Fixas första utställning

I lördags var Fixa och jag ute på äventyr i Qpoolen i Hässleholm där det var valputställning. Mycket att packa, inget fick glömmas och så iväg i god tid. Catja var inhyrd som barn- och hundvakt eftersom Anders samma dag flög till Spanien för att springa en halvmara med sina springkompisar.

Det var fyra Pumisar anmälda, två hanar och två tikar. Utställningen blev en familjeangelägenhet eftersom alla Pumisarna var helsyskon. Så överst till vänster ser ni Loke och till höger Hrapp. På bilden där alla valparna är med sitter först Edda, sen Fixa, Hrapp och Loke.

Hundutställningar är en långsam tillställning som tar tid, lång tid. Vi var tvugna att vara på plats innan klockan 11 för att funktionärerna skulle kontrollera vaccinationsintygen. Vad funktionärerna gjorde efter klockan 11 har jag ingen aning om. Fixa och jag var på plats redan klockan 10, för säkerhetsskull liksom. Sen fick vi vänta och som tur var hade vi ju härligt sällskap så vi pratade vilt om allt mellan himmel och jord. Annica som äger valparnas mamma Kiwi kom också för att vara med på utställningsdebuten. Enligt våra uträkningar skulle det vara vår tur att ändra ringen vid tolvtiden. Men så blev det ju inte, suck, klockan halv två blev det vår tur. Domaren var jättetrevlig, säkerligen noggrann och väldigt långsam.

 

 

Lång väntan och så in i ringen och visa sig och hualigen så fort det gick över. Tycker att Fixa skötte sig exemplariskt, hon stod fint både på golvet och på bordet. När hon skulle gå hade hon lite bråttom men de kan jag ha överseende med.

Nu var det bara Fixa och Edda i ringen och bägge två fick Hp (hederspris) och så vann Edda för hennes bröstkorg var bättre just denna dagen.

Fixas kritik: Mycke trevlig helhet, bra proportioner, långsträckt vackert huvud med feminint intryck, mörka vackra ögon, bra hals, stark rygg, bra djup och längd på bröstkorg, mkt passande benstomme, snabba kvicka rörelser, visar upp sin attityd, välvisad, bra temperament.

Vinnarsyrran Edda! Och visst är hon fin. Fixa och Edda är väldigt lika fastän de har olika färg, de är lika coola och kan verkligen konsten att koppla av i stökiga miljöer. När vi väntade på vår tur låg tjejerna och sov medans grabbarna höll koll på vad som hände runt omkring.

Fin rosett blev det för Edda som blev BIM vilket innebär Bäst i motsatt kön. För vinnaren i Pumigänget blev Hrapp!

 

Så fin han är killen, brorsan, BIR bäst i rasen. Fast han har även en annan sida har vi hört skvallras om. Det var något om att rymma med en hundtjej på ett år, hm, man undrar ju vad de två pysslade med ute i skogen. Men vacker är han pumikillen Hrapp.

Jag tror att vi alla fick lite blodad tand vad det gäller hundutställningar, visst var det lång väntan men sen var det ju lite kul i ringen trots allt. Nästa utställning är i Malmö och då har Fixa och jag anmält oss till en handlingskurs helgen innan så oj vad vi kommer visa oss fint i ringen.

Tack alla pumikompisar för en trevlig dag i Hässleholm, nu ses vi i Malmö om inte förr.

/Susan

Ove – vår nyaste familjemedlem

Ibland blir livet inte riktigt som man tänkt sig, ibland blir det mycket bättre.

Caroline, Marlene och Danne som har EyeAm kennel fick en stor kull med Border Collievalpar. Närmare bestämt nio hanar och två tikar. Som vanligt är det mest efterfrågan på tikar så det tog ett tag innan hanarna hittade sina nya hem och någon finns nog kvar än tror jag. De visade bilder på kullen på sin hemsida och där kunde man se en liten luddig trefärgad hane som bara var så bedårande söt.

Men det var ju inte på något sätt så att vi skulle skaffa en Border Collie, ånej Fixa var ju relativt nyinflyttad och det kunde ju räcka. Den lilla hanvalpen var verkligen liten, mycket mindre än sina syskon och starten på livet var lite skakig. Han växte, åt och växte lite till, följde sin kurva men den låg långt under syskonens kurvor. Det bestämdes att han skulle få bli kvar på kenneln ifall allt inte stod rätt till med honom.

Carolin skulle fara till Skottland och jobba på en fårfarm när valparna flyttat hemifrån och hon kom på att vi kunde passa Ove (EyeAm Dover) medans hon var hemifrån. Sagt och gjort, Anders och jag kom överens om att den idén inte var så tokig så vi sa ja. Sen pratade jag och Carolin vidare och det blev väl mer eller mindre bestämt att Ove ska bo kvar här för vi kommer ju förälska oss i honom och vem vill slita honom ifrån en gråtande mamma och fyra gråtande barn? Vi var inte helt säkra på huruvida Anders skulle gråta eller ej så vi drog inte riktigt in honom i diskussionen om Oves framtida boende.

Så nu bor Ove här och han verkar trivas alldeles utmärkt. Ajax bryr sig inte om honom det minsta, han ser honom inte ens men är ändå snäll nog att hoppa över honom när de springer i skogen. Danka har tagit på sig en tung mammaroll och månar om Ove så hon blir alldeles svettig. Hennes största oro verkar vara att Fixa ska leka för hårt och skada honom så hon går mellan dem hela tiden och puttar hårt med nosen på Fixa. Tillrättavisar henne, hårt och bestämt, lite vänligt men om Fixa inte skulle lyda skulle hon bli slarvsylta.
Fixa älskar att vara storasyster, hon leker med Ove mest hela tiden. Busar och springer i skogen, bär pinnar, tuggar på samma tuggben och sover tätt ihop i soffan.

Ja han får ligga i soffan. Fixa fick inte det när hon var liten för det vet ju alla, åtminstone vi som jobbat som djursjukvårdare, att valpar alltid trillar ur soffan och bryter benet. Om de inte gör det då så tappar en mamma valpen och så bryter den benet. Men sen kan tydligen valpar bryta benet helt av sig själva genom att rulla nerför en skogsbacke. Allt handlar nog bara om tur eller otur så Ove får sova i soffan men barnen får inte bära på honom.

Ove är en liten stjärna, han klagar liksom inte utan gillar läget. Han sover snällt i sin valphage fastän resten av flocken sover i storkorgen. Hela nätter sover han, behöver inte ut och kissa i nattmörkret utan väntar snällt till morgonen. Så särdeles morgonpigg är han inte heller. När Anders stängde av ljudet på sin klocka försov vi oss. Ove med, han sov som en stock.

Ove rymmer inte men ibland försvinner han, helt spårlöst och alltid inomhus. När barnen eller jag ställer frågan: Var är Ove? gäller det att leta och vi har hittat honom på samma ställe varje gång. I skrubben. Han går in där när dörren är öppen och så stänger vi den och han ligger snällt och tyst kvar och väntar på att bli hittad.

Läraktig är han också den lilla busen. Han kommer när man kallar, han vet att han heter Ove, han kan locket, nostarget på handflatan, gå till fällen och lägga sig, gå in i buren, stiga upp med framtassarna på en burk och ligg. Träning är kul tycker Ove.

Nu sover han gott i soffan bredvid Ajax medan Danka och Fixa sover i den andra soffan. En härlig hundflock.

/Susan

Fixas funderingar!

Jag hatar, avskyr och ogillar att åka bil. Det är så förnedrande för jag mår illa, blir åksjuk och hur jag än kämpar emot så bara måste jag kräkas. Det är så äckligt och jag vill bara dö där och då. Tänk om någon såg mig! Dreglig och kräkig. Usch hemska tanke. Matte är ju så gräsligt positiv och säger att de går över. Jag undrar det jag. Hon är ju jättegammal och jag vet, hon har sagt det själv, att hon vägrar sitta i baksätet för då kräks hon. Men hallå!!! Går över snart!?? Vilken verklighet lever hon i egentligen. Jag bara undrar.

Idag fick jag följa med till Stora Blå Havet, det heter så säger Linus för det har hans storebror Emil lärt honom. På vägen dit kräktes jag inte men jag mådde sjuk illa och dregglade som värsta St Bernhardshunden. Och det handlar om en hel del dräggel kan jag lova.

Väl på plats fick jag komma ut och dra in lite frisk luft i nosen, mådde genast mycket bättre.

Sanden var så härlig och luktade så gott. Jag nosade upp en massa spännande saker som jag faktiskt inte har en aning om vad de var för något. Linus var också med men han höll sig till snäckorna. Svammlade om att han hörde havet i dem och grävskopor. Jag har ju väldigt utvecklad hörsel så jag hörde både havet och grävskopan utan snäcka.

Jag grävde en jättegrop åt Danka för hon älskar alla former av hål i marken. Påstår att det bor djur där, små goda varelser. Själv har jag inte sett några små varelser och jag är inte så säker på att jag skulle vilja äta dem heller om jag nu fick syn på en.

Stora Blå Havet är ju som en gigantisk vattenskål kan man säga. Men hualigen vad äckligt vattnet var! Den vattenskålen borde diskas bums och vattnet bytas ut det var ju odrickbart! Kändes som om någon tappat saltkaret i det. Blä, på riktigt blä.

Vi var inte helt ensamma på stranden, det promenerade lite löst folk där också och jag skällde på dem. Men se det fick man visst inte göra utan då kallade matte in mig och så fick jag träna kontakt med henne. Hon börjar bli riktigt, riktigt bra på att hålla ögonkontakt nu men så har jag tränat henne ganska mycket också. Det kom en man som pratade med matte och gick förbi oss flera gånger för att jag skulle få träna på att uppföra mig som de tyckte att jag skulle uppföra mig. När han irrat runt en stund och de var nöjda med min insats satte han sig ner och så fick jag hälsa på honom. Han hade jätteroliga öron, fluffiga och flygiga precis som mina. Han sa att det inte var hans öron utan hans mössa. Vem bryr sig!? Han var ju urcool för han kunde ta av sig sina öron! De satt liksom fast i ett hår som var avtagbart. Hur häftigt som helst. Jag är impad av den gubben kan jag säga. Ta av öronen det är inget som jag kan inte.

Sen åkte vi hem i Silver Sara, vår stora bil heter så, och då kräktes jag precis när vi åkte upp på vår lilla väg hemmavid. Jag kämpade för att låta bli men det gick inte. Måste skaffa en helikopter!

Klart slut för nu är det lunch!

…….och innehållsrik!

Igår tog Linus och jag en tur till metropolen Örkelljunga för att inhandla spear ribs och pulled pork på Coop. De hade nämligen ett vansinnigt bra pris på dessa varor för medlemmar och det gäller ju att fylla på förråden så de inte sinar fullständigt. Själva shoppingen gick bra, Linus åkte i en bilvagn som jag tappert puttade genom hela affären. När vi kom till kassan tog det en mindre evighet då kassörskan var tvungen att springa iväg för att hitta pris på en ost. Linus började helt klart tröttna men satt tappert kvar i bilen. Han kunde inte få av sig bilbältet så han hade egentligen inget annat val än att bli kvar på plats så att säga.

Vi tog oss ut till bilen med varorna och gick tillbaka in i affären för att lämna bilvagnen på sin plats. Det är då Linus drabbades av det stora trotset på allmän plats för första gången. Intressant upplevelse må jag säga.

Vi kom precis ut ur affären när han får för sig att han absolut måste bäras. Och det är här konflikten tar sin början då jag anser att han absolut INTE behöver bäras. Han lägger sig på marken och jag sätter mig intill och frågar vad han pysslar med. Linus skriker och gapar och jag väntar och väntar och väntar….

Linus reser sig upp och stapplar in i affären igen, de har en ganska stor entréhall och där blir han sittande på golvet SKRIKANDES. Jag går efter men sätter mig på en bänk istället. Det passerar massor av folk och några säger att det är ovanligt med en mamma som har tid att ta sig igenom barnens trots. De är lite impade av mitt lugn och att jag inte tar ungen under armen och släpar ut honom till bilen. Plötsligt vill Linus åka leksaksbilen, klättrar upp i den och börjar skrika efter en peng. Funkar inte det heller.

I det här läget är det helt meningslöst att försöka avleda honom, först måste han ta sig igenom sitt skrikande. När han lugnar sig något lyfter jag upp honom i famnen och håller om honom så där hårt och tryggt som vi mammor och pappor är så bra på. Han skriker lite till men ganska snart kan vi börja prata om bilar, gula bilar och om hur många poäng han egentligen har eftersom han samlar på gula bilar. Som ett under passerar en gul bil affären och Linus jublar och inser att han har tio gula bilar. Sen pratar vi lite om Fixa som sitter hemma och väntar på oss. Och så pratar vi om farmor som snart kommer ner och hälsar på. Linus älskar farmor och ringer ofta till henne, ibland är hon inte hemma och kan inte svara vilket Linus tycker är dåligt. Vi hinner faktiskt avhandla hur mycket hushållspapper det går åt när Mika spiller juice på bordet också. Sen tar vi varandra i hand och går till bilen, jag lyfter upp Linus i bilstolen och då kramar han om mig och säger: -Jag älskar dig mamma. Och så får jag en stor puss rakt på munnen och en klapp på kinden. Det är härligt att vara mamma, en utmaning många gånger men alldeles underbart för det mesta.

Idag åkte Linus, Fixa och jag till stora blå havet. Det heter så i vår familj, stora blå havet, för det bestämde Emil när han var riktigt, riktigt liten. Antingen åker man till ett litet hav, en sjö alltså eller så åker man till stora blå havet. Halt var det men vi halkade ner till havet och där var det ju helt underbart i solen. Ja ni läste rätt, solen har varit på besök både igår och idag.

Linus hittade en snäcka och tryckte den mot sitt öra: – Mamma, jag hör havet!

Sen övergav han snäckan en stund för att hitta fler, ännu finare. Det var ju helt magiskt vackert vid havet, blåste inte mycket alls och så soligt. Vi bara njöt allihopa.

 

Sen hittade Linus en annan snäcka: -Mamma, jag hör en grävskopa!

Det arbetade en långarmad grävskopa på stranden eller i vattnet rättare sagt. Det är väl sanden som stormen svepte ner i havet som ska upp igen tror jag.

Fixa tyckte att det var härligt att låta tassarna känna på sanden, hon grävde och luktade och luktade och luktade. Hon strosade runt och skällde när de kom någon stackars människa gående. Men det går bra att kalla på henne och få hennes uppmärksamhet. Vi mötte på en jättetrevlig man som tyckte Fixa var så duktig, han hade haft egna hundar tidigare men nu var han pensionär och de vet vi väl alla hur upptagna de är med golf och resor så någon ny hund hade det inte blivit. Han gick förbi oss ett par gånger så jag kunde träna Fixa och till sist fick hon hälsa på honom också. Underbart att träffa sådana hjälpsamma människor, de finns faktiskt där ute, men det krävs lite tur för att träffa på dem tror jag.

 

Sen bar det av hemåt till de andra hundarna som inte fått föja med. De var minsann lite sura men det är ingen hit att ha med sig Ajax och Danka som ska jaga som galningar medan jag ska försöka lära Fixa lite hyft. Nej de får följa med en annan gång. Så får det bli.

/Susan

Vardagen är fantastisk….

….men det är lätt att glömma att det är så.

Måndag och killarna ska upp tidigt för att hinna med alla morgonbestyr innan det är dags att gå till skolbussen kl. 7.20. Ibland kan jag klaga på att jag måste tjata och tjata på dem innan de tar sig upp ur sängarna, får i sig frukost, får på sig kläder, borstar tänder och tar på sig ytterkläderna. Men egentligen så har jag det väldigt bra, i det stora hela sköter killarna sig själv på morgonen. De tar själva fram kläder, oftast, och ser till att få dem på sig. De äter ordentligt, de hinner spela lite på datorn och paddan och de har aldrig missat skolbussen. Varför klaga liksom? Ibland vet man inte hur bra man har det.

Linus och Mika är alltid uppe samtidigt som killarna även om de inte behöver utan skulle kunna sova en stund till. Mika är nästan alltid pigg och glad när hon vaknar, skuttar upp och omfamnar livet med glädje. Linus är likadan, för det mesta. Sigge, som tappar tänder i massor just nu, är tjurigare, har svårt att lämna sängen och vill bara ha tomtegröt till frukost. Emil är också lite långsam upp ur sängen men sen får han allt gjort i tid till avgång.

Barnen börjar bli stora, de behöver inte lika mycket hjälp längre vilket innebär lite mer tid för oss föräldrar. Ibland är det lite läskigt hur fort tiden går men det är väl bara att hänga med antar jag. Svårt att bromsa tiden.

Förra veckan informerade Emil mig om att han skulle sova över hos sin flickvän Emilie på fredagen. Opps, här går det undan. Visst har de varit ihop länge, har till och med hunnit med en paus i sitt förhållande för att sen hitta tillbaka tillbaka till varandra, så det var väl läge för en översovning. Sagt och gjort, på fredagen kom Emilies mamma och hämtade Emil och sen hörde vi inte ett ljud förrän vi fick komma och hämta honom på lördagskvällen. Kul hade de haft och bägge två var väldigt nöjda. Gulliga barn.

I år fyller Anders 50 år, vilket han förtvivlat försöker förtränga, så barnen och jag håller på att förbereda själva presenterna. Någon stor fest blir det inte, det vill han inte ha och då får han slippa det men presenterna kommer han inte undan. Och vi har några riktigt, riktigt bra på gång men mer kan jag inte avslöja.

Emil har blivit inbjuden till ett flugfiskeläger på Hökensås i sommar. Han är några år för liten men en av ledarna på lägret känner Emil och vet att han klarar av det. Emil är i sjunde himlen och nu gäller det bara att samla in tillräckligt med pengar så han kan få åka. Det kostar en mindre förmögenhet men det ingår boende, mat, resor till sjöarna, all fiskeutrustning och sen får de ju lära sig flugfiska och binda flugor också. För att öka på den något ansträngda eknomin rensar jag farmors stuga och säljer massor av urvuxna barnkläder och cd-skivor på Blocket. Förhoppningsvis kommer det inbringa en del pengar till Emils läger.

Samtidigt som Emil är på sitt flugfiskeläger tänkte vi campa på Hökensås, vi drar med oss Kungen och så får vi alla fiska och njuta av naturen där uppe. Vi var ju på Hökensås förra sommaren, Sigge lärde sig cykla där, Emil och jag drog upp massor av stora fiskar, Linus for omkring på sin balanscykel och Mika försökte lära sig cykla utan stödhjul men ändrade sig sen och behöll dem på. Hundarna trivdes också där så det är en utmärkt plats för en familjesemester.

Fixa bara växer och växer på alla plan, hon är en underbar hund som nu verkligen fått en ordinarie plats i både hund- och människoflocken. Det är som om hon alltid bott här.

För oss som haft Jack Russell Terrier de senaste 14 åren så är det en häftig känsla att ha en hund som fortfarande inte rymt hemifrån fastän hon snart är 6 månader gammal. Jag har inte  en enda gång stått och sparkat på ett träd i ren ilska över att jag inte hängde med när jycken fick upp ett spår och drog iväg på förbjuden jakt. Det är skillnad på en jakthund och en vallhund.

Ibland när jag ropar på Fixa och inte ser henne beror det alltid på att hon står precis bakom mig tätt intill mina ben. Inte så långt borta alltså.

Hon älskar att träna och nu kan hon nosdutta både länge och med bra tryck, locket fungerar utmärkt, svänga runt en pinne åt bägge hållen sitter äntligen, gå och lägga sig på en filt och bli kvar där, sitt, sitt stanna kvar funkar bra, ligg och stå har jag inte satt kommando på än men det är inklickat, lägga hakan i min eller barnens handflata gör hon gärna, omvänt lockande fungerar bra, inkallning med ingång är påbörjat och det är inga problem, sätta framtassarna på burken går bra, ögonkontakt och tigga träning är hon bäst på. Hon har lärt sig massor och den 15/2 är det dags för vår andra träningsträff med valparna i Lotushallen med Mona Kjernholm. För övrigt älskar hon att springa runt som en galning i bokskogen med Ajax och Danka så jag nästan svimmar på kuppen. Men nu kan hon ju inte bryta benet igen tänker jag och försöker hålla mig lugn vilket inte är det lättaste.

Den 15:e februari kommer lilla Ove också, det ska bli så kul, vi bara toklängtar alla utom Anders tror jag. Ove är en liten Border Collie valp som ska bo hos oss…. Och söt är han, som gröt och jätteliten och trefärgad.

Nu ska Mika, Linus och jag påbörja vår städdag vilket verkligen behövs. Barnen tänker skura duschkabinen vilket innebär att de säkerligen skurar väldigt lite och leker desto mer. Jag får väl ta tag i resten är jag rädd.

/Susan