lägger sig på marken och jag sätter mig intill och frågar vad han pysslar med. Linus skriker och gapar och jag väntar och väntar och väntar….

Linus reser sig upp och stapplar in i affären igen, de har en ganska stor entréhall och där blir han sittande på golvet SKRIKANDES. Jag går efter men sätter mig på en bänk istället. Det passerar massor av folk och några säger att det är ovanligt med en mamma som har tid att ta sig igenom barnens trots. De är lite impade av mitt lugn och att jag inte tar ungen under armen och släpar ut honom till bilen. Plötsligt vill Linus åka leksaksbilen, klättrar upp i den och börjar skrika efter en peng. Funkar inte det heller.

I det här läget är det helt meningslöst att försöka avleda honom, först måste han ta sig igenom sitt skrikande. När han lugnar sig något lyfter jag upp honom i famnen och håller om honom så där hårt och tryggt som vi mammor och pappor är så bra på. Han skriker lite till men ganska snart kan vi börja prata om bilar, gula bilar och om hur många poäng han egentligen har eftersom han samlar på gula bilar. Som ett under passerar en gul bil affären och Linus jublar och inser att han har tio gula bilar. Sen pratar vi lite om Fixa som sitter hemma och väntar på oss. Och så pratar vi om farmor som snart kommer ner och hälsar på. Linus älskar farmor och ringer ofta till henne, ibland är hon inte hemma och kan inte svara vilket Linus tycker är dåligt. Vi hinner faktiskt avhandla hur mycket hushållspapper det går åt när Mika spiller juice på bordet också. Sen tar vi varandra i hand och går till bilen, jag lyfter upp Linus i bilstolen och då kramar han om mig och säger: -Jag älskar dig mamma. Och så får jag en stor puss rakt på munnen och en klapp på kinden. Det är härligt att vara mamma, en utmaning många gånger men alldeles underbart för det mesta.

Idag åkte Linus, Fixa och jag till stora blå havet. Det heter så i vår familj, stora blå havet, för det bestämde Emil när han var riktigt, riktigt liten. Antingen åker man till ett litet hav, en sjö alltså eller så åker man till stora blå havet. Halt var det men vi halkade ner till havet och där var det ju helt underbart i solen. Ja ni läste rätt, solen har varit på besök både igår och idag.

Linus hittade en snäcka och tryckte den mot sitt öra: – Mamma, jag hör havet!

Sen övergav han snäckan en stund för att hitta fler, ännu finare. Det var ju helt magiskt vackert vid havet, blåste inte mycket alls och så soligt. Vi bara njöt allihopa.

 

Sen hittade Linus en annan snäcka: -Mamma, jag hör en grävskopa!

Det arbetade en långarmad grävskopa på stranden eller i vattnet rättare sagt. Det är väl sanden som stormen svepte ner i havet som ska upp igen tror jag.

Fixa tyckte att det var härligt att låta tassarna känna på sanden, hon grävde och luktade och luktade och luktade. Hon strosade runt och skällde när de kom någon stackars människa gående. Men det går bra att kalla på henne och få hennes uppmärksamhet. Vi mötte på en jättetrevlig man som tyckte Fixa var så duktig, han hade haft egna hundar tidigare men nu var han pensionär och de vet vi väl alla hur upptagna de är med golf och resor så någon ny hund hade det inte blivit. Han gick förbi oss ett par gånger så jag kunde träna Fixa och till sist fick hon hälsa på honom också. Underbart att träffa sådana hjälpsamma människor, de finns faktiskt där ute, men det krävs lite tur för att träffa på dem tror jag.

 

Sen bar det av hemåt till de andra hundarna som inte fått föja med. De var minsann lite sura men det är ingen hit att ha med sig Ajax och Danka som ska jaga som galningar medan jag ska försöka lära Fixa lite hyft. Nej de får följa med en annan gång. Så får det bli.

/Susan