Nu är jag 50 med råge!

Jag älskar att fylla år, oavsett hur många de är faktiskt. Men att fylla 50 var nog ändå lite extra kul och jag fick nog det som jag önskar mig allra mest varje år: en födelsedagsvecka!

Det började med att Bosse, Nina, Alma och August anlände samtidigt som Jocke och Evelina. Huset blev plötsligt fullt (som om det inte alltid är det) av folk och liv. Jocke och Evelina stannade bara över natten men barnen var överlyckliga över att få träffa dem. Det är inte ofta kusinerna på min sida umgås om man säger så. Alma och August, också älskade kusiner, träffar vi något oftare faktiskt.

När farmor anlänt gjorde vi något vi pratat om länge, länge att vi skulle göra, vi for till Danmark. Vi tog med oss Jocke, Theo och Ville och så drog vi till Bakken allihopa. Vilken resa, vilken härlig dag och så kul alla hade.

Vi åt gott, vissa åkte helt galna attraktioner, vi andra höll oss till att skjuta prick, åka karusell och njuta av vädret som var soligt och varmt!

Alma, August, Mika och Sigge hängde med Nina och de åkte nog precis allting, hur läskigt det än var. Jag var glad att jag inte såg allt faktiskt.

En lång härlig dag blev det i grannlandet och vi var mycket nöjda när vi kom hem framåt kvällskvisten.

Dagen före min födelsedag skulle jag baka kanelbullar men Anders och jag skulle fara och handla först vilket tog ruskigt lång tid så bullarna fick bakas på em eller nästan framåt kvällen faktiskt. Vissa i sällskapet tyckte nog att jag var mer än lovligt galen som startade storbaket precis innan Jenny och hennes mamma Eva skulle komma för att äta middag med oss. Men så fick det bli och Jenny är ju en superassistent så hon penslade bullar för glatta livet. Att hjälpas åt är ju ändå det roligaste och så gillar jag ju när saker och ting inte är så organiserade och förutsägbara. Det blir liksom lite roligare då.

Snäppet senare blev det då äntligen middag. Vi mumsade i oss Emils lax som han drog upp på Hökensås och så en köpt lax som också smakade bra. Ja det va så gott så jag åt nog så magen höll på att spricka.

Sen gammalt så är det ju så att Jennys mamma Eva är ett fullblodsproffs när det gäller att stuva in massor av mat i ett minimalt kylskåp. Detta är något som vi ofta återkommer till och säger att nu borde Eva vara här när vi har storhandlat och ska få in allt i kylen. Ibland skickar vi till och med bilder till varandra när vi tycker att vi lyckats alldeles utomordentligt bra med en instuvning av varor i kylen. Knäppt men samtidigt roligt och tämligen underhållande.

Här ser ni en liten bit av det välorganiserade kylskåpet.

Finaste blommorna som Jenny hade med sig och som hon plockat i sin trädgård! Fantastiskt tycker jag som mest har ogräs i vår trädgård. Fast jag har ju lärt mig att jag har en sommaräng också så den njuter jag av varje dag, själv trodde jag bara att det var en yta med ogräs och vilda blommor som skulle grävas upp och förvandlas till en köksträdgård. Så fel jag hade, det var ju en vacker sommaräng.

Så kom då självaste födelsedagen och med den ett öppet hus för nära och kära som ville komma och gratulera. Och visst kom det folk, jag hade fullt upp, kanske för att jag samtidigt bakade några kladdkakor som jag borde bakat dagen innan men va gör det. Finaste presenterna fick jag, pengar till vår resa, fantastiska drycker och böcker, trädgårdsredskap som jag antar jag ska använda när jag gräver upp den vackra sommarängen så småningom, ”finska saker” i den vackraste mumiehinken, ett sånt där fiffigt armband som både är klocka, stegräknare och så mäter den pulsen.

Det här galna luciatåget fick jag och jösses va jag älskar det. Känner att jag skulle kunna dra på mig ett lucialinne och bara ställa mig i ledet och passa in helt och hållet. Nu står hela gänget på en hylla och håller på att värmer upp inför luciafirandet.

Hela dagen var så härlig och jag hade, som vanligt, inte klarat mig utan farmor Inger och Nina som bakade tårtor, fixade undan disk, umgicks, såg till att maten kom fram och fikat och, ja de är liksom helt bäst rakt igenom.

Dagen blev till kväll och då var det grillning för hela slanten för gänget som var kvar. Gott som alltid och fantastiskt sällskap.

Min plan var att skicka ut fina tackkort men alla som känner mig vet ju att jag för det mesta har fullt upp och planen flöt ut i intet. Så härmed vill jag tacka alla er fantastiska vänner som personligen kom hem till mig och gjorde min dag alldeles, alldeles oförglömlig. Jag vill även allra ödmjukast, för det är så man gör i min ålder, tacka er som inte kunde komma men som lämnade fina spår på mitt bankkonto. Tack vare er får Anders och jag en helg i Norge på tu man hand i november. Norge är ju väldigt vackert så därför tar vi med Fixa och Axa och besöker en hundutställning när vi ändå är där liksom.

TACK ALLA FINA VÄNNER OCH SLÄKTINGAR!!

Nu tänker jag återgå till att vara 28 år och på så sätt kommer jag så småningom att återigen får fira min 50-års dag.

/Susan

 

 

 

 

 

 

 

Födelsedag i antågande

Jo men visst är det på det viset att jag fyller år om bara några dagar. 50 fantastiska år har snart passerat och jag ser fram emot 50 nya spännande och utmanande år.

Fredagen den 4 augusti fyller jag alltså 50 år och kommer ha öppet hus från kl. 12.00. Så vill ni komma över en stund för att fira mig, fika lite och ha lite allmänt trevligt så är ni varmt välkomna.

Detta var enda bilden på en födelsedagstårta som jag kunde hitta och den serverades när Axa fyllde ett år. Hon bjöd ju bara in hundar och jag kan utlova en annan slags tårta om ni kommer för att uppvakta mig, jag är nämligen inte så förtjust i Frolic utan föredrar andra ingredienser.

/Susan

Skallabackens årliga kennelträff

I slutet på Juli inföll den årliga kennelträffen på Skallabacken där Fixa är född. Detta underbara ställe ligger bara ett stenkast ifrån oss, i Halmstad närmare bestämt och visst får man ta i när man kastar stenen men ändå.

Efter årets semester har vi insett att Hedda är för liten, tyvärr, men hon kommer behöva flytta hemifrån så småningom. Det går liksom inte att få in alla i familjen som består av både två- och fyrbenta medlemmar. Så till Skallabacken fick Hilda hoppa in och avlasta Hedda. Nu var det ju så att vi var en extra också eftersom Udda tillfälligt bor hos oss. Udda är en fantastisk liten Dansk/Svensk Gårdshund på 11 månader och hon ägs av Marlene (Oves uppfödare) och Kristoffer som for till Skottland på semester och lämnade lillhunden hos oss.

Så vi packade Kungen som kopplades på Hedda där vi tryckte in tre av barnen, Fixa, Axa och Udda och så Anders som fick äran att köra. Det var ju bara att låsa själva kofferten längst fram på Kungen innan vi skulle köra och det är då det händer! Nyckeln gick av! Samma nyckel som låser upp Kungen som nu var väldigt låst och alla fönster var naturligtvis väldigt väl stängda. Så det blev till att gnugga geniknölarna och försöka bryta sig in i Kungen utan att skada honom. Man kan säga att det var ett rejält samarbete som löste problemet. Sigge hittade verktyget, jag bidrog med goda råd om tillvägagångssättet och Anders fick göra själva jobbet.

Här står Sigge och håller i det rätta verktyget men Anders hade en annan idé som han sen fick skrota och istället göra som Sigge och jag ville. Självklart fick vi upp fönstret, skickade in Sigge som kunde kräla in och sen öppna själva dörren. En timme senare än planerat startade vi färden mot Skallabacken.

Emil, jag och Ove packade in oss i Hilda och följde efter Kungen som vi sedan körde om för de var så långsamma.

Väl på plats på Skallabacken installerade vi oss, rastade hundar och kramade om vänner.  Fredagen är en mjukstart där vi egentligen bara umgås och grillar, typ förbereder oss och värmer upp inför KAMPEN!

Fixas gäng NMK – Nordiska mytologikullen – går varje år all in kan man säga. För oss är Skallabackenkampen otroligt viktig, vi hade dessutom en seger att försvara från året innan. Vår lagfärg är turkos men det kanske ni redan misstänkte.

Ja så började då själva tävlingarna på lördagen. Först ut var den obligatoriska frågesporten som väl aldrig har varit våran favorit trots att det lästs blogg så ögonen blöder innan. Det visade sig att vi kom sist i den grenen. Men vad gör det. Bara att bryta ihop och komma igen liksom.

Vi spottade gelegrodor och vi var bra, riktigt bra men typ inte bäst. Men spottade gjorde vi med den äran. Sen skulle det tas ner flaskor med hjälp av en strumpbyxa i nylon och en tennisboll. Låter ju enkelt men se det var lite knepigt och här hade vi inte mycket att hämta, tyvärr. Men kul hade vi för det har vi alltid i vårt gäng.

Man kan väl säga att lördagens tävlingar, som inte in innehöll några moment med hundar, inte riktigt föll oss på läppen. Vi samlade oss och bestämde oss för att satsa järnet på söndagens tävlingar där vi skulle få ha med oss våra hundar och de går ju inte av för hackor.

Linus var lycklig för på lördagsförmiddagen anlände, äntligen, Astrid! I ett års tid, sen förra kennelträffen, har Linus längtat och längtat efter Astrid och äntligen fick de återförenas.

Sen höll de ihop hela helgen och hade hur kul som helst. Linus passade även på att tappa sin andra framtand så han blev en riktig tandlöse. Tandfen belönade honom med 20 kr och Linus var nog lite impad över att tandfen hittade honom på Skallabacken.

På lördagseftermiddagen var det dags för det stora och väldigt viktiga PUMIRACET! Förra året kom på en delad 3:e plats men i år var hon mest intresserad av att lära sin motståndare lite vett och etikett. Axa gjorde sitt premiärrace och blev sittande kvar i starten för det tog en stund innan hon förstod att hon skulle springa till mig så vi kan väl bara konstatera att vi behöver träna lite mer på just den här grenen. Som tur är var detta en fristående tävling och räknades inte in i lagkampen.

Kvällens höjdpunkt, den tävling som drar ner mest skratt, var PUMIROCK och tyvärr har jag ingen bild för Linus hade tagit min mobil. Men det går ut på att man är två stycken som tävlar mot varandra. Bägge två har ögonbindel, en vadderad rockring i händerna och så ett skärp där det hänger ett snöre och längst ner i snöret i hälsenehöjd hänger det en klocka. Så fort man rör sig klämtar klockan och det är på så sätt man hittar varandra på planen. Sen ska man försöka fånga sin motståndare genom att trä över rockringen på den och vips så vinner man. Hur kul som helst, publiken skrattar så tårarna rinner och det är ruskigt roligt att tävla. Jag vann först en match över Jörgen, snabbt som attan, vi hann knappt börja. Sen följde en lång match mot min älskade Anders och Lasse, som var domare, fick avbryta oss ett par gånger då han tyckte att vi blev lite väl intensiva. Jag vann! och fick möta Micke, det blev också en intensiv match men till slut vann Micke, själv hävdar jag att det bara var tur men ändå, han vann faktiskt hela turneringen till slut. Bra kämpat!

Lite sömn i Kungen och så upp för att möta söndagens utmaningar. 

Först hade vi en bana med en massa krångliga hinder, det skulle gås över stegar, hunden skulle ligga på bordet medan föraren dansade sig igenom ett slalom, det var hopphinder, balansbommar på marken där inte en tass fick röra gräset, en jättelång tunnel och apport av tennisboll. Kruxet var ju inte bara att man skulle klara banan utan man skulle säga vilken tid man tänkte ha när man gick i mål och sen fick man poäng efter hur nära man kom sin egen tid. Minuspoäng utdelades vilt när man missade något hinder eller trampade på gräset när man skulle gå på bommen. Fixa var jätteduktig och vi hade kul men jag tror att vi inte gjorde någon större succé i den här grenen heller. Laget var inte på topp helt enkelt.

Tunnelrace stod på tur och det var ett väldans virrvarr av tunnlar i alla möjliga färger. Här gällde det att ta sig igenom banan på snabbast tid och inte diska sig genom att springa in i fel tunnelingång. Jag och Fixa var riktigt bra, tyckte vi i alla fall, klarade hela banan men fick ingen supertid. Många, många blev diskade men som vanligt hade vi ruskigt roligt.

För fjärde året i rad hade kidsen Danielsson en tävling, våra ungar alltså, och i år hade de planerat en lagtävling eftersom det var så många deltagare. Anders och jag får ju naturligtvis vara med och fixa lite innan men i stort klarar de det mesta själva.

Detta var kanske NMK:s bästa insats, även om tävlingen inte ingår i kampen, för Jörgen, Anders och Krister tog sig till final! Att spela tre i rad är ju plätt-lätt men här skulle ena lagets hundar ligga och det andra lagets skulle sitta och sen har man inte riktigt någon överblick över spelplanen. Om ni börjar ana en viss bortförklaring så är det nog så för i finalen så gick lagen in och så förlorade NMK snabbare än man hinner dra andan.

Här ser ni de eminenta vinnarna, stort grattis, och i förgrunden ser ni vinnarpokalen, ett vandringspris som Mika gjort i skolan. Arrangörerna, 75% av kidsen Danielsson, står bakom vinnarna och de var nog rätt nöjda med sin insats. Nu spånar de redan på nästa års utmaning.

När alla resultat räknats ihop stod TRONKULLEN som vinnare i 2017 års Skallabackenkamp! Stort grattis till er allihopa!

Vårt lag, som tycker att man bara behöver vinna vart annat år, kommer igen nästa år. Förberedelserna har redan börjar och vi kommer vara vassare än någonsin. Vi tycker dessutom att man bara ska vinna då och då så att andra lag får en chans att stå längst upp på pallen för annars vill ju ingen vara med längre och då blir det ju ingen kamp.

Trötta men glada styrde vi kosan hemåt!

/Susan

 

Hökensås

En fredag i juni när skolan precis slutat vinkade jag av Hedda, Kungen, Fixa, Axa, alla barnen och Anders som drog iväg till Hökensås. Själv fick jag bli kvar hemma med Ove, jag skulle jobba natt hela helgen och Ove skulle bara njuta av att slippa bo på en camping. 

Resan gick bra, Kungen installerades på plats 61 och Anders meddelade att han backat in som det proffs han är på att just backa med bil och husvagn.

Linus hade med sig Mikas gamla cykel för vi hade bestämt att nu skulle han minsann lära sig cykla. Han har vägrat för han kan inte och så var det bra med det. Ungen ifråga är ju tämligen envis. Första kvällen hade han sprungit med sina syskon som cyklat runt på campingen, han hade hittat genvägar och hängt med ganska bra. Men det var nog ganska jobbigt att springa så han gick till pappan och sa att han nu skulle lära honom att cykla. Fem minuter tog det innan ungen kunde cykla! Så nöjd han var och så kunglig han cyklade runt på campingen. Lugnt och städat liksom med en viss värdighet. Så nu kan alla cykla, uppdraget utfört!

På söndagen lämnade Emil gänget för att gå på flugfiskekurs i fyra dagar med Martin och Johan som instruktörer. Detta är årets höjdpunkt för Emil, det finns liksom inget som kan konkurrera ut det. Så var då Anders ensam med tre barn och två hundar, plätt lätt liksom, rena rama semestern precis som det ska vara.

När jag avverkat mina tre jobbnätter packade jag in mig och Ove i Hilda, vi åkte på kvällen och tur var väl det med tanke på att ac:n inte fungerar. Ove låg fint längst bak i bilen och verkade trivas med upplägget. Det var skönt att komma fram till gänget, det är så tomt här hemma när de är på resande fot. Jag smög ner till sportfiskeaffären och kollade när fiskekillarna skulle komma tillbaka och tur som en tok hade jag för de var faktiskt inne en sväng så jag kunde krama om Emil.

Vi fick lite rapporter från fiskekursen av Martin via fb och killarna, för det var bara killar, verkade ha riktigt, riktigt roligt, som alltid. När kursen slutade på onsdagen fick vi hem en ganska sliten Emil, han hade med sig sin kompis Jonathan som skulle åka hem lite senare så han fick hänga med oss resten av dagen.

Så där lagom till helgen kom våra fiskevänner, vi lärde känna varandra på Hökensås för några år sen och då och då får vi till det så vi är där samtidigt. Vi gav oss ut och fiskade tillsammans vid en jättefin liten sjö på lördagen. Fantastiskt väder, solen sken och det var så där behagligt varmt och inga knott.

Mika bottenmetade och drog upp sin första regnbåge, lyckan var gränslös. Det är så häftigt att landa en stor fin fisk och när man då drar upp sin första så är det något alldeles speciellt.

Sigge ville inte va sämre så han tog över mitt gamla Fladenspö, kastade ut och så började den stora väntan på fisken.

Sjön levererade så Sigge fick också dra upp en regnbåge. Härligt! Bägge fiskarna grillade vi och de var alldeles utsökta.

Söndagen kom och Anders var tvungen att bege sig hemåt för att jobba på Tall Ship Race i Halmstad, han var med och jobbade med it-lösningarna och då är det ju en fördel om man är på plats. Ove fick följa med hem, han tänkte tillbringa dagarna med sin hundkompis Sally, ett mycket bättre alternativ än att hänga på en camping där man måste gå i koppel.

Man kan ju inte säga att det blev tomt när Ove och Anders försvann precis. Vi var ju ändå 4 människor och 2 hundar kvar. Fast det märks att några saknades, det är ju som allra bäst när alla är på en och samma plats.

När några åker iväg så flyttar tydligen några in eller åtminstone en flyttade in. En trevlig prick om än något taggig i sin framtoning. Lagom till middagen varje dag kom Stickan och han gav sig inte av förrän han fått en portion hundmat som han åt i lugn och ro i förtältet med oss som sällskap.

Eftersom alla måste ha ett namn, det blir ju så mycket lättare då när man ska umgås, så döpte vi vår nya familjemedlem till Stickan. Han var en väldigt snäll Kotte, fräste bara lite men traskade runt i förtältet utan att bry sig om skällande hundar eller barnen som skuttade runt. Han kände sig tydligen som en i familjen.

Medan Anders var borta delade vi upp sysslorna lite så att vi alla skulle få ha lite semester.

Alla fick hjälpas åt och diska och alla var jätteduktiga. Visst var det vissa som gnällde lite om att behöva jobba på sommarlovet men när jag informerade om att jag faktiskt hade semester så lommade de iväg och diskade. Linus drog sitt stå till stacken och tanterna på campingen var så imponerade av barnen och sa att det fanns minsann hopp om framtiden.

Det gäller att inte ligga på latsidan när man har semester så vi han även med ett besök i Habo där jag bott för ganska många år sedan. Ville visa barnen Habo kyrka som är en jättestor träkyrka med fantastiska målningar inomhus. Tänkte att barnen skulle ha något att prata om när de blir stora, typ stackars oss som tvingades hänga med och besöka en kyrka mitt i ingenstans. Men så blev det inte, tvärtom var de jätteimponerad av kyrkan. Den är ju otroligt mäktig och verkligen värd ett besök om ni är i krokarna. Vi köpte en bok om kyrkan och barnen bestämde sig för att vi skulle åka tillbaka när pappan kom tillbaka. Barnen skrev ner vad det skulle säga och sen övades det hej vilt tills den dagen vi äntligen fick tillbaka pappan och kunde återvända till Habo Kyrka.

Sen fick Linus hög feber och ont i huvudet, blev sängliggande i två dagar. För att göra saken lite värre så blev Mika sjuk dag två med feber och så kräktes hon. Hundarna fick fina sig i mycket korta promenader för jag kunde ju inte lämna sjuklingarna så länge.

När barnen frisknade till protesterade Emil högt och sa att vi verkligen måste fara till doktorn med hans krokiga lillfinger. Innan skolavslutningen så spelade vi fotboll hemmavid och när Anders sparkade en hård boll på mål så tog Emil den och landade väl på lillfingret. Men han klagade inte utan gick till skolan där han tydligen ramlade en gång till på detta stackars finger när han spelade fotboll. Jag sa att han skulle gå till skolsköterskan, vilket han gjorde, men hon sa att man gör inget åt små fingrar då det är en ledbandsskada utan man kan tejpa ihop dem men det ville inte Emil. Så han härdade ut med sitt skadade finger och genomförde hela fiskelägret och hade hur kul som helst.

Men det gick ju inte att komma ifrån att lillfingret var både krokigt och svullet så det fick bli ett besök på vårdcentralen i Tidaholm. Nu är ju inte det så enkelt som det låter för första dagen jag ringde fick jag en telefonsvarare i örat som sa att de inte tog emot fler samtal då de inte hade några läkartider kvar, samma sak andra dagen fast jag ringde redan halv tio, tredje dagen ställde jag klockan på åtta och kastade mig på telefonen. Jag kom fram och fick en tid samma eftermiddag kl 15.20.

Det skulle bli en intensiv dag fast det visste vi ju inte då. Frukost och sen for vi till Tidaholm för att handla och vaccinera Axa som fyllt 1 år, tillbaka till campingen för att äta lunch och sen drog vi till Tidaholm igen för ett besök på vårdcentralen. Läkaren tittade och klämde på fingret och sa att det fick bli röntgen. I Skövde!! Nu var det ju så att jag inte hade packat varken mat till oss eller vatten till hundarna som tappert satt i bilen och väntade så jag blev lite stressad. Men så fick vi en tid i Skövde kl. 19.20 så vi hann köra tillbaka till campingen, rasta hundar, äta lite, packa fika, tidningar, pennor och papper och så in med hela ligan i bilen och så körde vi till Skövde.

Parkerade i skuggan, drog ner fönstren och stegade mot röntgen. Där tog det bara någon timme innan det lilla fingret var röntgat och vi fick order att ta oss till akutmottagningen där vi fick anmäla oss i en lucka och sen vänta, vänta och vänta. Nästa stopp blev hos en sköterska som tittade på röntgenbilderna, konstaterade att fingret var brutet och att vi behövde träffa en ortoped. Hela flocken leddes genom akuten till ett litet väntrum med en massa leksaker. Det piggade ju upp situationen något. Sen fick vi vänta, vänta och vänta. Och så är det ju på akutmottagningar, man får vänta för de som är dödssjuka måste ju tas hon hand först. Vartefter tiden går börjar barnens tålamod sjunka trots bullar, dricka och tidningar. Till sist kommer doktorn som konstaterar att fingret behöver gipsas så vi leds in i gipsrummet där en undersköterska kommer och hjälper oss.

Även om själva lillfingret är litet så blir det ett rejält gipspaket eftersom man måste gipsa in fler fingrar för att det ska bli riktigt, riktigt stadigt. Tre veckor ska gipset sitta och Emil blir tämligen nedslagen då han inser att han inte kommer kunna flugfiska något mer på semestern. Halv tolv på natten lämnar vi akuten, packar in oss i bilen, talar vänligt till hundarna som antagligen känner sig totalt bortglömda, äter en sen middag på en känd hamburgerrestaurang, kör tillbaka till Hökensås där barnen borstar tänderna och sen kastar sig i säng medan jag rastar och fodrar hundarna. Innehållsrik dag, verkligen.

Dagen vi alla längtat efter, kanske mest för att vi alla var trötta på min matlagning men ändå mest för att vi längtade efter honom, kom och Anders anslöt sig till familjen. Ove hängde inte med utan bestämde sig för att bo hos sin bästis Sally. Han är ju ingen fan av camping om det inte ingår en flock får eller agilityhinder.

Det blev lite familjefiske där ingen av oss fick ett endaste napp. Men solen sken, barnen plockade blåbär och klättrade i kullarna så det var ju lyckat ändå. Det fick bli grillade revben till middag istället för grillad fisk.

Vi hann med en vända till Habo där barnen äntligen fick guida pappan och sen fikade vi och tog en vända på biblioteket där Mika hittade spännande böcker.

Många långa promenader i skogarna hann vi med. Det plockades svamp, hundarna badade i bäckar, vi fotade en massa små djur och vackra fjärilar. Som vanligt var Emil den bästa fotografen, han älskar att fota allehanda små kryp.

En dag kom bästa Annika på besök. När jag bodde i Jönköping var vi bästa vänner och umgicks jämt. Vi fiskade och var iväg med hennes föräldrars husvagn eller med combi-campen, red min häst, gick med min hund och pratade, pratade och pratade. Det blev en härlig dag där barnen fick alla mina fiskehistorier verifierade av Annika, fiskarna var verkligen så stora och så många som jag sagt. Det blev en heldag med skogspromenad, fika, en massa snack, minnen, foton och så avslutade vi med en god middag som Anders stod för, såklart.

Sigge kom trea i tipsrundan som gick av stapeln på midsommardagen och vann ett fint pris.

Vi hann fira Axa som fyllde 1 år. Mika gjorde en Frolic-tårta till henne och så bjöd hon in Ärta med sina hundvänner. Minigolf spelade vi och där gjorde jag, helt förväntat, succé genom att vinna på 31 slag. Helt outstandig var jag! Jag klippte håret på Anders, något vi skulle ha gjort innan vi for men som inte hanns med. Sigge och Mika diskade, så även Emil tills han slapp undan på grund av gipsad hand. Emil band flugor i fiskeaffären tillsammans med Rickard. Sen blev det några parti schack också, kul och klurigt.

Tre härliga veckor blev det på Hökensås! Nu får vi leva på minnena tills nästa gång.

Födelsedagar, år och önskningar

Det är verkligen inte varje dag man får gå på 100-års kalas. Även om jag nuförtiden, genom mitt jobb inom hemtjänsten, får umgås med fler 100-åringar än jag kan räkna på min ena hands fingrar så har jag aldrig varit på ett 100-års kalas. Ni vet ett sånt där kalas där åldrarna spänner sig från pytteliten till 100 år. Rejäl spännvid liksom.

Den 17 maj fyllde gammelmorfar Eric 100 år och vi firade honom tillsammans med släkt och vänner. Eric är fortfarande ganska pigg i huvudet även om kroppen efter många års hårt arbete har tröttnat något.

Festligheterna pågick hela dagen lång, många kom för att gratulera. Barnen hade dekorerat varsitt ljus till gammelmorfar och när jag skulle hjälpa Linus att slå in sitt såg jag att han fått dit inte mindre än tre nollor efter ettan. Jag sa att det bara var två nollor i hundra och Linus såg väldigt förvånad ut men fann sig snabbt och frågade hur mycket han hade skrivit. Ettusen sa jag och då svarade han att då får gammelmorfar lov att leva väldigt länge till och så var det slutdiskuterat. Det behöver ju inte va svårare än så.

Den 28 maj fyllde Mika, äntligen tyckte hon själv, åtta år. Så nu har vi en åttaåring i huset igen och det är inget annat än väldigt underhållande på många sätt och vis. Mika fyllde år på en söndag, perfekt enligt henne själv och jag kan inte annat än hålla med.

Här läser Mika kortet från familjen där det står att hon ska få åka och välja en ny (läs: begagnad) cykel och en ny cykelhjälm. Populär present även om den lilla plastfågeln som sjunger var den stora favoriten. När frukosten var över bytte Mika om för att tillbringa några timmar på golfbanan med mormor. Det gör hon alltid på sin födelsedag, spelar golf på den riktiga golfbanan i Laholm och äter glass. Själv låg jag och sov hela dagen för jag hade jobbat natt.

När Mika återvänt från golfbanan drog hela familjen ner till grannarna för att bada i poolen och förbereda middagen. Själv sov jag klart och när jag vaknade rastade jag hundarna och sen promenerade jag ner till grannarna och anslöt till festandet där.

Poolbad i solsken, tårtbak, grillmat och massor av härliga skratt. Tror inte Mika kunde ha en bättre födelsedag. Vi sjöng för henne och hon skämdes lite, vilket ingår när man fyller år, och sen åt vi tårtan som hon själv dekorerat.

Framåt kvällningen for vi hem, nattade barnen och så for jag vidare för att jobba natten lång.

Men det kommer fler födelsedagar i år, alla lika viktiga naturligtvis men jag måste väl ändå få slå ett slag för min egen.

Jag fyller 50 år den 4 augusti!

Jag upprepar: jag fyller 50 år den 4 augusti. Så, nu vet ni det. Den 5 augusti kommer jag återgå till att vara 28 år igen men jag vill ju inte missa festligheterna som det innebär att fylla 50, det vore ju korkat.

Så för att ingen ska gå runt och undra och kanske oroa sig lite så kommer jag publicera min önskelista, typ göra det riktigt enkelt för er.

Tycker själv att den är relativt rimlig, eller? Håller tummarna för barnvaktsönskningen och den där hundhallen men inser samtidigt att jag säkert kommer få ganska många Soda Stream-maskiner.

Jag vill berätta lite mer om barnvaktsönskningen för den innehåller ju en hel del spännande komponenter. Man får bo här, vilket kan vara en upplevelse bara det, och leva flera dagar tillsammans med Mika, Sigge, Linus, Ove och alla hönsen. På vardagarna går barnen i skolan så då får man stiga upp tidigt och se till att de kommer med skolbussen, hela och rena och med rätt packning i sina skolväskor. Det är inte så svårt som det låter, barnen är relativt självgående och vet oftast vad de ska ha med sig. De är dessutom duktiga på att påminna varandra.

På vardagarna, när barnen är i skolan, är man fri att göra vad man vill bara man släpper ut hönsen, rastar Ove och gosar med honom. När barnen kommer hem med skolbussen så kan det ju vara några fritidsaktiviteter man ska skjutsa till men barnen hittar till de flesta, inga problem. Sen ska de ha middag och läggas i tid, typ 20.00, även om de säger att de brukar få vara uppe hur länge de vill. På helgen kan man åka på utflykt eller bara ta en promenad i skogen, ligga i soffan och kolla in en film med barnen eller handla på Ladan.

Hönsen vill ut på morgonen, in på kvällen, ha mat och vatten och så får man plocka in äggen som man med fördel äter upp för det är supergoda. Detta kan alla klara av och känner man sig osäker så frågar man barnen.

Ove vill ju ha sina promenader, ligga utanför hönsgården och vakta, sova i Emils rum även om han kommer hävda att han alltid sover i vår säng vilket naturligtvis inte är sant. Han är totalt okomplicerad att ta hand om och en vänligt själ med stort hjärta.

Vi andra då, vad tänker vi pyssla med denna tid? Jo vi tänkte ge oss ut på en långresa som innefattar bilåkning, hotellsovning, båttur och en massa god mat. Det är alltså jag, Anders och Emil som tänkte tillbringa den här tiden tillsammans.

Så var det sagt, nu vet ni vad jag önskar mig. Har ni några frågor är ni naturligtvis väldigt välkomna att höra av er, jag svarar efter förmåga.

/Susan

En vecka i Spanien….

….och för allra första gången klarade vi oss utan brutna armar, punkterade däck, översvämningar, hönsattacker eller liknande. Det var som en dröm, det hände ingenting! Så nu vet vi att Anders kan vara på resande fot utan att det går någon nöd på oss här hemma. Ja det är väl mathållningen som inte är den bästa då men nu gick de ju ganska många dagar i skolan och lite mat kan jag ju laga så de överlevde de små grynen. Dessutom fick jag ett superbra recept av Sylvia på jobbet som jag faktiskt klarade av att laga och som jag bjöd familjen på när Anders kommit hem. Han tog två portioner!! Vilket väl ändå måste räknas som att han tyckte om det?

Fixa har långtgående planer på att bli fotomodell, jo ni hörde rätt. Hon kände att hon behövde vidga sina vyer lite och tänkte nu ge sig in i modellandets hårda bransch. Men bara om hon slipper banta för det har hon inga planer på att göra, så det så. Hon är i finaste form med den finaste kroppen, typ size lagom, och så får det vara bra så. Vi får väl se hur det går.

Nu hann ju Anders vara hemma hela torsdagskvällen, natten och lite på fredagsmorgonen innan han for på jobb. Mysigt. När han kom hem på kvällen var det dock dags för honom att resa igen. Denna gången bar det av till Stockholm och så tog han med sig Emil och Sigge. Med tanke på det otäcka som hänt i huvudstaden så kändes det ju så där, men de skulle ju bo hos kusinerna och sen ska de på Hammarbymatchen i morgon. Som tur är stannar grabbarna hos kusinerna. Nu säger ju många att det är lugnt i stan, det som har hänt har hänt, men jag är inte lugn för det. Tänker att en dåre kan lätt dra igång andra dårar och så händer det något mer. Men jag tror inte att någon lyssnar på mig, tyvärr.

På måndag kommer de hem och då är vi samlade igen, äntligen. Det känns lite avhugget när någon eller några är iväg på annan ort.

/Susan

 

Jo men det går ju riktigt, riktigt bra…

….med tanke på att Anders är i Spanien. Men vi väntar fortfarande spänt på när och vad som ska hända för det händer ju alltid något alldeles extra när pappan i huset är på resande fot.

I måndags när jag skjutsade Sigge till Kulturskolan där han spelar trumpet meddelande han att han skulle sluta spela trumpet. Varför? För att det var inte roligt längre, kanske krävdes det lite mer träning än han tänkt sig eller så var han nöjd med en och en halv termins trumpetande. Han fick följa med upp till sin lärare och berätta att han inte ville fortsätta och så lämnade han sin lånade trumpet och så var det bra med det. Han verkade lättade medan jag tyckte att det var jättesynd att han slutade, han var ju så duktig och så hade han ju som plan att spela på vårt bröllop. Ja, ja nu får vi väl ha ett bröllop utan trumpetande helt enkelt. Svårare än så behöver det ju inte vara.

Igår, tisdag, morse utbröt ett mindre världskrig vid frukostbordet. Själv stod jag och borstade tänderna i badrummet när jag hörde världens liv från köket, gap och skrik. På mindre än en sekund var jag framme vid kombattanterna, Emil och Linus, och kunde sätta stop för vidare världskrig. Emil blödde från ett sår på näsryggen och Linus blödde från ett litet sår på handleden. Vad hade hänt? Jo så här var det förklarade Linus: – Nummer 1: (här håller han upp ett litet finger rakt upp i luften) så sa jag till Emil att han skulle tugga med öppen mun. Nummer 2: (två små fingerar åker upp i luften) sa jag att han skulle dö. Då kastade han en kniv på mig.
Ånej sa Emil, jag kastade ingen kniv jag slängde din smörgås på golvet och då kastade du en kniv som landade på min näsa så den sprack!
Men det var ett SKÄMT skriker Linus, tänker en stund och säger: -Fast inte nummer 1. Och du KASTADE en kniv på mig!!
Nej sa Emil jag kastade en kniv och en gaffeln!!

Fick plåstra om Emils näsa och upptäckte då att jag inte hade några stripes hemma, suck det ska man alltid ha om man har barn i huset. Fick improvisera för att få ihop såret någorlunda snyggt. Sen fick även Linus ett plåster på sin handled och bägge två förpassades från matbordet till sina rum där de fick klä sig för att hinna med skolbussen.

När vi gick till bussen var dock alla vänner igen och glada och skuttiga. Så skönt att deras små världskrig är snabbt övergående, lika snabbt som de blossar upp.

När barnen åkt iväg med bussen packade jag in hundarna och massa grejer i bilen och for till Loutshallen där det var hundträning för hela slanten.

Kvällen blev ganska lugn, det blev hamburgare till middag, tänkte att det var bäst att skriva det så alla ni som vet att jag inte är någon mästerkock ändå kan känna er lugna, barnen har fått kvällsmat. Sen for Emil och jag till Ängelholm, han skulle på scouterna och jag fick handla lite under tiden. Resten av barnen var ensamma hemma med förmaningen att det klockan åtta skulle byta om och borsta tänderna så de kunde hoppa i säng direkt när vi kom hem. Det blev sen läggning och de små somnade på en gång medan Emil, Sigge och jag la oss i min säng och tittade klart på filmen vi påbörjat igår. Det var Emils tur att sova hos mig så Sigge fick vackert tassa till sin egen säng när filmen var slut. Kvällsrastning av hundarna och sen somnade även jag.

/Susan

När katten är borta…

….dansar inga råttor på bordet men det brukar alltid, alltid hända något annat spännande. Anders har rest till Spanien med bankgänget för att springa en halvmara, gå på fotboll, äta gott, vila upp sig, springa lite mer, äta mer gott och njuta av livet och då, då brukar det ALLTID hända något här hemma. Det kan vara allt från att källaren översvämmas till att Linus bryter armen. Förra året gick ju allting så bra ända tills sista dagen, Anders hade landat och anlänt hemmet medan vi var på bowlingen och så skulle vi BARA handla lite på vägen hem. När vi kommer ut från affären har vi fått punktering! Jo men visst och då hade vi ändå kört ända från Ängelholm och så plötsligt bestämde sig däcket för att släppa en däckfis, puff så var det platt. Fick ringa bärgaren som kom och fyllde däcket med ny härlig luft och så kunde vi fortsätta vår färd hemåt.

Så vi kan väl säga att vi är grymt beredda, på typ vad som helst och när som helst.

När pappan är på resande fot måste vi omorganisera oss på hemmaplan, denna gången har jag ett nyopererat knä att ta hänsyn till men för övrigt är allt sig likt. Barnen började med att dela upp nätterna de kunde få sova i min säng. Det lottades enligt konstens alla regler och följande blev resultatet:

Så i natt, söndag till lördag, har jag sällskap av Mika och så smög sig Linus ut till oss och kröp ner för han var ju sååå mörkrädd. Första natten sov Sigge hos mig och jag kan väl säga att han inte var mycket till sällskap. Jag hade tänkt att vi skulle kolla på nån film, berätta hemlisar och snacka en stund. Men så blev det inte, han läste två rader i sin bok, stängde den, sa att han skulle sova och så vände han på sig och sov. Sant alltså, han bara vände sig och började snarka. Jag petade på honom men han sov, på riktigt. Linus var mycket mer underhållande igår, vi tittade på Skylanders och sen berättade han en hemlis för mig innan han avslutade med att berätta en godnatt saga och sen sov vi. Mika och jag tittade på de där färgglada små hästarna, en fin film och sen försökte jag få henne att berätta några hemlisar men hon vägrade.

Vi har inte sovit så länge utan varit uppe tidigt och gett oss ut och röjt i trädgården. Jösses vad vi har jobbat och jösses va jobbigt det har varit att få hela gänget att ta i och dra åt samma håll. Men samtidigt så roligt, jag ser det som en ren utmaning, en tävling som jag ska vinna och jag vann, bägge dagarna. Alla har slitit och vi har fått bra ordning på åtminstone en liten del av vår stora trädgård. Är så tacksam över att vi inte har några grannar och att vi bor i skogen för då gör det ju inte så mycket om trädgården svämmar över och växer igen här och var. I lördags fick vi besök av Spader som är Nettans vackra häst, hon satt på så han kom inte ensam.

Emil har haft en massa läxor med sig hem och jag har helt enkelt tvingat honom att göra allt vilket han gjort under stora protester. Detta är också en tävling för mig, att få honom att förstå varför han ska göra läxorna, varför han måste kunna det som ska göras i skolan och kanske främst varför han måste göra det som han redan kan för att visa läraren att han faktiskt kan det han säger att han kan.

Mika passade på att göra sin läs- och skrivläxa i lördags medan Sigge betade av sin matteläxa. Check på den liksom, inga läxor för Mika och Sigge att göra i veckan. Sååå skönt.

Och så vill jag passa på att lugna min kära arbetskamrater, barnen har fått mat! Eftersom jag inte är någon fena i köket, det är ju liksom Anders domäner så har jag fått recept och förslag på mat som till och med jag ska klara av att laga av mina arbetskamrater. De är så ooootroligt snälla och jag är dem evigt tacksam. I fredags skulle jag göra Carbonara, kan tyckas plätt-lätt och just därför kan jag inte begripa varför den blev som pasta indränkt i äggröra. Barnen grinade illa, åt pliktskyldigt och undrade om vi kanske, kanske kunde äta på restaurang resten av veckan. Men ånej, så lätt ger jag mig inte. I lördags åt vi våfflor till lunch, jag gjorde smeten själv och det blev jättegott. Sen blev det makaroner och stekt falukorv till middag som Sigge lagade. Bäst hittills var barnens betyg. Jo man tackar, tror jag överlåter matlagningen till Mästerkocken Sigge. Idag, söndag, åt vi rester till lunch, det var bara jag som åt ”Carbonara” och sen fick hönsen resten, de uppskattade åtminstone min matlagning. Till kvällsmat blev det ugnspannkaka.

Vi fick dessutom besök till middagen, Linus bästa vän Lovis och hennes mamma Doris kom förbi. De snabba barnen rullade kvickt ihop lite chokladbollar och så vispade de till chokladpudding. Vad skulle jag göra utan dem? Trevligt hade vi, barnen lekte, åt pannkaka och fikade medan jag och Doris mest fikade och pratade.

Hundarna har barnen mest rastat för att jag ska slippa ränna i skogen med mitt nyopererade knä, duktiga har de varit, alla inblandade. Det har hoppats studsmatta, cyklats, lekt i bäcken och alla har vi njutit av värmen och stundtals har vi fått se solen denna helgen. Så härligt. Jag är så otroligt lyckligt lottade som har detta fantastiska gäng med barn i mitt liv, de är humor, de är stundtals en utmaning och ständigt är de en lycka.

Nu ska jag kvällskissa hundarna och sen är det dags att krypa ner och få några timmars sömn innan ligan ska väckas, serveras frukost och skickas med skolbussen till skolan tidigt, tidigt i morgon bitti.

Väntar samtidigt spänt på vad som ska hända och när det kommer hända!

/Susan

Linus bjuder….

…….ut sin bästa vän Lovis på fin restaurang.

Det hela började med att Anders fick ett erbjudande från H&M på 10% rabatt och fri frakt. Pappan fick för sig att beställa kläder till både sig själv och killarna. Vi tjejer blev inte ens tillfrågade, antar att han tyckte att det skulle bli för dyrt då.

Sigge beställde massor, inte förvånande alls eftersom han egentligen är den enda i familjen som är intresserad av kläder och mode, Emil beställde motvilligt några byxor och en munkjacka, inte förvånande alls eftersom han helst använder ärvda kläder med tanke på alla miljögifter som används när det produceras nya kläder och så beställde pappan lite nya kläder i gråa nyanser, inte heller förvånande alls eftersom han tycker att grå är en färg som alltid funkar. Linus fick också beställa och han gav sig plötsligt hän och klickade in plagg efter plagg. Ett ögonblick tappade pappan fokus och Linus klickade till sig ett par gråa stretchbyxor.

Paketet kom efter bara någon dag och lyckan stod högt i tak när det öppnades och alla kläderna provades. Linus var så nöjd med sina nya fina kläder så han sa: -Nu ska jag bjuda Lovis på fin restaurang.
Jag: -Ska ni äta på Mc Donalds?
Linus: -Nej mamma det är ingen fin restaurang. Vi ska äta på en fin restaurang och du får följa med men du får sitta vid ett annat bord!

Kände att jag måste ta tillvara på detta ögonblick och se till att han verkligen fick bjuda ut Lovis. Det är så lätt att det glöms bort, att ögonblicket bara blir ett ögonblick och ingen fantastisk upplevelse. Så jag messadeLovis mamma Doris som genast var med på noterna. Lovis blev eld och lågor, finklänningen åkte fram och så blev det till att vänta till den stora dagen, lördag.

Linus hade en klar plan för hela arrangemanget. Först skulle vi åka till ICA i Munka Ljungby och köpa blommor till Lovis. Vi tog med oss Sigge för han skulle på kalas i Ängelholm så vi tänkte dumpa honom där innan vi for vidare till restaurangen. Men först in på ICA där Linus snabbt letade upp den lilla avdelningen med blommor och sen gick det fort, han valde en stor bukett röda rosor.

Sen for vi för att hämta Lovis som var vackert klädd i en svart klänning med snygga svarta stövlar till. Fin i håret och på ett strålande humör. Lovis gav Linus en liten present i form av två fingerdockor från Babblarna. Linus blev jätteglad och kontrade med att dra upp den stora buketten med röda rosor som han gömt bakom ryggen. -Riktiga blommor? -Det är riktiga blommor mamma, sa Lovis med glädjen glittrande i ögonen. Kunde liksom inte bli bättre.

På väg mot Ängelholm släppte vi av Sigge på Drakens Lekland där han skulle gå på kalas, Anders skulle hämta honom och så skulle de dra till ishallen för att åka skridskor med Mika och Emil. Har man fyra barn så blir man en mästare i att organisera saker och ting.

Väl framme på restaurang Simons i Ängelholm så stegade Linus och Lovis in och bad om ett bord med plats för två. Linus förklarade nogsamt att jag var med men minsann skulle sitta vid ett eget bord så jag inte störde dem. 

I smyg fotade jag de tu när de satt och pratade om viktiga saker som vem som var den första människan på jorden, varför man inte kom ihåg när man föddes, vem som hade mest dricka kvar i sitt glas och lite annat smått och gått. Jag kallades in när de fick sina menyer eftersom ingen av dem kan läsa än. När vi läst igenom hela meny bestämde sig bägge två för pasta med köttfärssås och sen skulle de ha glass med chokladsås till efterrätt.

Lovis var inte jätteförtjust i maten, hon tyckte att såsen var lite stark men Linus sa att hon kunde fiska upp pastan så skulle såsen trilla av så det gjorde hon. Linus högg in på maten med god aptit, jag fick göra en kort insats och skära lite, sen förpassades jag till mitt bord där jag åt för mig själv. När barnen var mätta blev de lite skuttiga, de tyckte att det tog lite lång tid innan glassen kom. Tålamod, tålamod…

Till slut så kom då efterrätten in och vilken succé det blev. Glass med chokladsås i fantastiskt fina skålar. Barnen var helt nöjda. Glassen försvann i ett nafs, inte en enda skvätt fanns kvar i skålarna när de var klara. Sen var det då dags att betala vilket Linus skulle göra själv. Han hade minsann sett till att få pengar av mig så att han kunde betala för maten. Men nu var det ju så att Lovis också ville betala vilket Linus löste genom att ge henne hälften av pengarna.

Barnen diskuterade vad de ville göra sen, leka hos varandra så klart men det var ju inte riktigt min plan så jag övertalade dem att de kunde få titta på leksaker i en stor affär i stan. De hängde på och så fick det bli leksaksavdelningen en stund. Men på vägen dit började det regna och några regnkläder hade de ju inte med sig. Linus, som faktiskt är en riktig gentleman, löste det på bästa tänkbara sätt.

Efter leksakstittandet tog vi oss till bilen och for tillbaka till Munka Ljungby för att lämna Lovis. Men se det var inte riktigt barnens plan, för när vi kom dit bönade och bad de att Linus skulle få stanna och leka. Kollade med Lovis föräldrar och det gick visst bra så jag fick ringa Anders som var med resten av gänget i ishallen och åkte skridskor för att fråga om han kunde plocka upp Linus på hemvägen. När jag fick ett okej från Anders sträckte Linus upp bägge sina armar i luften och skrek: -Jaaaaaa! Sen tog han av sig sina ytterkläder och skuttade in till Lovis. Själv åkte jag hem för att rasta hundar och påbörja middagen men det är en helt annan historia.

/Susan

Då var det dags igen….

När man får en påminnelse från WordPress att det var över tusen dagar sen bloggen uppdaterades då får man lite dåligt samvete. Jag gillar ju att skriva men ibland, ganska ofta, tar vardagen överhand. Det är mycket som ska göras och hinnas med.

Det allra senaste som har hänt är att Fixa har valpat. Nio fantastiska Pumivalpar blev det, små men pigga, äter som bara den och frodas viktmässigt. Så nu letar vi ägare åt åtta små valpar, en tik kommer bli kvar här hemma.

Barnen har sommarlov och denna sommar blir vi hemma och tar hand om valpar. Men visst kommer vi hinna med bad när solen skiner och någon utflykt hit eller dit. För att vi ändå ska få lite semester och äventyr tillsammans drar vi iväg till Spanien i början på september. Utanför Benidorm har vi hyrt ett härligt hus med pool så jag anar att våra tio dagar i solen kommer bli alldeles fantastiska.

Emil har redan hunnit med att avverka Ungdomsflugan på Hökensås. Flugfiske för hela slanten i fyra dagar, då är han i sitt rätta element och det är trögt att få med honom hem igen.

Här skulle det vara en bild med Emil hållandes i en stor fin regnbåge men ni får helt enkelt använda er fantasi tills jag fört över mina bilder från telefonen till datorn. I höst fyller ungen ifråga 11 år och ska börja femman, fatta femman. Liten har blivit stor och de andra är bara steget efter.

Linus blir ju sex år i december vilket innebär att han i augusti börjar förskoleklass. Det innebär skolbuss, äta i matsalen, sitta i samlingen, lyssna och leka med en massa härliga kompisar. Misstänker att det kommer passa honom som tyckt att det varit ganska orättvist att han fick gå kvar på dagis medan alla andra fick åka buss till skolan.

Sigge har klarat sig igenom andra klass och trivts bra. Han är ju en relativt skötsam kille som har koll på när det är gympa och utflykter. Har han varit sjuk någon dag och inte fått åka till skolan så har han blivit både arg och besviken. Snabbt övergående dock liksom eventuell sjukdom.

Emil, Sigge och Mika har börjat bowla. En gång i veckan går de på bowlingskola i Ängelholm och jag måste säga att det är en grym sport. Alla kan vara med, det kostar inte en förmögenhet, de har en fantastisk tränare i Eva som ser alla och peppar där det behövs, jag behöver inte sälja lotter, kryddor, underkläder eller stå i kassan. Roligt är det dessutom, att från gång till gång kunna jämföra sina resultat, se om det går bättre och deppa lite när det går mindre bra. Mika är bara med varannan vecka för hon blir så trött säger hon och då får det vara så. Helst vill hon börja rida och det är väl bara en tidsfråga innan hon får som hon vill.

Jag tycker om aktiviteter som vi kan göra tillsamman, hela familjen, som tex bowling. Alla kan bowla. Agility är ju också en sport där det inte finns några åldersgränser, alla kan vara med och dessutom är det ju dödskul både på banan och den sociala cirkusen vid sidan av. Till denna sport behövs det ju lite hundar och jag jobbar på det kan man säga. Ove, vår fantastiska bc är på gång med träningen, Fixa likaså även om hon just nu är ledig för att ta hand om sina valpar och så ska vi ju behålla en valp. Danka är pensionerad, hon njuter av livets goda och vill bara busa och leka på sina egna villkor. Hm, precis som hon alltid har gjort alltså, inget har förändrats. Då har vi tre hundar och vi är sex i familjen. Ni ser att den ekvationen inte riktigt går ihop va? Det är är Anders håller på att få ett nervöst sammanbrott och för att undvika det smyger vi in en hund i familjen åt gången, sakta, sakta liksom.

Och ja, vi bor kvar i vårt lilla hus på åsen, det är fortfarande bara 63 kvm stort och vi får plats ett litet tag till. Alla barnen bor i samma rum, Emil och Sigge i varsin loftsäng och så Mika och Linus i en våningssäng. I lilla rummet bor Fixa med valparna och den stora garderoben som stod där tidigare fick vi föra in i barnens rum vilket innebar att vi fick flytta våningssängen och ställa den under Sigges loftsäng. Vips så hade vi en trevåningssäng. Barnen jublade! Varför hade vi inte gjort detta tidigare, det var ju så mysig?! Ja det kan man ju fråga sig. Barnen klagar aldrig på att de har ont om plats, de leker oftast tillsammans och vill man vara ifred kan man alltid lägga sig i sin säng.

Men vi har funderat, sen lång tid tillbaka, på att bygga ut. Sen har vi bestämt oss för att flytta. Efter det bestämde om oss och skulle bygga ut igen för att sen riva allt och bygga nytt och sen köpa ett annat hus. Suck. Det är liksom vi i ett nötskal, massor med planer men vi kan bara inte bestämma oss. Vi har varit iväg och tittat på ett par hus. Ett var riktigt bra men där var mäklaren en klant så vi fick inte ens buda på det utan det såldes precis framför nosen på oss. De flesta husen är för små eller så kostar de galet mycket. Därför har vi nu bestämt, igen, oss för att bygga ut och tagit kontakt med en arkitekt för att få lite hjälp. Vi får se hur långt vi kommer den här gången. Spännande fortsättning följer i frågan….

Vill ni se mer bilder på valparna så får ni gärna besöka kennels hemsida http://www.funfix.se

/Susan